17 Apr 2016

Oväntade konstmöten

Av: Cristina Karlstam

Galleri Riis har vågat sig på att sammanföra Beth Laurin och Lina Selander i en gemensam utställning. Oväntat och fascinerande, skriver Cristina Karlstam som hittat mer sevärt bland Stockholms gallerier.

Konst

Galleri Riis, Stockholm

Beth Laurin och Lina Selander

Tom 30/4

Galleri Magnus Karlsson, Stockholm

Sara-Vide Ericson

Tom 15/5

Galleri Gunnar Olsson, Stockholm

Mats Bergquist

Tom 7/5

 

 

Beth Laurin, född 1935, huvudsakligen känd som skulptör men också ofta med tvådimensionella verk på papper i sitt oeuvre. Debut 1974 på Mejan i Stockholm. 2003 hade hon en minnesvärd utställning i Moderna Museets serie Udda veckor och 2009 en stor utställning på Konstakademien.

Lina Selander, född 1973, ett av den internationella konstarenans allra hetaste namn just nu. Utställningar runtom i världen Var och varannan vecka kommer det pressmeddelanden i mailboxen om nya utställningar av Lina Selander, i Sverige och utomlands. Sveriges representant vid Biennalen i Venedig 2015, presenterad på Moderna Museet och just nu i Borås konstmuseum där utställningen Screens and Mirror öppnas i dagarna.

Två kvinnor, två konstnärer, två karriärer: nu möts dom i modiga Galleri Riis utställning Tanken fyller rummet.

BL_FORM

FORM, Beth Laurin

Titeln borde snarare formuleras i pluralis, för de båda konstnärerna har fått var sitt rum till förfogande. Laurin svarar för upptakten till ett riktigt spännande konstnärsmöte med en handfull verk på papper med bild II från 1973 som en höjdpunkt, medan Selanders videoverk beskådas i ett intilliggande, med draperier avgränsat rum.

Men titeln visar sig ändå vara korrekt. På något svårbeskrivet sätt når de båda konstnärernas tankar varandra i ett explicit intresse för verklighetens brytpunkter, för det som syns och det som kan synliggöras, för det outsagda och det formulerade. Det handlar mer om frågor än om svar, om förundran inför form och material, om undersökningar och om analyser, ofta resulterande i komplexa gestaltningar och tillstånd. Om Lina Selander kan etiketteras som konstnären på modet med ett inte alldeles lättläst men fascinerande idiom är det lika naturligt att beskriva Beth Laurin som den radikala självständiga nestorn som fortfarande är lika dagsaktuell som vid sin debut för mer än 40 år sedan. Ett fascinerande möte, minst sagt. Och ett övertygande bevis på hur den seriösa konsten alltid kan vara lika dagsaktuell som tidlös. Samtidigt.

SVEI1606

Sara-Vide Ericson, Installationsbild, Fermenting, Galleri Magnus Karlsson, 2016

Om någon konstnär kan utmana Lina Selander om en plats i fokus för intresset åtminstone på den svenska konstscenen just nu är det möjligen Sara-Vide Ericson. Ännu finns inget biennaldeltagande i hennes cv, men det skulle inte förvåna om en sådan punkt så småningom kommer att återfinnas där om måleriet får behålla sin centrala plats. Sara-Vide Ericson arbetar med måleri i en kvinnlig tradition där namn som Karin Mamma Andersson, Kristina Jansson, kanske också Karin Broos och Agneta Forslund hör hemma. Det handlar i Ericsons fall om ett storskaligt, expressivt, narrativt måleri ofta med lätt surrealistiska inslag. Konstnären berättar sin historia med till synes obegränsad målerisk fantasi, men det finns definitivt drag i berättelsen som inte alldeles enkelt låter sig dechiffreras. Hos Galleri Magnus Karlsson kan man just nu ta del av Sara-Vide Ericsons färgsprakande målarkonst, liksom i Norrköpings konstmuseums utställning Luftslottet, där hon är en av de tongivande deltagarna.

En konstvandring längs en bit av Fredsgatan i centrala Stockholm bjuder just nu också på en lika sparsmakad som övertygande utställning av helt annat slag. Snarare än expressiv utlevelse har konstnären Mats Bergquist samhörighet med de båda utställarna hos Galleri Riis, åtminstone på ett konceptuellt plan. Utställningen har titeln Tango, en rubricering som jag främst tolkar som en påminnelse om den centrala roll som rytmiken spelar i Bergquists konst. Utställningen är hans andra i galleriet på senare år och beskrivs av galleristen Gunnar Olssons som del två av ett gemensamt koncept. Den första delen, Saint Catherine, visad för tre år sedan, bestående av små kvadratiska, bemålade utskurna trästycken, behandlade på ett sofistikerat sätt ämnet ikoner med inspiration från 400-talets ikonkonst. De till synes icke-föreställande små målningarna visade sig vid närmare studium rymma antydda ansikten, kanske betraktarens egen spegelbild?

De nya verken i Tango är alla vitmålade på utskurna trästycken som har givits en rytmisk, reliefartad gestaltning med objektens skuggor som viktiga beståndsdelar, vilket gör verken till blandformer av måleri och skulptur/relief. Ett måleri utan varje föreställande begränsning men med ett djärvt steg ut i rummet där det kräver sin tillhörighet.

Det finns en tydlig meditativ stillhet i de exponerade verken som alla i samma grundformat löper längs galleriväggarna. Mängden och upprepningen har ett värde i sig, liksom de subtila variationerna i den utskurna reliefeffekten och i de uppkommande skuggbildningarna. En rad också om den sobra bok om Bergquists konstnärskap som gavs ut vid hans förra utställning i galleriet.

Måste jag välja en av utställningarna för närmare umgänge stannar jag här, i den återhållna rörelsen hos 21 ”ikoner” signerade Mats Bergquist. I Saint Catherine (ett exemplar visas i galleriet) skymtar fortfarande ett ansikte, här i de vitmenade ytorna får betraktaren själv välja ett tänkt ”motiv”. Är det en övertolkning att läsa dem som ikoner för vår icke-religiösa, sekulariserade men andligt sökande tid? I så fall tar jag risken att övertolka

Cristina Karlstam

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *