18 Okt 2016

Människan som människans fiende

Av: Cristina Karlstam

Den tyske konstnären Thomas Schütte presenteras äntligen i storformat i Sverige, skriver Cristina Karlstam.

Det händer en och annan gång att aldrig uttalade önskningar infrias, ytan att man själv agerat.

När Moderna Museet nu inleder höstens verksamhet med en stor utställning med den tyske konstnären Thomas Schütte är det något sådant som inträffar. På en konstkritikers önskelista brukar det finnas några namn med särskild lyster, och just Thomas Schütte är ett sådant namn på min lista. (Den österrikiska målaren Maria Lassnig ett annat).

Det var vid det första stora mötet med hans konst vid Berlinbiennalen 2004 (den bästa hittills) som Schütte intog en ledande position bland saknade konstnärer på den svenska konstscenen. Efter den knockout som drabbade besökarna i konstinstitutionen Kunst-Werkes bottenvåning den gången har Schüttes konst i alla dess olika formationer och genrer dykt upp i olika internationella sammanhang, men hittills inte i Sverige.

Det var skulpturgruppen The Capacity Men, tre sammankedjade mansfigurer, ensamma i den väldiga salen, som gjorde så starkt intryck. Sällan hade jag sett ett konstverk som med sådan explicit kraft uttryckt mänsklig vrede, ilska, ångest genom tre figurer som samtidigt var så ömkansvärda och fjättrade i de mänskliga villkoren som i deras fall var stålskelett, silikonfysionomier och nödtorftig klädsel i form av filtar, kastade över de knotiga skelettaxlarna. Trots sin imposanta storlek, två och en halv meter höga, verkade de snarast maktlösa, förbrukade och bortglömda. Det var en vrede med så många bottnar, riktad lika mycket inåt oh utåt, som exponerades genom dessa figurer. Någon fiende kunde man inte se, inget mål för de stackars figurernas patetiska försök till uppror. Kapaciteten som antyddes i titeln var nog mest en ironisk grimas.

Nu återser jag en variant av denna skulptur, nu med titeln The Effiency Men, lika motsägelsefull och tragisk som den gången i Berlin, lika kryddad med en ironisk humor som är granne med den allra värsta vreden. Är detta människans lott, enligt Schütte? Kanske, kanske inte. Det här är ett konstnärskap man knappast kan sorteras in i kategorier och ismer. Visst skymtar en konstnär som Francis Bacon med sina förvridna ansikten någonstans, och visst kan den som vill hitta andra frändskaper, kanske till och med en Gerhard Richter (som en gång var Schüttes lärare) eller rent av en Joseph Beuys. I tysk konsttradition finns sådana tungviktare att ta avstamp från, men också att frigöra sig från för att hitta sin egen variant. Och det är något som Schütte verkligen gjort. Thomas Schütte är sin egen, en skygg solitär med en bredd och mångfald i sina uttryckssätt som är ganska unik.

Thomas Schütte United Enemies 8.10 2016 – 15.1 2017 Stockholm

Thomas Schütte United Enemies 8.10 2016 – 15.1 2017 Stockholm

Moderna Museet har fokuserat på hans tredimensionella verk, skulpturerna, dels de monumentala med den underligt armlöse Vater Staat (nästan 4 meter hög!) utanför entrén som huvudnummer och inne i museet på de våldsamma United Enemies, hopbundna och således ganska ofarliga, trots sitt hotfulla yttre och sin väldiga längd. Inte är det några särskilt handlingskraftiga fiender vi möter, och här återbekräftas min känsla av att fienden lika mycket är inneboende som ett objekt utanför hos Schütte. Mot denna fiende hjälper varken trädgårdstomtar (som i ett av utställningens nya verk, besläktat med konstnären Tal R: s formspråk) eller modeller av hus att gömma sig i. Det är nämligen så Schütte ofta arbetar, men arkitektoniska modeller varav en och annan någon gång uppförs i full skala.

I det sammanhanget kommer jag att tänka på det hotell för fåglar (!) som han byggde på den fjärde plinten vid Trafalgar Square härom året, ett bygge i plexiglas som inte uppskattades av alla och som kanske inte heller fick så många fågelgäster. Men nu finns det i form av en teckning i den svit av akvareller, teckningar och grafiska blad som mångsysslaren Schütte visar på Moderna Museet. Jag minns mannen i National Gallerys reception som visade upp en undrande in när jag bad om lite information om konstnären till fågelhotellet: Do you like it? frågade han med betoning på ordet like. Ja, jag gillar Schüttes konst, inklusive de monumentala träsnitt i huvudsakligen abstrakt formspråk som är ytterligare en sida av detta rika konstnärskap. En del av utställningssalen är nu tapetserad med dessa kraftfulla träsnitt.

Thomas Schütte, One Man House III, 2005 © Thomas Schütte/Bildupphovsrätt 2016 Photo: Wilfried Petzi, Munich

Thomas Schütte, One Man House III, 2005 © Thomas Schütte/Bildupphovsrätt 2016 Photo: Wilfried Petzi, Munich

Just dessa skalförskjutningar mellan grotesk storlek och minimal blygsamhet i andra verk är en fascinerande del av Schüttes estetik. Priset i fråga om litenhet tar den lilla arkitektoniska modellen bestående av en tändsticksask med ett pringlechips som tak! Jag ser det verket som ett slags urfragment till de större modeller som tar en betydande plats i utställningen. Att ställa bredvid Vater Staats nära 4 meter höga gestalt.

Schüttes värld är männens värld, men det är knappast några hjältar konstnären placerat högt uppe på socklar, nästan i takhöjd. Titeln är Wichte, och mitt tyska lexikon säger att det ordet betyder ungefär usling, viktigpetter. Det finns en ironisk grimas i undertexten till Schüttes mansgestalter, och i serien Wichte får den ett explicit uttryck. Men också i de två nya skulpturer som är ett slags uppförstorade janusansikten, även de med groteska, ”fula” drag.

Kvinnorna är representerade genom tre skulpturer i brons, stål och marmor; det är liggande delar av kvinnokroppar, lite Mooreska i sin objektifierade kroppslighet. Kvinnan som mannens objekt, kanske? Och som sådana avpersonifierade, avklädda all identitet och förvandlade till kropp och form. Kroppar utan röst och livsutrymme. Det känns inte omöjligt att läsa in ett drag av feminism i Schüttes estetik via de här verken, ställda i relation till hans stympade krigare i form av stora träskulpturer.

Att det finns ett uttalat teatralt drag i Thomas Schüttes konst är också ganska uppenbart. Hans hopkedjade män på utställningsgolvet eller deras föregångare, instängda i glaskupor, liksom de två skulpturgrupper som möter besökaren på Moderna Museet, hoptvinnade två och två, spelar onekligen sina sorgmodiga roller i ett spel om Varat. I det sammanhanget platsar den akvarellsvit med titeln Skizzen zum Projekt grosses Theater från 1980 som också visas på Moderna Museet. Här finns i de små formaten med de motsägelsefulla texterna ett slags essens av det som jag uppfattar som konstnären huvudtema: människans lätt patetiska försök att spela sin tilldelade roll i den teater som enligt självaste Shakespeare är livet!

Jag har inte sett den här sviten, omfattande 14 bilder, vid tidigare utställningar av Schütte. Nu har Moderna Museets curator Matilda Olof-Ors valt att ge den en väsentlig roll som upptakt i helheten, ett beslut som definitivt ger Moderna Museets presentation av Thomas Schüttes konstnärskap en extra dimension. Här finns också, inte minst i de valda texterna som ingår i bilderna, exempel på konstnärens svarta humor, som paradoxalt nog förlänar ett försonande drag till helheten.

Intressant är också den svit akvareller som Schütte dedicerat till den schweiziske författaren Robert Walser (1878-1956). Inbjuden till en utställning i Chicago 2012 till minnet av Walsers poesi från 1930-och 40talet målade Schütte ett antal bilder som också getts ut i bokform som en tribut till den beundrade författaren. I Moderna Museets utställning utgör dessa lågmälda akvareller en extra bonus.

Cristina Karlstam

Konst

Moderna Museet, Stockholm

Thomas Schütte

United Enemies

Tom 15/1 2017

 

Översta bilden: Thomas Schütte, United Enemies, 2010 © Thomas Schütte
Photo: © Nic Tenwiggenhorn Bildupphovsrätt

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *