15 Mar 2018

Strindberg rock´n roll

Av: Yvonne Ihmels

Anna Pettersson tar en walk on the wild side med Strindbergs pjäs Pelikanen, tycker Yvonne Ihmels.

 

 

 

 

Festen är över, musiken som ett eko av en dance hall. Det nygifta paret är hemma igen, efter bara tre dagars bröllopsresa. Modern har tagit över svärsonen inför ögonen på dottern och huset stinker av den döde faderns lik.

Pelikanen anspelar på den utbredda uppfattningen på Strindbergs tid att fågeln lät sina ungar dia blod. Strindberg vänder på begreppet och låter modern försumma och suga ut sina barn. Anna Pettersson tar ytterligare ett kliv och förflyttar läsningen av pjäsen till vår moderna tid och ett samhälle som är som en pyrande sophög där den stinkande röken från branden sprider sin odör ut bland publiken och ända bort till Svenska Akademin.

Svärsonen är en docka i naturlig storlek. Huvudlös, men har ändå en av huvudrollerna i detta drama om ett dystopiskt matriarkat. Den vita behandskade handen som ömsom smeker ömsom hotar eller kladdar överallt på kroppen, blir till en plågsam påminnelse om dagens #metoo och den ännu öppna frågan om vad som komma skall. Lever vi i en tid av förändring? Är elden enbart förtärande eller finns där en rening? Och här finns naturligtvis också en hälsning till betjänten. Eller tjänaren. Den svarta. Och känslan av en maktbalans som ständigt måste upprätthållas förstärks. Från väst till öst, norr till syd. Och när syster och bror, de vanskötta barnen i sina urvuxna pyjamas förvillande lika försvarets kalsonger och den ena vit och den andra svart, i sina försök att balansera på osynlig lina i sin kamp för överlevnad, när offret blir förövare, nord  – syd konflikten, den mellan fattig och rik.

Även i samspelet med publiken finns en balansgång. Så länge publiken är med på noterna kan man sträcka sig ut över raderna, andas åskådarna i ansiktet. Absurdistiska grepp som får vissa att bli generade och andra att skratta högt för att genast bli åthutade från scenen att det verkligen inte är roligt och inget att skratta åt! Eller redan från början: Ni kan gå när ni vill!

Var finna tröst? När någon annan sugit i sig gräddlagret och det bara finns mager blåmjölken kvar.

Ja, för det är ju teater! Det farsartade, gyckleriet, blir i första aktens slut till ett crescendo där alla känslor kan få utlopp och publiken får lov att skrika med.  Samspelet blir totalt och jag är säker på att Strindberg skulle gillat det!

 

I rollerna:

Stina von Sydow

Ann-Sofie Andersson Kern

William Wahlstedt

 

Regi och bearbetning Anna Pettersson

Foto Elisabeth Olsson-Wallin

En samproduktion med Östgöta teatern.

Strindbergs Intima teater

Spelas fram till 23 mars

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer inaktiverade.