11 Maj 2018

När orden tar slut

Av: Fanny Waller Dahlin

Utøya 22 juli är en drabbande berättelse om massakern i Norge 2011, tycker Fanny Waller Dahlin.

En bomb har detonerat i Oslos regeringskvarter. Gryniga övervakningsbilder visar hur en skåpbil exploderar i bitar. Bilden skiftar till en lummig skog där ungdomar springer fram, men än är inte klockan 17.21 och de vet inte vad som kommer att ske. Vi möts av huvudpersonen Kaja (Andrea Berntzen) som riktar blicken in i kameran och tränger igenom ”den fjärde väggen”. ”Du kommer inte att förstå”, säger hon. Sekunden efter vänder hon sig om och vi ser hur hon pratar i telefon, men filmen har redan lagt grunden för vad vi kommer att få se. Vi som inte var där kommer aldrig att fullt ut kunna förstå känslan, men genom Utøya 22 juli får vi en ingång.  Erik Poppes spelfilm, som bygger på de överlevandes berättelser, ger en trovärdig skildring av de dramatiska händelserna på norska arbetarpartiets ungdomsläger sommaren 2011. Till formen påminner filmen om en dokumentär, det som händer skildras i realtid och genom ögonen på Kaja, en av lägerdeltagarna.

Filmen tar sin början  i en scen där ungdomarna ivrigt väntar på att Gro Harlem Brundtland, framstående politiker inom Arbeiderpartiet och Norges första kvinnliga stadsminister, ska komma och gästföreläsa. Samtidigt ligger en oro i luften – nyheten om bomben i Oslo har nått ungdomarna och många ringer hem för att höra att allt är bra. Huvudpersonen Kaja rör sig mellan tälten efter att ha grälat med sin yngre syster, Emilie (Elli Rhiannon Müller Osbourne). Då hörs ett skott. Sedan ett till. Och ännu ett. Det är början på den massaker som ska ta 69 liv. Genom Kaja får vi följa kampen för överlevnad. Känslan av att vi som tittare befinner oss på detta läger är påtaglig. Som om det vore vi som hukade för att gömma oss bakom en klippvägg och springa för våra liv. De 72 minuter som följer efter det första skottet känns evighetslånga i väntan på den hjälp som aldrig tycks komma.

Andrea Berntzens gestaltning av huvudpersonen Kaja är autentisk och känslan av äkthet hade nog inte kunnat förmedlas om det inte vore just en norsk produktion med unga norrmän som själva har någon form av relation till det inträffade. Filmen ställer frågor om vad som händer med en människa som inser att hon kanske kommer att dö idag. Sätter hon sig själv eller andra främst? Ska hon stanna kvar i sitt gömställe eller hitta en flyktväg? Filmen ger inga entydiga svar. Karaktärerna i Utøya 22 juli är fiktiva men baserade på djupgående intervjuer med överlevande, som också fått lov att medverka vid inspelningen av filmen och vid slutna förhandsvisningar. Det var viktigt för regissör Erik Poppe att anhöriga inte skulle känna att det var deras barn, syskon eller vänner som skildrades på duken, även om alla händelser är verkliga. Förberedelserna inför filmen har pågått under flera års tid och alla rollerna i filmen spelas av amatörskådespelare. Skottlossningen varade i 72 minuter och lika länge pågår den i filmen. Utøya 22 juli är filmad med handburen kamera i en enda tagning som spelades in under fem dagar i september 2017, en tagning om dagen, varav en slutligen användes.

Massakern på Utøya rev upp ett stort sår i den norska folksjälen. När det uppdagades att det skulle göras en film om terrorattentatet rådde det skilda åsikter hos överlevare och anhöriga om det var för nära inpå, om det alls var en god idé. Andra tyckte att det var ett bra beslut och menade att om filmskaparna väntar till det anses passande, så är det för sent. Överlevaren Ingrid Enderud, som deltagit i Poppes researcharbete för att göra filmen så realistisk som möjligt, berättade under filmens presskonferens i Berlin att det är omöjligt att formulera i ord vad hon varit med om. Det är lättare att istället göra det verkligt genom film. Regissören Erik Poppe ville berätta historien helt ur de ungas perspektiv. Den enda person som aldrig syns på nära håll, endast som en avlägsen silhuett, är Anders Behring Breivik, och det känns som ett alldeles riktigt beslut.

Utøya 22 juli bearbetar på ett respektfullt och ärligt sätt det trauma som för oöverskådlig framtid drabbade Norge 2011. Där orden tar slut tar bilden vid.

Utøya 22 juli
Regi: Erik Poppe
Manusförfattare: Anna Bache-Wiig och Siv Rajendram Eliassen

Paradox film, 2018

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer inaktiverade.