24 Mar 2016

Medea i twittrets tidevarv

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Det är en Medea i de sociala mediernas tidevarv, som Viktor Tjerneld åstadkommit med sin uppsättning på Uppsala stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Medea av Euripides. Översättning: Agneta Pleijel och Jan Stolpe. Regi och bearbetning: Vitor Tjerneld, scenografi och kostym: Franciska Zahle, Dramaturg: Marie Persson-Hedenius, mask: Maria Morgell, ljus: Andreas Ekman, ljud: Ida Jacobsen. Ensemble: Emil Brulin, Anna Carlson, Eva Fritjofson, Linda Kulle, Dag Malmberg och Logi Tulinius.

 

Det är kanske inte teater man i första hand tänker på i dessa dagar, när terrordåden i Bryssel präglar medias nyhetsbevakning. Eller när vi ser bilderna från den grekiska övärlden med asylsökande och migranter i överlastade, undermåliga farkoster. Ändå var det i delvis samma farvatten Medea och Jason en gång seglade med sitt byte på återfärden till Grekland. Euripides drama om Medea är en pjäs med flera bottnar. Just flyktingproblematiken är en av dem. En annan kvinnans villkor i ett av patriarkala värderingar präglat samhälle. Bägge lyfts fram i Viktor Tjernelds uppsättning på Uppsala stadsteater.

MEDEA_20160316_MS0456

Ensemble. Linda Kulle, Dag Malmberg, Emil Brulin, Logi Tulinius, Eva Fritjofson och Anna Carlson i Medea på Uppsala stadsteater. Foto: Micke Sandström

I grunden är berättelsen om Medea en hemsk historia om den trollkunniga kungadottern från Kolchis vid Svarta havet. Enligt den klassiska grekiska sagan hade hon fattat tycke för Jason och hjälpt honom att komma åt det eftertraktade skinnet från en vädur. Efter flykten väntade en ny tillvaro i Korinth. I det tragiska förloppet ingår både svek, svartsjuka och hämnd. Jason styrs av beräkning och egennytta. Medea svarar med förslagenhet och list. Till slut får inte bara Jasons tilltänkta, nya hustru Glauke sätta livet till. Även barnen går ett grymt öde till mötes. Trots sin höga ålder har pjäsens mentala landskap en hel del likheter med värdekrisen i vår egen tid och den vilsenhet och rotlöshet som kännetecknar åtskilligt och råder lite varstans.

Av detta finns tydliga genomslag i Viktor Tjernelds pjästolkning, men den går också ett steg ytterligare i dagsaktualitet med handlingen förlagd till diskotekens och sociala mediers tidevarv. Inte bara så att medkänslan med Medeas öde uttrycks med dagens modeord som ”dumpa” för att beskriva om någon blivit lämnad, eller ”jobbigt” för återge tillståndet när någons känslor åker berg och dalbana. Även de sociala medierna får tillfälle att bära och uttrycka opinionerna. Att körmedlemmarna snackar ihop sig mitt på scengolvet innan allt börjar bara förstärker denna tanke. Här gäller det inte enbart att tänka fritt. Utan också att tänka rätt. Medea blir inte mindre ömkansvärd när hashtaggarna tar hennes parti. Eller twitterstormarna till hennes fördel med sina 140 tecken rasar.

Det är ett finurligt sätt att översätta körens funktion i det grekiska dramat till vad som onekligen blivit dess sentida motsvarighet. För att stämma överens med ett sådant helhetsgrepp, så är nog Medea också en hejare på att manipulera sin omgivning för att få den dit hon vill. Det finns en uppenbar tvetydighet i Linda Kulles om än så starka utspel, som vill regissören med dem skildra åsikternas flyktiga böjningsmönster i en alla gånger inte särskilt djupt förankrad eller allvarligt menad grammatik.

Den formen av ironi träffar ofta rätt i den här föreställningen, som mer än en gång handskas med grundtexten från den lättsamma sidan. Linda Kulle balanserar skickligt mellan vad hon utsatts för och hur hon skall umgälla detta i en rollgestaltning, där hon med säker hand bemästrar denna spännvidd. Och kören, dvs den övriga ensemblen, är som opinionsinstrument väl med på noterna. Lugi Tulinius gör Jason just så hållningslös och samtidigt godtrogen som rollen kräver. Hos Anna Carlson som Amman finns en inifrån hämtad vrede över uslingen Jason och ett allvar som nog ingen annanstans. I Franciska Zahles scenografi kombinerad med Anders Ekmans ofta avgränsande ljussättning får uppsättningen en spelplats, som rimmar väl med regissörens huvudsakligen luftiga och sorglösa intentioner. Allt välgjort och med sina samhällskritiska avsikter långt ifrån ointressant.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

Översta bilden: Övertygar. Linda Kulles Medea får opinionen dit hon vill. Foto: Micke Sandström

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *