24 Sep 2016

En magikers återkomst

Av: Cristina Karlstam

Närmare 30 år efter sin död känns Hans Vikstens konst märkligt samtida, skriver Cristina Karlstam som sett utställningen Drömgångaren på Konstakademien i Stockholm.

Konsten som ett färdmedel, inte en produkt.

Orden är konstnären Dan Wolgers och är hans definition av Hans Vikstens (1926-1987) konst. Wolgers var en av den hälsingebördige konstnärens elever på Konsthögskolan i Stockholm, och när nu några av Vikstens vänner arrangerat en utställning 30 år efter konstnärens död kan jag inte låta bli att citera de orden, därför att de så väl ringar in något väsentligt i fråga om Hans Vikstens estetik.

Nu har delar av utställningen flyttats från Hälsinglands museum till Konstakademien i Stockholm, och därmed får väl Hans Vikstens konst äntligen ha kommit ”hem”. För den geniale konstnären blev alltså professor, och många är de elever som nu bidragit med sina egna Vikstenverk till den här utställningen.

I spetsen för arbetet med att återupprätta Vikstens roll i samtidskonsten har journalisten och fotografen Jonas Sima verkat, och det är också han som skrivit en huvudsakligen anekdotisk bok om Hans Viksten och hans hustru Desy, utgiven i samband med utställningen. Boken recenseras i det just utkomna nya numret av kulturtidskriften Cora.

dromgangaren-1971-jpg

Drömgångaren av Hans Viksten (1971)

Arrangörernas förhoppningar är att det Vikstenska konstnärskapet genom den här utställningen åter ska hamna i centrum av svenskt konstliv och att inte minst dagens unga publik, konstintresserade såväl som konststudenter, ska upptäcka ett originellt och genialt konstnärskap.

Hans Viksten färdades verkligen över vida vidder, såväl geografiskt som i de inre landskapen. Och hans formuleringskonst var betydande, både med pensel och ritstift och med ord. Sina målningar försåg han ofta med skriftliga kommentarer som snarast hade poesins form. Så var han också en betydande poet med flera diktsamlingar och en självbiografi, Mitt vilda liv, på sin meritlista.

När jag nu återser hans välkända teckningar, akvareller och målningar på Konstakadmien slås jag av vilken stor betydelse den enkla linjen hade in hans sätt att berätta. För en berättare var han också, med yttre händelse som sin Jorden-runt-resa och safari som sitt tema men framför allt en känslig berättare om sina inre resor i formala och koloristiska narrativ. Det Viksten verkligen beskrev och berättade om handlade om livet självt, och jag tar mig friheten att citera min egen definition i boken Livsmålaren Hans Viksten: ”Visst var han ett geni, lika besatt av sitt skapande som av sitt eget liv.”

desy-o-hans-i-djurhamn-83-jpg

Desi och Hans i Djurhamn.

Några epigoner har Hans Viksten aldrig fått, konstaterads det också vid vernissagen på Konstakademien. Det är säkert riktigt. Däremot kan man hos några av hans elever spåra en liknande absolut trohet mot konsten som Vikstens själv ägde. I Östra galleriet i Konstakademien kan nu se ett ganska representativt urval av Vikstenverk: målningar som Drömgångaren, Magisk uggla, Luftägg eller självporträttet Svinkallt, för att nämna några. Dessutom en fin kollektion av akvareller och inte minst flera prov på Viktens förnämliga teckningskonst. Det tecknade porträttet av Desy och Hans i djurhamn är ett lysande exempel, där den rena linjen utgör hela verktygslådan med vilken konstnären skapat ett fulländat verk. Teckningen av Desy och Hans i fader Alberts eka härintill är ett annat exempel på konstnärens eminenta förmåga att med enkla medel uttrycka komplicerade emotionella och mänskliga relationer. Bilden är inte bara en illustration till berättelsen om ett fiskafänge utan också en psykologiskt trovärdig skildring v relationerna mellan far och son Viksten.

Den magiska ugglan var Hans Vikstens alter ego och den återkommer i många sammanhang, så också i den här utställningen. Besökare i Berwaldhallen i Stockholm kan dessutom se den i den konstnärliga miljögestaltning som konstnären gjorde där och som fortfarande är ett av Stockholms främsta offentliga konstverk.

Jag återvänder till Dan Wolgers definition av Hans Vikstens konst som ”ett färdmedel över främmande vidder” och känner mig åter övertygad om att det i detta konstnärskap, svindlande stort och märkligt, finns en påfallande dagsaktualitet. Mer än någonsin behöver vi i dag sådana färdmedel för orientering i en komplex värld. En magiker med sådana livsviktiga redskap har återvänt efter nästan 30 års bortavaro. Själv skulle Hans Viksten ha tyckt om en sådan beskrivning, övertygad som han var om konstens magiska livskraft.

Cristina Karlstam

 

Bild överst: Sista teckningen 1987.

Drömgångaren, en minnesutställning med Hans Viksten

Konstakademien i Stockholm

Tom 9/10

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Ett svar till “En magikers återkomst”

  1. […] har recenserats mycket positivt bl.a. i kulturtidskriften Cora och nättidningen […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *