20 Feb 2017

Konst som gör rent bord

Av: Cristina Karlstam

Hon spelar i en klass för sig, skriver Cristina Karlstam om konstnären Marina Abramović, nu aktuell på Moderna Museet i Stockholm.

Hon är en ikon, en superstar, Belgradbördiga konstnären Marina Abramović, performancekonstens drottning, hon som med livet som insats använt sin egen kropp i de mest utsatta iscensatta föreställningar. En pionjär och brobryggare mellan bildkonst och scenkonst. En konstnär med ett så stort mediegenomslag att hon till och med upptäckts av svensk tv (!) och bjudits in till mediets mest populära pratshow. En konstnär som sysslar med de riktigt stora livsfrågorna, de som inte kan kallas något annat än existentiella; frågorna om tillvarons elementa och det mänskliga livets grundvillkor. Hon som inte drar sig för blod och våld utan snarare använder sådana medel för sitt budskap. Hon som accepterar och utnyttjar den mänskliga kroppens alla vätskor och dess oblyga nakenhet. Som ställer en naken man och en naken kvinna i en trång passage genom vilken besökarna tvingas passera. Och som överrumplar utställningsarrangörerna med halsbrytande krav när det gäller nya varianter på hennes kroppsliga utagerande. När det kallas till presskonferens strömmar världspressen lydigt till och hänger vid hennes läppar när hon besvarar deras frågor. Marina Abramović, fortfarande högst aktiv vid 70 fyllda, en kvinna med världen som sitt arbetsfält.

Ulay/Marina Abramovi_ Relation in Space Performance 58 minutes XXXVIII Biennale, Giudecca, Venice July, 1976 © Ulay/Marina Abramovi_/Bildupphovsrätt 2017 Photo: © Jaap de Graaf Courtesy of the Marina Abramovi_ Archives

Ulay/Marina Abramovic. Relation in Space. Performance 58 minutes XXXVIII Biennale, Giudecca, Venice,July, 1976 Photo: © Jaap de Graaf Courtesy of the Marina Abramovic Archives

Givetvis måste en retrospektiv med hennes verk göras, och nu har det hänt genom ett intimt samarbete mellan tre tunga europeiska konstinstitutioner, Moderna Museet i Stockholm, Louisiana utanför Köpenhamn i Danmark och Bundeskunsthalle i tyska Bonn.

Performacekonsten är nuets konst, en flyktig, plats- och tidsspecifik konstart som ska upplevas på plats och i realtid. För att överleva måste den dokumenteras, och så har också skett med Abramovic´s föreställningar. Det är därför man nu kunnat arrangera ett evenemang som slår det mesta i utställningsväg, en redovisning av ett betydande konstnärskap i en klass för sig. En utställning av ett slag som vanligtvis brukar tillägnas bortgångna ikoner i konstvärlden, en Hilma af Klint, en Louise Bourgeois. Två av vår tids megastjärnor vars status numera är självklar. Jag väljer att nämna just dem därför att Marina Abramović spelar i samma serie. Hon gör det sedan det stora genombrottet för 20 år sedan i ett källarrum i den italienska paviljongen i biennalens Venedig. Tanken var att hon skulle ha företrätt sitt hemland Jugoslavien, i det årets Venedigbiennal, men valet ansågs inte lämpligt och hon fick i stället ett egen rum i den italienska byggnaden i Giardini. Det var där hon skrev konsthistoria och lockade en lika hänförd och förskräckt publik till sin dagliga föreställning. Sittande på ett stinkande berg av skelettdelar från avlidna kor karvade hon omsorgsfullt bort resterande köttslamsor från benen. Det var en föreställning som kombinerade en stor sorg och ett lika stort allvar med en grotesk övertydlighet. Balkankriget pågick och ingen kunde missa vad Abramovićs performance egentligen handlade om. Upplevelsen var överväldigande. Det händer inte särskilt ofta att en konstupplevelse 20 år bakåt i tiden fortfarande tycks så aktuell och så i detalj minnesvärd. Men Balkan Baroque har under alla dessa tjugo år och trots alla överlagringar av hundratals andra konstupplevelser fortsätta att leva sitt eget liv i mitt minne.

 

Nu återser jag verket eller i alla fall dess beståndsdelar, i Moderna Museets utställning där ett berg av nu rena, köttfria koben visas i ett rum i kombination med tre videoverk där konstnären själv och hennes föräldrar spelar centrala roller. Och om någon skulle ha glömt vad som hände i Europa för 20 år sedan och hur skrämmande dåligt vi lärt oss läxan så påminns man nu brutalt om detta via Abramovićs verk. Hennes videofilmade berättelse om hur man dödar råttor på Balkan blir en fasansfull påminnelse om gårdagens brott mot allt mänskligt men samtidigt ett lika skrämmande memento för vår egen tid. Ett konstverk av det slaget som visar sig ha samma aktualitet som för två decennier sedan är mer än övertygande, låt vara att detaljerna i dag ser annorlunda ut. Men högst nutida tycks mig ändå Marina Abramovićs konst vara när jag nu återser verket och flera andra i hennes oeuvre.

Där finns hennes performance om konstnärsrollen i form av en kvinna, som frenetiskt borstar sitt hår kommenterande sitt ihärdiga smärtsamma borstande med orden Art must be beautiful, Artist must be beautiful. Tidigare har jag sett detta verk med konstnären själv som aktör, på Moderna är det en assisterande performancekonstnär som påtagit sig den smärtfyllda uppgiften.

I en annan del av utställningen är uppdraget att med skurborste och vattenhink skrubba ett mänskligt skelett, en lika evig och omöjlig uppgift där hon som fått ”städjobbet” snarare smutsar ner sig själv. Också denna performance får således nytt liv i utställningen genom att uppföras på nytt i rummet. Och här är art verkligen inte beautiful, en naken bild av det ofrånkomliga slutet, en illustration av förgängligheten, ett centralt tema hos konstnären.

Marina Abramovi_ The Cleaner B&W Photograph Photo: © Marco Anelli Courtesy of the Marina Abramovi_ Archives **Confirming Year/ Credit

Marina Abramoviv, The Cleaner B&W Photograph Photo: © Marco Anelli Courtesy of the Marina Abramovic Archives

Annars är merparten av de visade verken dokumentationer från Abramovićs egna föreställningar. Det betyder att man kan se hennes och partnern Ulays vandringar längs kinesiska muren, parallella promenader som utmynnade i separation (1988)). Man får uppleva performancesviten Rythm från 1970-talet via silverfotografi av konstnärens ”lek” med vassa knivar med vilka hon högg våldsamt mellan sina utspärrade fingrar med blodvite som följd. Hennes performance Lips of Thomas från 1974 återuppstår i form av ett bildspel där konstnären piskar sig själv och skär sin nakna kropp med ett rakblad. Relationsdramer som Light Dark eller AAAAA också dessa från mitten av 70-talet kan ses i dokumenterad videoform.

Bland senare verk återser jag den Vermeerskt vackra videon The Kitchen V:Holding the Milk från 2009 med en kvinna med en skål fylld av mjölk i sina kupade händer. Verket är filmat i motljus från det stora fönstret bakom kvinnan, ett arbetssätt som ger videon det sakrala drag som också finns i Abramovc´s estetik.

Marina Abramovi_ The Hero 2001 © Marina Abramovi_/Bildupphovsrätt 2017 Photo: © TheMahler.com Courtesy of the Marina Abramovi_ Archives

Marina Abramovic The Hero 2001 © Marina Abramovic Photo: © TheMahler.com Courtesy of the Marina Abramovic Archives

På senare år har Abramović alltmer kommit att inbegripa åskådarna i sina föreställningar, och även sådana exempel finns det flera i utställningen. Till dessa hör installationen/performancen The House with the Ocean View som konstnären uppförde i New York 2002. Till de tre hängande rummen i verket kunde besökarna bara komma upp via tre stegar, som emellertid var obrukbara eftersom stegpinnarna består av slaktarknivar med den vassa eggen vänd uppåt! I dessa rum levde konstnären ensam i tolv dygn utan att äta eller tala, ett slags självpåtaget hinduisk-inspirerat ”reningsprojekt” som stämmer väl med utställningens tema och titel: The Cleaner. Jag ser det här verket som en central punkt i hela utställningen och en höjdpunkt i Abramovícs hela konstnärskap. Det finns definitivt drag av shamaniska tankar på lidandet och smärtan som renande faktor i flera verk.

Att konstnärer som Joseph Beuys, Valie Export, och Bruce Nauman apostroferas i Easy Pieces Seven är symptomatiskt. Det handlar om verk som fått svag dokumentation och som konstnären undersöker om det är möjligt att bevara den flyktiga konstarten performance genom upprepning. Iförd guldmask framförde Abramovíc exempelvis Beuys kända performance Wie man dem toten Hasen die Bilder erklärt på Guggenheimmuseet i New York 2007.

 

Marina Abramovi_ Rhythm 10 Performance 1 hour Museo d’Arte Contemporanea Villa Borghese, Rome, Italy 1973 © Marina Abramovi_/Bildupphovsrätt 2017 Courtesy of the Marina Abramovi_ Archives

Marina Abramovic Rhythm 10 Performance 1 hour Museo d’Arte Contemporanea Villa Borghese, Rome, Italy 1973 © Marina Abramovic Bildupphovsrätt 2017 Courtesy of the Marina Abramovic Archives

Det är frestande att räkna upp alla de verk som i en eller annan form återuppstår i Moderna Museets storartade utställning. I anslutning till den kommer Abramović också att uppföra en ny performance i f d Skeppsholmskyrkan, det som numera heter Eric Ericssonhallen och där körsång kommer att ingå i verket. I denna performance hälsas besökarna välkomna att delta under hela performanceperioden (27/2-5/3 2017).

Inför ett konstnärskap som detta är det lätt att drabbas av svindel. Hur ska man ta det till sig? I det sammanhanget måste den nyproducerade katalogen nämnas, ett perfekt hjälpmedel för den som vill orientera sig i ett av samtidens allra mest utpräglat individuella och samtidigt tidsspecifika konstnärskap.

Cristina Karlstam

 

 

 

Översta bilden: Marina Abramović, The Cleaner. I Eric Ericssonhallen.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *