13 Jan 2018

Vårsalongen har hittat hem

Av: Cristina Karlstam

Många bra verk gör årets Vårsalong till en riktigt angenäm konstupplevelse, skriver Cristina Karlstam, som besökt utställningen där den hör hemma: på Djurgården.

Kanske är det helt enkelt så att Vårsalongen, Sveriges största konstutställning, hör hemma på Djurgården i det rosa huset från 1916. Två års exil och tillfällig hemvist i centrala Stockholm har inte varit ointressant, men nog är det med den blå spårvagnen eller den vita Djurgårdsfärjan man ska ta sig till denna årliga presentation av den konst som skapas runt om i landet av både proffs och amatörer.

Emelie Liljeback. Mellan Rum – 107 timmar av väntan. Utkarvade mönster från ”traditionellt kvinnligt hantverk”

Nu är man alltså tillbaka, och Liljevalchs håller sakta på att återta sin funktion som Konsthall, inte enbart byggarbetsplats, under hängivne Mårten Castenfors ledning. Vid sin sida har denne Mr Konst den här gången haft en jury som heter duga, tre personer som haft att sovra och skilja agnarna från vetet bland alla 2 423 insända bidrag (i form av foton). Gärna stoltserar man med att mediafavoriten Bea Szenfeld, Solna, hör till de sökande (och godtagna) Som blev 137 när juryn gjort sitt.

De som passerat denna kunniga och, får man förmoda, stränga jury kan alltså räkna den alltid lika oförutsägbare Dan Wolgers, ett av de senare årens stjärnskott bland unga målare, Sara-Vide Ericson och hyperintelligenta författaren Lena Andersson som sina mentorer. Den som såg duon Wolgers-Anderssons utställning på Spritmuseum i Stockholm förra året inser kvaliteten i dessa jurymedlemmars verksamhet, och den som ännu inte stött på Sara-Vide Ericsons vitala måleri får snart en ny chans när en separatutställning öppnas i konstnärsmuseet Bror Hjorths Hus i Uppsala om några veckor (3/2-18/3)

”Många=en stor”, detalj, Gun Callmer.

Men nu är det alltså årets Vårsalong det ska handla om, och redan på trappan utanför Konsthallen stöter jag ihop med två glada deltagare, Enskedekonstnären Gun Callmer som började brodera sedan hennes broderande (!) pappa gått bort och som nu visar ett poetiskt frihandsbroderi med titeln Många=en stor (en titel som f ö kunde stämma som en sammanfattning av hela Vårsalongen 2018). Bredvid henne på Liljevalchs trappa träffar jag en glad pensionär, Anders Gabrielsson från Bromma, som berättar att han plötsligt började måla för sex år sedan och nu inte kan tänka sig ett liv utan måleri. Hans tre bilder med människor i snöoväder i Gamla Stan eller vid busshållplatsen har den rörlighet och nästan impressionistiska friskhet som gör att även en vinterhatare måste falla till föga och inse charmen med vinterväder, åtminstone som konstmotiv.

Detta konstaterar jag när jag vandrar runt i utställningssalarna och stöter på en rad riktigt bra verk i en rad olika tekniker, skapade av yngre och äldre konstnärer, några högutbildade, andra autodidakter. Förebilder kan anas här och där, men så är det väl alltid på Vårsalongen.

Mycket måleri, en och annan teckning, några få grafiska blad, flera tredimensionella verk, en och annan animation och textil. Några måste nämnas, nästan alla borde uppmärksammas, alla är inte lika bra men nästan alla är riktigt bra. Urvalet som hamnar med namn i den här texten får vara mitt, andra fastnar säkert för ytterligare deltagare.

Emelie Bäcklin från Vaxholm visar en skulptur i blandteknik med titeln Snow Leopard; Ghost of the Mountain. För Englandsutbildade Bäcklin är det den allra första utställningen efter avlagd masterexamen. Bara det värt att notera. Tredimensionellt och fantasifullt arbetar även Kristina Nilsdotter från Nordmaling som visar skulpturen Kerstin ska rädda alla djuren, utförd med en mix av tekniker. Emelie Liljebäck från Hägersten har ställt ut en dörr med titeln Mellan Rum – 107 timmar av väntan; med tanke på den åverkan som dörren utsatts för kan man lätt tänka sig att de 107 timmarna handlade om instängdhet. En kvinnlig protest av det mer ovanliga slaget, måhända?

Lisa Backman, rödspottare,
brodericollage

Politiskt explicita uttryck ser man sällan på Vårsalongen, men den här gången har Luleåkonstnären Eva Kitok gjort ett broderi där en hel rad av Socialdemokratiska partiledare gestaltas med underfundiga attribut och etiketter. Nuvarande partiledaren saknas dock, serien avslutas med Sahlin och Juholt. Kanske får vi se även Löven (med sin slopade accent över e) en annan gång?

Mest dagsaktuellt av nästan alla bidrag är nog den lilla skulpturen Akademiledamot i nåltovad ull av Monika Eriksson från Johanneshov, ett lika roligt som lite elakt porträtt av ledaren för en kulturinstitution som i höstas hamnade i rejält blåsväder.

Akademiledamot. Monika Eriksson

Där kunde jag sluta med en dagsaktuell knorr, men då har jag inte hunnit nämna Djursholmskonstnären Ebba Grahns berörande animation Svält eller en enda av de många bra företrädarna för måleriet: Irina Gebuhrs, Johanneshov, eleganta miniatyrer, Umeåkonstnären Henriikka Harinens målning Great Smile, Great Life med en tvetydig tandglugg, eller Köpingsvikskonstnären Elin Woksepp Åleheims kvinnokroppsbejakande stora oljemålningar.

En liten blygsam kolteckning av Simon H Danielsson från Åmål med titeln Slut får bli min slutvinjett, tillsammans med Stockholmskonstnären Katarina Evans sublima, modiga korsstygnsbroderi Utan titel.

Minst lika många deltagare borde omnämnas. Ännu bättre dock att se deras verk live; salongen visas ända till 25 mars.

Cristina Karlstam

 

Översta bilden: Emelie Bäcklin, Snow Leopard; Ghost of the Mountain.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer inaktiverade.