20 Mar 2016

Fåglarna når de högsta höjder

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Det allra starkaste Dramaten givit på länge, är Bo-Ingvar Kollbergs omdöme om Ole Anders Tandbergs uppsättning av Tarjei Vesaas Fåglarna.

Scenkonst

Dramaten, Elverket: Fåglarna av Tarjei Vesaas i dramatisering av Ole Anders Tandberg och Nils Sletta. Översättning: Marie Lundquist. Regi: Ole Anders Tandberg, scenografi: Erlend Birkeland, kostym: Maria Geber, ljus: Ellen Ruge, musik: Fläskkvartetten, video: Magnus Göthlund, Niklas Nyberg och Erik Eliasson, peruk och mask: Anne-Charlotte Reinhold, dramaturg: Irena Kraus, koreografisk konsult. Johanna Lindh. I rollerna: Magnus Roosmann, Melinda Kinnaman, Filip Alexanderson, Sofia Pekkari, Marcus Vögeli, Jennie Silfverhjelm, Magnus Ehrner, Lina Leandersson och Emma Broome.

 

Få berättare kan jämföra sig med giganten Tarjei Vesaas vad gäller bredden och djupet av människokunskap. Hans roman Fuglane handlar om utanförskap och vuxenblivande, om emotionernas svängningar och kast mellan uppgivenhet och förtröstan. Om beroende och rädsla för övergivenhet. Men också om konstnärligt skapande i vid bemärkelse och om en livsvilja på tillvarons basnivå. Den 1957 utkomna boken är samtidigt en glesbygdsskildring omgiven av skogar, sjöar och fjäll. I bakgrunden finns det Telemark fylke där författaren själv växte upp. Själv menade sig Vesaas ha skrivit ett självporträtt, om än i förklädd form.

Regissören Ole Anders Tandberg låter nu det ett ödesdrama närstående händelseförloppet bli teater på Dramatens scen Elverket.  Fåglarna är berättelsen om syskonparet Mattis och Hege, bägge i fyrtioårsåldern, och deras sista tid tillsammans på en liten gård bortom det vanliga samhällslivet. Mattis är en särling, oförmögen till det mesta. Han lever i sin egen värld helt beroende av systerns tillsyn och omvårdnad. I omgivningens ögon är han ”Tufsen”, avvikaren, som får ikläda sig byfånens roll. Hege livnär dem bägge med sina stickningar, tröjor som hon förfärdigar och säljer en efter en. På samma gång är hon den som med oändligt tålamod försöker skydda brodern från livets oberäkneligheter och värsta stötar. På lite håll är han släkt med Lennie i John Steinbecks Möss och människor. Jon Fosse och Arne Lygre är Vesaas yngre arvtagare.

Fåglarna av Tarjei Vesaas i dramatisering av Ole Anders Tandberg och Nils Sletta Regi: Ole Anders Tandberg Scenografi: Erlend Birkeland Kostym: Maria Geber Ljus: Ellen Ruge Musik: Fläskkvartetten Peruk och mask: Anne-Charlotte Reinhold Magnus Ehrner; Marcus Vögeli; Sofia Pekkari; Magnus Roosmann

Åkerbruk. Betorna gallras av Magnus Ehrner, Markus Vögeli, Sofia Pekkari och Magnus Roosmann. Foto: Roger Stenberg

I Erlend Birkelands scenografi är förloppets naturalistiska anspråk lämnade därhän. Vesaas mättade, poesin närstående och mäktiga prosa har fått ett stiliserat utförande. Känslornas spel med människan står i förgrunden. Mot Heges korthuggna, irriterade och självkontrollerande språk, står Mattis hudlöshet, utsatthet och målsökande försök att begripa sig på sin svårbemästrade livslott. ”Varför är allting som det är?” är hans fråga kring vilken allting kretsar i den här föreställningen. Allt som händer äger lika mycket rum inuti som utanpå deltagarna. Den viktigaste kunskapskällan i pjäsen är aningar, varsel och teckentydning. Det är så det brukar vara i folksagans värld, och uppsättningen befinner sig aldrig långt borta från ett sådant sätt att tolka och närma sig livet. Men också folktrons mytologi hör till förloppet med skogsrån och vattennymfer. Det är heller inte alla gånger lätt att skilja det som avbildas från drömmarnas sfär. I det avseendet intar Ellen Ruges ljussättning en framträdande plats i berättargreppet.

Allt skulle också kunna fortsätta längs detta spår om det inte vore för Jörgen, skogshuggaren som färdas med Mattis över vattnet och som får husrum uppe på vindskammaren. När Mattis tar honom med sig hem gör han det i sin egenskap av färjekarl. Denna benämning är en av de markerat betydelsemättade metaforerna i dramat. Morkullan som flyger över huset är en annan, flugsvampen ytterligare en. Roddbåten med ruttna bottenbord väcker ännu fler tankar. Förebud om vad som skall komma ger även blixtnedslaget i en av de bägge torrakorna som har namn i bygden efter Mattis och Hege.  Projektioner på scenens väggar ger ekoeffekter åt skeendet. Men längst i den vägen når vattenspeglingarna på fondväggen, emellanåt förstärkta av ett ansikte som från någon som är på väg att drunkna. Där saknas varken själsliga gränstillstånd eller grepp som sträcker sig djupt in i en människas innersta skrymslen och vrår.  Ole Anders Tandbergs djärva handhavande med textunderlaget gör föreställningen till det allra starkaste Dramaten visat på riktigt länge.

Triangeldramat mellan Hege, Jörgen och Mattis lyfter fram kärlekstemat allra grymmaste konsekvenser. För Mattis innebär det att allt han har av inre övertryck från otrygghet, främlingskap och skuldkänslor till självtvivel och skam gör tillvaron omöjlig att hantera och får självdestruktiviteten att ta över. Då väger motkrafterna lätt, den förundran inför och nyfikenhet på livet, som också kännetecknar honom. Allra tydligast kommer detta senare till uttryck, när han smittas av den oreserverade livsglädjen som han möter hos de båda flickorna Anna och Inger, som kommer till honom på den ö dit han tagit sin tillflykt när roddbåten är på väg att sjunka. Ännu tydligare märks livsviljan i hans reaktioner på den smekning över kinden som han får av en förbipasserande flicka. Hege för sin del, som dessförinnan levt helt för sin bror, blir däremot i stånd att bemästra sin ditintill bottenlösa sorg och hitta en smula stadga i livet.

Ole Anders Tandbergs uppsättning är gjord med stor ömsinthet inför allt vad de här människorna bär på av skörhet, bräcklighet och utsatthet. Det är en empati som kommer fram även i en del av scenlösningarna. Som när man gallrar betor och fötterna rör sig i ett rytmiskt zigzagmönster över golvet. Magnus Roosmann har som den trulige Mattis rollen helt i sin hand och markerar i minspel och kroppshållning vad som i sista hand är en kamp med själva livet. Det är så bra och storslaget som det kan bli. Melinda Kinnamans Hege står honom inte efter i förmågan att övertyga med millimeterprecision, både när Mattis är helt beroende av henne för sitt överlevande och när hennes självutgivande kärlek till honom nått sin bortre gräns.

Den trygge och stabile Jörgen, anförtrodd Filip Alexanderson, blir medkänslans självklare representant i ett drama, som samtidigt rymmer en diskussion om vad som är friskt och sjukt i samhället. Det är inte heller långsökt att associera till en kristen dimension hos föreställningen, när Mattis på slutet står med årorna formade till ett Andreaskors. När Jörgen avvisar Mattis och säger att denne ”far med inbillning” når uppsättningen själva hjärtpunkten inte bara i pjäsen utan också i det konstnärliga skapandet i stort. Att inbillningen i sina bästa stunder förmår nå de högsta höjder visste säkert Vesaas, när han gav Jörgen den repliken. Och om något visar Tandberg med sin iscensättning av Fåglarna med eftertryck att det förhåller sig så.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

 

Bilden överst: Syskonpar. Magnus Roosmann och Melinda Kinnaman gör syskonparet Mattis och Hege. Foto: Roger Stenberg

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *