26 Apr 2017

En själ finner sitt språk

Av: Bo-Ingvar Kollberg

En själs väg till sitt språk är det bärande temat i Agneta Pleijels själsskildring Doften av en man. Den skildrar perioden fram till författarskapet, är mästerligt skriven och förmedlar en lika ojämförlig som omtumlande läsupplevelse, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Vill man vara riktigt noga, och det bör man, kan knappast någon annan än Agneta Pleijel göra anspråk på vem som innehar tätpositionen i dagens svenska litteratur. Hennes pågående självbiografiska projekt om den egna barndomen, uppväxten och tiden därefter saknar sitt motstycke. Här finns allt vad en människa är, och äger inom sig, samlat under intensivast möjliga bearbetning. Att ta del av denna gestaltning av ett liv i djupast och bredast möjliga bemärkelse är en överväldigande upplevelse. Det började med romanen ”Spådomen” för två år sedan och har nu fått en fortsättning med den nya själsskildringen ”Doften av en man”.

Så är det också för oss alla de mest ofrånkomliga och kanske viktigaste frågorna som den här boken formulerar, de som handlar om vad vi har vårt liv till och de möjligheter och misslyckanden som följer för var och en, som vill ta vara på sin stund på jorden. Ett författarskap med en sådan inriktning måste naturligtvis både spänna bågen hårt och sikta högt för att inte snubbla på sina ambitioner. Det gör inte Agneta Pleijel utan resultatet är så bra det kan bli. I ”Doften av en man” fortsätter hon berättelsen om sig själv med perioden mellan tjugo och fyrtio. Som den för sin samtid så öppna människa som författaren är, får under förloppet också de viktigaste samtidshändelserna passera förbi. Den ideologiska brytningstiden vilken brukar sammanfattas med årtalet 1968, den sexuella frigörelsen som samtidigt ägde rum och den livsåskådningsmässiga vilsenhet, för att inte säga det kaos, som tog sig olika extrema och inte alltid särskilt skonsamma uttryck.

Göteborg. Romanens omslag med klassisk Hagamiljö i Göteborg är utfört av Sara R Acedo.

Ändå har Agneta Pleijel blicken huvudsakligen riktad inåt, mot de inre skeendena hos någon som befinner sig mitt i denna brygd. Det är sig själv, eller kanske snarare författarjaget, hon nagelfar. Själv medveten om hur minnesbilderna kan förändras av senare överlagringar, befinner hon sig i en känsloverklighet som är hennes helt egen. Det är vad som en gång hänt och hur det ena avlöste det andra som intresserar henne. Ett allmänmänskligt förlopp alltså, som med lite ansträngning, egen sanningslidelse och ärlighet går att känna igen. Åtskilligt återges mot bakgrunden av ett cementerat manssamhälle. Ändå uppstår där ofta oklara gränser mellan genustillhörigheterna. Kanske är tiden nu mogen för någon av det andra könet, som vuxit upp i ett livsfientligt och kvävande matriarkat och inte dög för att han var man, att ta till orda för balansens skull.

Mycket av innehållet i ”Doften av en man” kretsar kring de ideliga försöken att ta sig loss, resa sig och komma ut ur föräldrarnas magnetfält. Samtidigt handlar mycket om att få något slags styrsel och struktur på den egna tillvaron. Styrsel finns där kanske men mindre av struktur i allt som mestadels gör ont. Den enda konstanten utöver de egna föräldrarnas äktenskap på ruinens brant är studierna i Göteborg, dels litteraturhistoria, dels i etnografi. I kampen för att finna ett jag och bli ett subjekt intar läsningen på egen hand en viktig plats. Gunnar Ekelöf nämns liksom TS Eliot, men också Edith Södergran och när det gäller den senare, dikterna med en expansiv laddning, där livslusten triumferar över de faktiska omständigheterna. Doris Lessing ger vägledning. Stig Dagerman, ämne för trebetygsuppsatsen, är en annan av följeslagarna, som denne har varit även för många andra. Men också lärare och kulturpersonligheter nämns som viktiga inspiratörer och samtalspartner.

Sexualiteten hör till de både utlevande, såriga, och ofta kamouflerade inslagen med närhet och längtan efter en tillhörighet som innersta utlösare. De utgör ett av bokens övergripande ledmotiv. Här är Agneta Pleijel lika självutlämnande som i så mycket annat. Att det finns en desperation med i sammanhanget och en övergivenhetsproblematik av den svårbemästrade sorten är uppenbart. Likaså att hon här i sin vårdslöshet med sig själv kunde ha råkat ännu mera illa ut än hon faktiskt gjorde. Det är imponerande att följa den självreflexion med vilken hon binder ihop många lösa trådar till en helhet. Och det är väl egentligen först när hon hittar fram till det diktarspråk som hon oupphörligt letar efter, som allt självdestruktivt det hela lett till tar en annan vändning.

Som i Spådomen är även benägenheten att ständigt vara till lags även nu en viktig pusselbit i kartläggningen av det egna jaget. Liksom förra gången är känslobråten och närkamperna med all uppgivenhet, sorg, rädsla, otillräcklighet, skuld och självförakt betydelsefulla byggstenar utspridda under handlingens gång. Det betyder dock inte att författarjaget skulle vara i avsaknad av receptorer för omgivningens behov. Snarare tvärtom. Känslan av att ha ansvar för andras väl och ve ligger henne ofta i fatet. Hon besitter en svårforcerad vana att placera andra före sig själv. Det gäller såväl flyktiga bekantskaper som olika mera stadigvarande partners och omsorgen om dem, även sedan förbindelsen upphört. Självcentreringen, i den mån begreppet går att tillämpa, framstår efter hand som ingenting annat än en kamp på liv och död. När det gäller återgivningen av den egna, bräckliga och hudlösa balansgången, mellan självtillit och misstro, är Agneta Pleijel helt enkelt mästerlig.

Det akademiska livet i Lund och inte minst i Göteborg får sina ironiska nålstick. Litteraturklubben blir en tillflykt. Vem den självupptagne sociologiprofessorn från Uppsala är som förser studentskan med en bra säng, kan man givetvis undra över. 1960-talets kultur- och samhällsliv med autentiska namn bidrar till bokens närvarokänsla. Med resan till pappan och dennes hjälparbete i Etiopien läggs ännu en dimension till samtiden. I samband med föräldrarnas formella skilsmässa fördjupas bokens övergivenhetsproblematik ytterligare. Som är att vänta, ges även tiden på Aftonbladet och tjänsten som dess kulturredaktör uppmärksamhet. Det är här lätt att hålla med vid författarens kommentarer till en rejält arbetstyngd, inte alla gånger lättmanövrerad tid, att upplevelsen att befinna sig mitt i kulturblåsten ändå övervägde det mesta.

Boken avslutas med det tioåriga äktenskapet där dottern föddes. Just denna förlossning ges en gripande innebörd, den handlar om att ge liv åt en ny människa men också, vill man förmoda, om det slutgiltiga steget innan det egna författarskapet inleds. Det som gett oss såväl dramatik som lyrik och romaner av allra högsta karat. Så öppen och nära läsaren som Agneta Pleijel är den här gången har hon aldrig tidigare varit. Det är allt annat än lätta ting, som avhandlas i ”Doften av en man”, vars titel kan tolkas som vårt behov av varandra. Att det genomförs utan ett uns av moraliserande får också räknas till bokens alla förtjänster. Möjligen kan man önska att hon redan från början av sitt liv skulle ha gett sig själv lite mera livsutrymme, och då i alla avseenden. Nu blev det i stället så här. Att få ta del av den, med försoning laddade, självinsikten är tveklöst en lika ojämförlig som omtumlande erfarenhet.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

Litteratur

Agneta Pleijel: Doften av en man (Norstedts)

 

Översta bilden: Tätposition. Med romanen Doften av en man intar Agneta Pleijel tätpositiionen i dagens svenska litteratur. Foto: Göran Segeholm

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *