08 Mar 2018

När konsten är sig själv nog

Av: Cristina Karlstam

Fyra kvinnors verk bildar centrum och tyngdpunkt i Modernas utställning Concrete Matters, anser Cristina Karlstam.

Utställningen som fått den dubbeltydiga titeln Concrete Matters omfattar ett 80-tal verk av konstnärer från Uruguay, Argentina, Brasilien och Venezuela.

Med den lovvärda ambitionen att vidga det rådande konstlandskapet och införliva även sådana områden som är mindre frekventrepresenterade har Moderna Museet i Stockholm valt att låta samlaren Patricia de Cisneros kollektion utgöra basen för utställningen av latinamerikansk konst från perioden 1930-tal till 1970-tal. Tilläggas bör att en liten sidoutställning med verk ur Modernas egna samlingar kompletterar Concrete Matters.

Att nästan helt bygga en utställning på en privat konstsamlares urval kan givetvis innebära risk för en mindre lyckad styrning av arrangemanget. Men Patricia Phelps de Cisneros samling tycks vara så representativ för den epok den avser att synliggöra att någon invändning mot konceptet knappast är motiverad. Ett scenografiskt rumsbygge av Albert Franse-Lanord har dessutom bidragit förtjänstfullt till utställningens överskådlighet.

Fyra kvinnliga konstnärer utgör hjärtpunkten i Concrete Matters tillsammans med några manliga konstnärskolleger, bland dem Hélio Oiticica och Jesús Rafael Soto. Men det är de fyra kvinnornas verk som bildar centrum och tyngdpunkt i hela arrangemanget: Lygia Clark, Gego (Gertrud Louise Goldschmidt), Mira Schendel och Lygia Pape.

Mira Schendel Utan titel. Grafiskt objekt 1973. © The Estate of Mira Schendel / Courtesy Hauser & Wirth

Samtliga konstnärer är viktiga representanter för tidens ambitioner att överskrida gränser och ramar för konsten och att flytta fokus till själva verken.  Det betyder att man experimenterade med möjligheterna att lämna utställningsytan, själva bakgrunden för att kunna låta konstverken ta steget ut i rummet.  Just rumsliga aspekter blev viktiga beståndsdelar i de här verken, och utställningen innehåller exempel på hur man började tänka tredimensionellt.

Ett svårslaget exempel på utvecklingen av konsten i en rumslig riktning, skulpturalt fristående, svarar konstnären Gego för med sina arbeten i rostfritt stål som oblygt tillåts inta rummet. Vid mötet med Gegos verk associerar jag utan vidare till nutida namn som Monica Bonvivini och Tomás Saraceno. Gegos berömda installation Reticulárias från 1970 ingår visserligen inte i utställningen på Moderna Museet, men väl hennes tuschteckningar från samma utställning och inte minst hennes skulptur Esfera i rostfritt stål.

Lygia Clarks motiviska rumsliga undersökningar och verk som Pianos <superficie Modulada feån 1950-talet liksom hennes lekfulla skulpturexperiment med materialet gummi känns också som tidiga utvidgningar av det estetiska konceptet. Lydia Clark ingick i Grupo Frente och var drivande i de samtal som låg till grund för neokonkretismens grundande 1959.

Mira Schendel arbetade även hon rumsligt bland annat i målningen Utan titel från 1964 med många konceptuella kopplingar till vår egen tid. Schendel införlivade även text i sina verk och åstadkom så ett vidgat konstspråk.

Lygia Clark, (1920– -1988), Brasilien Cocoon No.2, 1959, Emalj på aluminium. The Museum of Modern Art. Promised gift of Patricia Phelps de Cisneros through Latin American and Caribbean Fund in honor of Kathy Halbreich © Lygia Clark Photo: Courtesy of Colección Patricia Phelps de Cisneros

Höjdpunkten i den här utställningen är definitivt Lygia Papes bidrag och då särskilt den mäktiga ljusinstallationen Ttéia 1 C som fått ett eget rum på museet till sitt förfogande. Verket med sina guldfärgade trådar spända i ett intrikat mönster från golv till tak är ett allomfattande rumsligt konstverk med stor originalitet. Vid Venedigbiennalen 2009, curerad av Daniel Birnbaum, var vi många som hade svårt att lämna Papes verk för att gå vidare. Nu har Birnbaum fått hem verket till sitt eget museum på Skeppsholmen i Stockholm till glädje för museets stora publik.

Nu visas även Papes stora serie Livro de Criacao, bestående av 16 delar, utförda med gouache på pannå.  Konstverket har också titeln Skapelsebok och kan läsas som abstrakta bilder av mänsklig utveckling.

Utställningen Concrete Matters erbjuder publiken en inte helt vanlig möjlighet att lära känna en viktig epok i den internationella konstens historia. De politiska villkoren i Latinamerika under den här perioden blir synliggjorda genom den rikt bildsatta utställningskatalogen där flera av tidens utopiska tankar i form av estetiska och politiska manifest publiceras. Men där finns också en annan historia som dallrar under ytan – flera av konstnärerna tvingades fly nazismen på grund av sin härkomst eller politiska inställning.

Cristina Karlstam

Översta bilden: Lygia Pape. Book of creation 1959.

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer inaktiverade.