01 Jul 2018

Förmödrar på frammarsch

Av: Yvonne Ihmels

FÖRMÖDRARNA. OTALT i Arvika den 4 juli kl 12.00 samt 7 juli kl 12.00.

I sommar kommer den feministiska performancegruppen OTALT att ha premiär på föreställningen FÖRMÖDRARNA. Premiär den 30 juni och två föreställningar, den 4 juli kl 12.00 samt 7 juli kl 12.00.

Med traditionsenliga standar och fanor, som hämtade ur kvinnorörelsen, kommer OTALT att framföra performances om kvinnor ur staden Arvikas historia och samtid. Kvinnor som aldrig tidigare blivit omnämnda annat än som bihang till en man och i vissa fall inte ens med ett efternamn.

Performancegruppen OTALT består av Helene Karlsson, Anna Ehnsiö och Sara Falkstad, bildkonstnär, poet och projektledare, respektive regissör och skådespelare. Alla tre är inflyttade till Arvika och tyckte att det saknades en relevant debatt i samhället och ett utrymme för samtidskonsten.

 

Det senaste året har hon ägnat åt att sy det trettiotal standar och fanor som ska finnas med vid varje performance. Efter två års grävande bland arkiven har gruppen plockat fram trettio kvinnor som ska få liv och röst genom trettio medverkande vid sammanlagt tre tillfällen i Arvika denna sommar. Och det är förstås inte otänkbart att det blir en fortsättning, säger Helene. Det finns gott om material efter två års grävande.

 

 

Det finns mycket mer att berätta om denna kvinna, se texten nedan, som hette Anna Wretman Lindström, och andra kvinnor som till exempel den mer kända konstnären Maja Fjaestad, men också om Kerstin med korna, en berättelse om en kvinna som betraktades som ett original, men som vallade korna i dikesrenen i utkanten av Arvika och på så vis höll det snyggt och gjorde staden en tjänst, eller för den delen Emma Amalia Matsson som skilde sig och emigrerade till Argentina för att bli kvitt sin alkoholiserade man.

Tanken bakom föreställningen FÖRMÖDRARNA är att låta berättelserna om dessa kvinnor få sin rättmätiga plats i staden och dess historia. Genom att leka med begreppet stadsvandringar kommer de tre performanceföreställningarna att äga rum runt om i Arvika och stanna till på åtta olika platser, varje gång utgår man från torget där var och en kommer de här utvalda kvinnornas livsöden att berättas. Fiktion kommer att blandas med fakta men också kvinnor av idag kommer att finnas med – Samtida kvinna#1 och 2. En av dem är en ung kvinna från Eritrea som berättar om sitt nya liv i Arvika. Performancegruppen OTALT har även skapat en karta, en alternativ turistkarta för Arvika med några av de personer och platser som de vill lyfta fram. Kartan kommer att finnas där turistbroschyrer finns.

Föreställningarna äger rum Lör 30 juni kl 12.00 *** Ons 4 juli kl 12.00 *** Lör 7 juli kl 12.00

Anna Ehnsiö håller Kerstin med kornas fana. Helene Karlsson har sytt och fotograferat.

 

ANNA WRETMAN LINDSTRÖM:

Min mor hade ett kort liv. Hon lämnade efter sig en bröstnål i guld, ett virkskaft i silver. En smörask, en gräddsnäcka. Tre sidenklänningar, sex i ylle. Sju livstycken och en tyllkrage. Hennes sockerskål i silver har jag ännu i min ägo, som ett skimrande minne av vad som kunde varit. Men hur länge får jag njuta av den. Och vad kommer finnas kvar efter mig?

Jag föddes på ett skepp på Atlanten. På havet vill jag inte dö. Jag vill dö med båda fötterna på jorden. Kanske var det den längtan, efter att låta mina rötter växa ner i marken, som gjorde att jag hamnade här vid Racken.

Men vad finns kvar efter mig, den dag då min kropp ger upp? Hans skulder, våra magra barn. Hans osålda tavlor och ångest. Hans sarkastiska ord, hängandes över det nötta köksbordet. Hans tungsinne, som jag aldrig vet när det ska komma, på mina axlar och på barnens. Min sjukdom, barnens hunger.

Mellan golvspringorna i vår gamla stuga kan man utan motstånd sticka ner en bordskniv till skaftet. Och när det blåser ute lyfter mattorna upp sig som spända segel. Som om vi vore på öppet hav, trots allt.

Jag försöker säga att jag ska åka iväg och arbeta och tjäna pengar, att vi inte kan leva så här, men vinddraget tar mitt förnuft, ersätter det med hans fantasier. Nej, i den stugan vill jag inte heller dö.

Det gör mig ont att klaga, för det är nu här jag har min familj. Vi delar middagar, danser och upptåg, men också det som är svårt.

Utan att nämna att det är för att vi är utfattiga, får vi en extra middagsinbjudning när någon av de andra har sålt en tavla. Och det var Maja, som skötte om mig när jag förlorade mitt barn. Vi lyfter varandras sinnen, låter våra barn leka och se efter varandra som syskon, vi samlas i både glädje och sorg.

Nej, jag vill inte fly från det svåra, jag vill göra något åt det.

Igår kväll var vi inne i Arvika och bildade en kvinnlig rösträttsförening. Jag valdes enhälligt till ordförande, det hade jag aldrig väntat mig. När jag höll mitt oplanerade tal, uppfylldes jag trots allt av en glädje och handlingskraft. Kanske är det ändå här som jag kan göra något gott.

Om jag kan ge andra kvinnor en röst, då lämnar jag något efter mig. Klockan var över två på natten när vi gick hemåt, Maja och jag, uppfyllda av kämpaglöd och gemenskap. Vi skrattade när vi tänkte på vad Fritz och Gustaf skulle säga, de som tycker kvinnan är gjord till mannens förnöjelse.

Vad finns kvar efter mig, när min svaga kropp har lämnat jorden? Kanske en värme, ett eldsken, en eftertanke. Känslan av en systers axel, som nuddar din, när du trodde att du stod ensam.

Sara Falkstad har skrivit texten om Anna Wretman Lindström

Bilden överst: Gruppen OTALT i Arvika; Helene Karlsson, Anna Ehnsiö och Sara Falkstad.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer inaktiverade.