14 Maj 2016

Ett självlysande själsdrama

Av: Bo-Ingvar Kollberg

PO Enquists pjäs I lodjurets timma griper in i debatten om psykvården, men tar också ett djupt kliv in i själslivets frånsidor och djup, tycker Bo-Ingvar Kollberg. Johannes Holmen Dahls uppsättning på Dramaten lyfter fram det kristna kärleksbudskapet.

Går det att resonera om de religiösa behoven annat än genom att ta vägen via poesin? Frågan är aktuell i Dramatens uppsättning på Lilla scenen av PO Enquists pjäs ”I lodjurets timma”. Ändå är fundamentet för den här föreställningen så jordnära som tänkas kan. Genom mord, mordbrand och en misshandel, som så när kunde ha haft en dödlig utgång. Men också i det psykologiska experiment som pågår med en experimentgrupp och en kontrolldito. När skillnaderna mellan försökspersonerna och dem de jämförs med är den empati som ett husdjur eventuellt kan väcka till liv och ingenting alls, börjar pjäsen höja sig över marknivå.

Himlaharpa

Ännu mera när telefontrådarna från gaveln till ett vintrigt hus i Skellefteåtrakten kallas himlaharpan. Och när en i smyg pilsnerdrickande morfar framträder som en Gudsgestalt med Lagerkvisttycke. Allra mest dock, när det visar sig att katten både förmår gråta och tala som en människa. Och då inte om vad som helst. Utan om uppståndelse, skuld, kravlös förlåtelse utan gräns och villkorslös kärlek. Det är så nära legendens domäner det går att komma.

ilo_150503_ct0552

Känslokast. Svårigheterna att hålla känslorna i styr är ett av de utmärkande dragen hos pojken, förtjänstfullt gestaltad av Michael Jonsson, på bilden tillsammans med Nina Fex. Foto: Carl Thorborg

Pjäsen hade 1988 urpremiär på just Dramaten och bar flera spår av det rådande decenniets intresse för en psykologisk förklaringsmodell, som framhöll omgivningens och samhällets roll för en människas livsöde. Likaså försökte man tolka de mentala avvikelsernas språk och den grammatik som här gällde. R.D Laing med boken Det kluvna jaget var en av pionjärerna, liksom på svensk botten Barbro Sandin. Från de frågor dramat ställer, går också en tydlig linje till det fromhetsliv den gamla väckelserörelsen en gång stod för. Och här befinner sig PO Enquist, som bekant, på sin mammas gata.

En tvekamp

När den unge, norske regissören Johannes Holmen Dahl nu anförtrotts Enquists pjäs har han valt en mindre målsökande kurs än den som pjästexten pekar ut. Det som i förlagan är ett försök att ungefärligen ringa in ett gudsbegrepp, som är ”eljest” och ”ligger bredvid” vår vanliga varseblivning, har fått träda åt sidan för scener som handlar om trygghet, närhet, samhörighet och tillit. Med det avgörande förbehållet är att de hela tiden överskuggas av det som i föreställningen kallas det orsakslösa våldet, det som den unge pojken ägnat sig åt. Och som föregår den vistelse på en psykiatrisk klinik som utgör handlingen. Holmen Dahls uppsättning blir därmed aningen fragmentarisk och samtidigt lite vag i sitt ärende. Desto tydligare blir däremot textens sidotema om skillnaden mellan naturvetenskap och religion, eller dikt om man så vill. I denna tvekamp mellan en psykolog och en präst avgår den senare med segern. Även om hon därmed också får sägas lösa sina högst egna problem vad gäller den kristna tron och synen på döden.

Avslöjande reaktioner

Hos den svårt belastade pojken, kring vilken allt kretsar, finns en direkt förbindelse till den bekanta wallinska julottepsalmen Var hälsad sköna morgonstund och dess strofer om en gråtande frälsare och de kärlekslösa ”som ur usla brunnar ösa”. I Holmen Dahls tolkning är bönens tonfall aldrig långt borta, inte heller vad som kunde benämnas en besvärjelse, på ett mera profant språk. Att en röd katt kommer till användning, kan knappast vara stötande för någon. Det är mycket som är ouppklarat hos alla de tre gestalterna. Ingen av dem befinner sig på säker mark, när pjäsen börjar. Enquist låter detta indirekt komma till uttryck i hur såväl prästen som psykologen reagerar på pojkens allt annat än lättydda berättelser. Särskilt förebråelserna och den aggressiva försvarspositionen hos psykologen visar på en undertext, som hade kunnat utvecklas och bli riktigt intressant. I så fall är prästen mera på pojkens sida. Med sina i psykosens gränsmarker formulerade berättelser har han dessutom inte så lite tycke av en diktare, som i sitt poesin närstående språk rör vid skikt, som inte bara kan ses i ljuset av jagförsvar utan också berör fundamentala existentiella frågor.

Ämnessfär

Att Enquist sedan även låter morfadern vara både predikant och dödgrävare, att där finns en kallkälla, att det varken saknas sådant som kan hänförs till kategorin religiösa under eller att begreppet uppståndelse kommer till användning, visar hur rik den här föreställningen, liksom dess förlaga, är på just den ämnessfär där de stora livsgåtorna brukar formuleras. Här finns åtskilligt att dechiffrera för den som har skoltidens och konfirmationsläsningens bibelkunskap i behåll. Magdalena Åbergs sparsammast möjliga scenografi lämnar allt utrymme som tänkas kan till vad som förr hörde till själslivets sfär. I vår sekulariserade tid åker vi hellre till något köpcentrum vid gudstjänsttid klockan elva på söndagarna.

Själsdrama

I sin regi har Johannes Holmen Dahl valt ett långsamt och prövande tempo för sin uppsättning. Pjäsen söker sig fram längs de olika smärtpunkterna och intar en trevande hållning till de i förstone kaotiska och sammanhangslösa känsloutbrotten från pojkens sida. Samtidigt faller bitarna på plats om det som förevarit. Hela iscensättningen blir på så sätt en väldig resonanslåda för allt destruktivt och allt det som har med ondskan i människolivet att göra. Michael Jonsson är lynnig och obalanserad i sitt umgänge såväl med verkligheten utanför som med sig själv. Hans okontrollerade känsloutbrott, när paniken tar överhand, är fångade med skådespelarkonstens högsta precision. Oavlåtligt påminns publiken om att det är ett själsdrama vi bevittnar.  Under högsta tryck och på gränsen till vad som går att hålla samman. Det är storslaget genomfört.

Självlysande ögonblick

Nina Fex i rollen som psykologen Lisbeth kommer helt till korta i den överföring mellan patient och hjälpkraft, som borde ha lett till läkning. Hennes förebråelser och många urskuldanden blir ett sätt att hålla sig utanför det hon inte förstår. Allt detta får en konsekvent och tydlig gestaltning. Ingela Olssons präst befinner sig däremot på samma våglängd som pojken. Och då inte bara i empatisk bemärkelse utan även i förmågan att kunna se livsproblemen genom bilder som ofta står poesin nära. Genom sin inkännande lågmäldhet blir Ingela Olsson den som bestämmer grundtonen i hela föreställningen. När hon i sitt porträtt vågar dela pojkens tillvaro, komma honom riktigt nära, och han låter henne få ta emot den smekning över håret som han själv en gång fått av morfadern, blir för några ögonblick det bibliskt, evangeliska kärleksbudskapet helt självlysande. Där befinner sig hela uppsättningens omisskännliga höjdpunkt. Det är en pietà med ombytta roller och förtecken.

Nog är det därför helt legitimt som Johannes Holmen Dahl gör, att lämna såväl lodjuret och dygnsrytmens 25:e timma som försöken att komma i närheten av ett gudsbegrepp därhän. I stället blir det kärleken, också under de vidrigaste förhållanden, som får sista ordet. Den tolkningen räcker en bra bit en uppsättning som återger vad teaterkonsten förmår, när den visar sig från sin allra bästa sida.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

Dramaten, Lilla scenen: I lodjurets timma av Per Olov Enquist. Regi: Johannes Holmen Dahl, scenografi och kostym: Magdalena Åberg, ljus: Torben Lendorph, peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, dramaturg: Jacob Hirdwall. I rollerna: Nina Fex, Michael Jonsson och Ingela Olsson.

Bilden överst: Känslokast. Svårigheterna att hålla känslorna i styr är ett av de utmärkande dragen hos pojken, förtjänstfullt gestaltad av Michael Jonsson, på bilden tillsammans med Nina Fex. Foto: Carl Thorborg

 

 

 

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *