14 Nov 2016

Asli Erdogan – Tucholskypriset 2016

Av: Yvonne Ihmels

Att skriva om fred på ett humant språk kan väl knappast kallas för en fientlig handling? Yvonne Ihmels har träffat Aysegül Tözeren med anledning av Fängslade författares dag.

Det är som om AslI Erdogan förutspått sitt eget öde, tänker jag, när jag är på väg till ett möte med hennes väninna, läkaren och litteraturkritikern Aysegül Tözeren. Likt en av sina  protagonister i romanen Stenbyggnaden, som handlar om världens alla fängelser, befinner sig Asli Erdogan inspärrad, förödmjukad och kanske också på gränsen till nervöst sammanbrott.

Aysegül Tözeren är i Sverige för att tillsammans med Asli Erdogans mamma Mine Aydostlu ta emot Tucholskypriset (Svenska PEN) i Erdogans ställe.

Alltsedan Asli Erdogans arresterades den 16 augusti i år tillsammans med 89 journalister, har omvärlden protesterat mot detta övergrepp. Som medlem i redaktionsrådet på den regimkritiska och kurdvänliga dagstidningen Özgür Gündem anklagades Asli Erdogan för att ha uppmanat människor till terroristiska aktiviteter och för att ha spridit propaganda för kurdiska PKK. För en dryg vecka sedan beslutade åklagarens att kräva livstidsfängelse för Asli Erdogan plus 17,5 år för brott mot terrorlagstiftningen.

Asli Erdogan romandebuterade 1994; fyra år senare fick hon sitt stora genombrott med romanen Staden i den röda kappan. Erdoğan har skrivit noveller, romaner samt essäer, krönikor och artiklar för stora turkiska tidningar och hon har även gjort sig känd som förkämpe för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Kritiker både i Turkiet och utomlands har hyllat Erdoğans verk och hennes böcker har översatts till ett dussintal språk. Hon har tre böcker utgivna i svensk översättning av Ulla Lundström.

Varje vecka sedan arresteringen av Asli Erdogan, och med henne den 70-åriga författarinnan Necmiye Alpay, har Freedom Watch med Aysegül Tözeren i spetsen samlats i  två eller tre dagar för en presskonferens framför det kvinnofängelse där båda sitter internerade.

aysegul

Aysegül Tözeren Foto: Yvonne Ihmels

– Vi möts och vi diskuterar bland annat de olika förbud för yttrandefrihet som vi upplever och Asli Erdogans situation inne i fängelset. Efter presskonferensen väntar vi i två timmar utanför fängelset på att Asli Erdogan och Necmiye Alpay och andra journalister som sitter fängslade ska slippas fria.

Och för varje vecka blir vi allt fler, säger Aysegül Tözeren. Precis som de fängslade journalisterna blir allt fler.

– Nu är så många som 145 journalister fängslade i Turkiet, säger hon till mig. Det är närmast en ofattbar siffra, men också det faktum att två författare sitter i fängelse i Turkiet.

Aysegül Tözeren skriver just nu på en artikel om fängslade kvinnliga författare i Turkiet. Hon har sökt sig så långt bakåt som hundra år i historien för att se hur många som fängslats historiskt sett och hon har inte kunnat hitta fler än tre kvinnliga författare som fängslats för sina åsikters skull, men nu kan vi addera ytterligare två till denna siffra säger Aysegül Tözeren och måttar med två fingrar i luften.

– Jag har inte tittat på journalister utan bara författare, men vi talar hela tiden om att Turkiet ska bli demokratiskt. Den här situationen gynnar vare sig demokratin eller landets rykte utåt.

Prenumerera på Cora!

Aysegül Tözeren använder inte ordet diktatur, även om det knappast kan kallas för annat i  omvärldens ögon. Ingen vet när eller om dessa journalister eller författare kommer att friges, och ännu har inga rättegångar hållits. På min fråga om inte hon själv upplever hot av något slag på grund av sitt arbete med Freedom Watch, berättar Aysegül Tözeren att polisen kommer varje vecka och dokumenterar allt som händer framför fängelset, i synnerhet presskonferenserna, och att hon halvt brukar skämta med polisen att de måste spara det inspelade materialet om hon i framtiden skulle vilja göra en dokumentär.

– De är artiga men de spelar in allt vi säger och gör framför fängelset.  Det är obehaglig situation som du säkert kan tänka dig.

Till detta kommer att Asli Erdogan allmänna hälsotillstånd är bräckligt. Hon är beroende av vissa mediciner för sin hälsas skull. Idag har hon tillgång sina mediciner igen, men under den första tiden i fängelse förvägrades hon dessa, och den enzymbrist hon lider av innebär också att hon måste hålla sträng diet, en omöjlighet med den kost som finns att tillgå i fängelset.

När statsåklagaren för en dryg vecka sedan krävt livstids fängelsestraff för Asli Erdogan kom det som en chock för oss alla, säger Aysegül Tözeren.

Såväl Asli Erdogan liksom den 70-åriga författarinnan Necmiye Alpay, var medlemmar av redaktionsrådet på dagstidningen Özgür Gündem, även om de inte hade direkt utgivningsansvar är ”brottet”, enligt åklagaren,  just att ha befunnit sig i denna rådgivande funktion.

Men inte med bästa vilja kan Aysegül Tözeren hitta något uppviglande i Asli Erdogans artiklar. De sex artiklar som statsåklagaren syftar på handlar om konflikten mellan Turkiet och Kurdistan. Artiklar som berör mänskliga rättigheter i Turkiets östra delar och Asli Erdogans språk är dessutom ett litterärt och närmast kärleksfullt språk, bortom provokation och agitation.

– Att skriva om fred på ett humant språk kan väl knappast kallas för en fientlig handling? Vi vill ha fred. Och när vi säger att vi vill ha fred mellan kurder och turkar så kallas vi för terrorister! Det är någonting som jag aldrig kommer att förstå.

Kan hon som litteraturkritiker se om den här uppkomna situationen påverkar språket? Precis som en del tyska författare försökte hitta ett nytt obefläckat språk efter nazitiden, finns där liknande tendenser i Turkiet?

Aysegül Tözeren lyser upp och berättar att de senaste årens protester mot president Erdogan har fött ett gatuspråk där humor blandas med kritik, muraler med vitsiga och skarpsinniga analyser av det politiska läget i landet pryder väggarna runt om i Istanbul. Och att det kanske är att se som en början till en språklig förändring.

Hur tror hon då att landet i längden kommer att påverkas av denna situation?

– Enda varaktiga lösningen för Turkiet är dialog, mellan såväl makthavare som folket, turkar som kurder och män som kvinnor.

Kanske vore det allra bästa om vi kvinnor tog över, tillägger hon. Kvinnor och HBTQ personer. Vi är de enda som inte har något att förlora. När man inget har att förlora har  man allt att vinna.

 

 

Yvonne Ihmels

 

Bilden överst: Asli Erdogan själv

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *