01 Dec 2017

5 unga anno 2017

Av: Cristina Karlstam

Cristina Karlstam har sett fem unga kvinnliga konstnärer på Uppsala konstmuseum och fått historiska associationer.

Fem unga konstnärer, samtliga kvinnor, fyller just nu Uppsala konstmuseums undervåning med sina stipendiatutställningar. När jag ser dem kan jag inte låta bli att tänka på det litterära samarbete som ägde rum 1929. Namnet 5 unga är ett begrepp i den svenska kulturhistorien. Ursprunget var en antologi med texter av fem unga diktare, utgiven för snart 90 år sedan. De fem, Artur Lundkvist, Erik Asklund, Harry Martinson, Josef Kjellgren och Gustav Sandgren, samtliga män, skrev litteraturhistoria med sin sammanslutning. De fem stipendiaterna jag möter i utställningen borde också de likaväl kunna bli historiska. 5 unga anno 2017 är alla kvinnor! Kanske skriver de ett stycke konsthistoria?

Det är fem synnerligen välutbildade unga som nu träder fram som dagens och morgondagens ledande konstnärer, alla belönade med konstpriset Anna-Lisa Thomson till minne, instiftat en kort tid efter konstnären/keramikern Anna-Lisa Thomsons förtidiga död 1952. Stipendierna kan inte sökas; en konstkunnig jury besöker landets samtliga konsthögskolor på jakt efter värdiga stipendiater bland skolornas masterelever som belönas med en penningsumma (i år 60 000 kr) och en gemensam utställning på Uppsala konstmuseum.

Några har redan rönt uppmärksamhet i andra sammanhang och deltagit i utställningar både i Sverige och utomlands. En av dem, Petra Hultman, från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, har fått det prestigefyllda Beckers stipendium. I det mångfacetterade videoverket Arbete i hemmet har Hultman klippt samman över hundra sekvenser ur de husmorsfilmer som hörde till hemmafruns enkla nöjen ännu på 1970-talet. Som tidsmarkeringar är Petra Hultmans collage synnerligen belysande. Den auktoritära, upplysande och uppfostrande tonen i filmerna påminns man om i Hultmans granskande undersökning.

Petra Hultmans verk har en klar feministisk udd. Som avläsare av en gårdag som inte är särskilt avlägsen gör hon samtidigt ett debattinlägg om dagens ofta skeva strukturer grundade på genus.

Venus 2017, Samaneh Reyhani.

Även de övriga stipendiaterna har ett gestaltat feministiskt koncept i sina verk.

Samaneh Reyhani från Konsthögskolan i Malmö arbetar med tredimensionella fristående skulpturer/installationer av ett kroppsligt, köttigt slag. De rosafärgade plastobjekten omsluter besökaren, som kommer att befinna sig inuti en gestaltad kvinnlighet. Den erotiska undertonen i hennes verk känns ganska ovanlig; sällan brukar kvinnliga konstnärer så explicit demonstrera könstillhörighet, och Reyhani gör det med elegans.

I ett intilliggande rum har två konstnärer skapat ett slags andligt, icke-konfessionellt koncept. Här gestaltar var och en på sitt sätt frågor som har med liv och död att göra: existentiella förhållanden får här starka uttryck på ett sätt som vittnar om både originalitet och mod. Kyung-Jin Cho från Konstfack i Stockholm har skapat ett ljudkonstverk, Swing Jam, som äger starka visuella kvaliteter. Med lerkärl av olika storlek och dimensioner som ”instrument” låter Cho svängande träblock träffa de exponerade objekten som avger en på en gång sfärisk och mycket sinnlig ”musik”. Arbetssättet är inte nytt, men Cho, med rötter i Sydkorea, ger det en extra dimension genom att förena det visuella (lerkärlen) och det audiella (klangen). Och resultatet blir en inbjudan till meditativ koncentration och stillhet.

Melanie Wiksell, Dust Collar, installation, 2017

Melanie Wiksells (Konsthögskolan i Umeå) val av materialet halm fyller rummet med en extrem doft och atmosfär. Halmen som enkelt vardagsmaterial, bland annat i madrasser, eller som påminnelse om vår dödlighet – spännvidden i Wiksells installationer är stor. I ett järnsmidesverk som till formen liknar en kista har hon vadderat delar med den doftande halmen; i äldre tider lades ibland den döde på en bädd av halm. Och i skåpet i vit skumplast som kompletterar den stora installationen tränger halm ut ur vertikala, glasfyllda snitt. Materialens och tidens krockar – skumplasten och halmen – bidrar till dramatiken i Wiksells verk.

Den femte stipendiaten, Theresa Traoré-Dahlberg från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, arbetar med så skilda material som kretskort av koppar och mjuk, tunn bomullstråd i en kombination som känns alldeles outforskad och egentligen tycks omöjlig. Men inte för Traoré-Dahlberg, som byggt en hel vägg med dessa märkliga kombinationer av kall industriell teknik och varm vardaglig textil. Verket kommer att visas tillsammans med en av konstnärens filmer som redan rönt uppmärksamhet både i Sverige och utomlands.

Genom åren har Anna-Lisa Thomsonstipendiaterna ställt ut många minnesvärda konstverk, vilket man kan konstatera genom att studera den skrift om stipendiet som gavs ut i samband med 60-årsjubileet där samtliga belönade presenteras. Många av dem hör i dag till våra mest uppmärksammade konstnärer.

Varaktigare än koppar, som den antike skalden Horatius formulerade sig om sina verk, blir kanske inga konstverk, inte heller de här fem ungas. Men frågan är om stipendiaterna någonsin varit så bra som den här gången.

Cristina Karlstam

 

Konst

Anna-Lisa Thomson till minne

Stipendieutställning

Uppsala konstmuseum

Tom 14/1 2018

 

Läs mer om de fem stipendiaterna och deras verk i nästan nummer av Kulturtidskriften Cora jul!

Översta bilden: Petra Hultman, Arbete i hemmet, installation 2017

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *