10 Jun 2016

Gittan Jönsson nyfiken på livet

Av: Yvonne Ihmels

Bråttom! Missa inte Gittan Jönssons utställning Parallella linjer på Marabouparken konsthall. Visas till den 19 juni. En välbehövlig feministisk konstinjektion. tycker Yvonne Ihmels.

Man skulle kunna nöja sig med att fokusera enbart på Diskkasterskan, Gittan Jönssons kanske mest kända verk.  Eller på Dammsugerskan, de små dammsugande porslinsfigurerna som väcker allas förtjusning, ibland försedda med rävhuvuden, aktuella blackfaces eller hämtade ur porträtten av slottsfruar; barbröstade eller dammsugare försedda med kvinnokampens klassiska slagord av typen Jag vill inte vara vit mans slav.

Dammsugaren är för övrigt av modell äldre. Säkert minns många den runda Hoovern från 1950-talet, och jag noterar mest för mig själv att på en annan kontinent, inför en annan publik, kanske just denna dammsugarmodell inte fått samma laddning.

Det är en feministisk historiebeskrivning som framträder i Gittan Jönssons första återblickande utställning någonsin. Den tar sin avstamp i det tidiga motståndet mot kriget i Vietnam och den sekteristiska rörelsen ”rebellerna” där Gittan Jönsson fanns med en tid, via ”Historieboken”, samarbetet med Carl Johan De Geer kring kolonialismen, till samarbetet med Torkel Rasmusson mot kärnkraften, till Kristina ”Krissan” Helander, tecknar- och konstnärskollegan som bland annat står bakom boken Resan till Berlin och där de gemensamma minnena kring feminismen på 1970-talet frodas.

Inte minst påminner utställningen om en tid inte alltför avlägsen när det knappast fanns något utrymme alls där kvinnliga konstnärer kunde ställa ut och visa sin konst, eller ”så satsade man inte på kvinnor för de kan bli med barn och då kan de inte ställa ut någonstans”. Något som Gittan Jönsson som själv har tre barn kunde få höra.

Stöd en feministisk kulturtidskrift. Svischa en peng till 070 8635361!

Det har alltid funnits en nyfikenhet hos Gittan Jönsson. Allt tycks få rum. Stora världshändelser och det som vi kallar för smått, vardagslivet, familjen, disken. Liksom så många kvinnor som kämpade för att ta sig fram i tuff konkurrens med manliga kolleger, avbildade och återskapade hon sin egen privata värld i den större världen. Inte minst barnen, men även efter att demonstrationerna mot Vietnamkriget tystnat för dagen måste det diskas och dammsugas.

Vem är jag i allt det här, är frågan som ständigt återkommer. Det privata visavi världen utanför. Parallella världar. Det politiska som tränger sig in i den heliga familjen – ingen människa är en isolerad ö (det ska gudarna veta) även om utställningen innehåller många självporträtt. Ett av de starkaste i Självporträtt från 1978 som föreställer en ung Gittan, i tidsenlig mahjong (förstås), men också symboliskt placerad i en öppning mellan flera rum, liksom resonerande med sig själv åt vilket håll hon ska gå.

självporträtt-1978

Självporträtt, Gittan Jönsson 1978. Foto: Patric Evinger, courtesy Åmells konsthandel

Det är ett nyktert tonfall, med en humor som svider till, i synnerhet i porlinsfigurerna. Ett tilltalande ansvarsfull drag i de äldre verken och kanske tycker jag mig ana en större frihet och nyfikenhet i de senare målningarna som tillkommit i Berlin, dit Gittan Jönsson flyttade för tio år sedan. Det är stora målningar, mer abstrakta till karaktären med stor och svepande linjeföringen, ett djärvare futuristiskt drag.

Det har blivit en ny värld att upptäcka i denna stad där varenda centimeter vibrerar av samtidshistoria. Här finns en Hommage till Trümmerfrauen, de kvinnor som sten för sten återuppbyggde staden (landet, läs Västtyskland) igen efter andra världskriget. Nefertite, den berömda skulpturen som finns på ett av Berlins museer har vaknat till liv ioch vill ta del av det som händer på Tahirtorget. Här finns målningar med titlar som Stasi after work och ”såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”, en påminnelse om nazitidens förbrytelser men också en frågeställning; hur många generationer framåt måste efterföljande släkten känna skuld för andra världskrigets folkmord?

Det är synd att den private samlaren Anders Wiklöf på Åland inte ville låna ut Diskkasterskan men för den intresserade finns skisser och förarbeten. Parallella Linjer är en av i årets (vårens!) viktigaste utställningar av en feministisk pionjär och legendar, i högsta grad still going strong och en välbehövlig historielektion i kvinnokamp!

 

Yvonne Ihmels

Översta bilden: Vandrerskan, Gittan Jönsson, 2014. Foto: Anna Intemann

 

 

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *