Västanåjul

04 jul 2019

Svarta bilder till svart musik

Av: Yvonne Ihmels

Med den afroamerikanske konstnären Arthur Jafas utställning söker sig Moderna Museet i Stockholm tillbaka till sjuttiotalet och den tidens konstaktivism som då skapade rubriker.

Det är det ett besvärande tomrum som fylls i Moderna museets för övrigt ofta hyllade fokusering på konstens många yttringar inom amerikansk kultur med Arthur Jafas utställning. Den afroamerikanska konsten med sin närhet till popmusiken och rapen har här liksom på många andra håll i världen ofta förbigåtts med tystnad. 

Men nu händer alltså något viktigt när ledande konstinstitutioner och evenemang börjar uppmärksamma denna del av den amerikanska kulturen. Även om Arthur Jafa turnerat redan tre år med denna utställning är Guldlejonet i Venedig ett kvitto på ovan nämnda insikt.

”A slave” står det med svarta bokstäver på en av väggarna i utställningen på Moderna Museet. I över tre decennier har Arthur Jafa utarbetat en konstnärlig praktik med en dynamik mellan film, skulptur och performance.

Arthur Jafa Mickey Mouse was a Scorpio, 2016 Wallpaper © Arthur Jafa Courtesy the artist and Gavin Brown’s enterprise, New York/Rome

Utställningen ställer frågan varför alla tycker så mycket om svart musik men så illa om svarta människor? Frågan manifesteras i videon APEX som består av stillbilder kring teman som drift, död och förintelse, skapas en förväntan i själva rörelsen. De snabba växlingarna mellan bilder och den medryckande musiken i kombination, spelar på känslomässiga strängar hos åskådaren. Det är historiska bilder, tidningsurklipp, familjefoton, stillbilder från musikvideor och virala företeelser, så kallade memes. Det är bilder som visar på förtryck, våld, slaveri , smärta, skönhet och glädje, allt i ett försök att åskådliggöra den absurda betydelsen av ras.

Kanske att se som en fortsättning på det sju minuter långa videoverket Love is the Message, the Message is Death,med bilder av bland annat rasistiskt våld,kända svarta personligheter som Michael Jackson, historiska bilder tätt sammanklippt till musik av Kanye West som Arthur Jafa fick sitt genombrott. Filmen publicerades bara några dagar efter det senaste presidentvalet i USA.

I katalogen till utställningen, som för övrigt är helt i avsaknad av bilder, finns ett återgivet samtal mellan konstnären själv och Hans-Ulrich Obrist, konstnärlig ledare vid Serpentine Gallery i London, som just i sommar visar flera utställningar kring aktivism. Samtalet uppehåller sig bland annat vid Jafas sätt att arbeta gränsöverskridande mellan filmmediet och fotografiet och videokonsten, en tendens som för övrigt kan iakttagas i många sammanhang i det samtida konstlivet. På biograferna denna sommar visas den amerikanske konstnären Julian Schnabels spelfilm om Vincent van Gogh, Vid evighetens port, ett lysande exempel på hur ett sådant odogmatiskt sätt att använda genrerna kan ge oväntade resultat. Jafas bidrag håller en liknande hög nivå.

I Jafas videor blandas dokumentärt material med konstfilmens uttryck, performance med verkligheten. Det är en verklighet som tyvärr känns alltför välbekant. Våld, polisbrutalitet och oskyldiga människor som skjutits ihjäl på grund av färgen på sitt skinn. 

I en annan av Jafas videor sitter vänner i en soffa i någons vardagsrum. Inredningen är påver och tankarna går snarare till South Central L A, ett område med till större delen svart och latinsk underklass, än till stadens mer glamorösa kvarter.  

En kvinna berättar en historia om kärlek och svek. Det är som ett ögonblick fångat i flykten, en berättelse ur det verkliga livet och ett mellanting mellan en dokumentärfilmares våta dröm och en skickligt utförd performance.

En tredje film beskriver en rodeo i en småstad i Oklahoma. Här finns de typiska attributen som man förknippar med en John Waynekaraktär,  jeans, boots och stetsonhattar samt en vild ”Southern Rose” klädd i vitt som en brud och med segrarens bälte runt midjan. Men rollerna är ombytta. Söderns skönhet är svart och det är den svarte mannen som lägger ner tjurkalvar och rider allra snabbast, inte den vite. 

Efter att i Venedig nyligen ha upplevt Arthur Jafas omtumlande vackra porträtt på sin dotter vid kanske ett års ålder, vid sidan om enorma traktordäck, försedda med något som påminner om hullingar, samt filmen The White Album, känns det nästan som att återse en vän i denna lyhörda sårbarhet. 

Ming Smith Untitled, New York, NY, ca 1981 © Ming Smith

Utställningen på Moderna Museet i Stockholm visar också två kvinnliga konstnärer i samarbete med Arthur Jafa. Den för en svensk publik närmast okända fotografen Ming Smith, samt den unga i Norge bosatta, Frida Orupabo. Smith visar ett tjugotal bilder med kärleksfulla svartvita porträtt av bland annat porträtt av sångerskan och kompositören Nina Simone, samt måleriska bilder städer som New York. Frida Orupabo arbetar i en collageteknik och flera av hennes tredimensionella verk visas på utställningen. Här finns en mix av woodoo och absurd realitet. Gå nära den som törs!

Cristina Karlstam och Yvonne Ihmels

Frida Orupabo Keeping It Together I, 2016-2017 Digital C-print © Frida Orupabo

Moderna Museet, Stockholm, 29 juni – 8 september 2019
Curatorer: Amira Gad och Hans Ulrich Obrist
Curator på Moderna Museet: Anna Tellgren

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer inaktiverade.