05 Mar 2016

Nödsignal i en omvälvande tid

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Sara Stridsbergs American Hotel på Stockholms stadsteater har blivit en nödsignal som manar till eftertanke i en omvälvande tid, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: American Hotel av Sara Stridsberg. Regi: Ingela Olsson, scenografi och ljus: Jens Sethzman, kostym: Nina Sandström, ljud: Magnus Ericsson, mask: Anna Jensen Arktoft, dramaturger: Monica Ohlsson och Mia Winge. I rollerna: Liv Mjönes, Shanti Roney, Peter Gardiner, Ann-Sofie Rase och Anders Johannisson.

 

Det är inte mycket till värdigt liv hos personerna i Sara Stridsbergs pjäs ”American Hotel”, som nu ges på Stockholms stadsteater. Så finns det heller inte särskilt mycket att hoppas på för människorna i en värld, som sett sina bästa dagar. Och där det stora hotet mot överlevnad knappast är miljöförstöringen. Utan snarare en undergång, styrd av människans destruktiva potential och i ett större perspektiv de förödande krigen. Det går en klar linje från stämningarna i det här dramat till de livsupplevelser som brukar anses utmärkande för de litterära fyrtiotalisterna. Den som vill ta bäring på texter från den tiden kan gå till Dagermans bägge romaner Ormen och De dömdas ö. Eller till Karl Vennbergs Halmfackla från 1944. Många dikter i den senare är nödsignaler från en västerländsk kultur i upplösning och nära sin undergång. Denna övergripande känsla återuppstår och har ett flertal beröringspunkter med den apokalyps som är närvarande i den här uppsättningen.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN Carter Liv Mjönes Vladimir Shanti Roney Jack Peter Gardiner Sylvia Ann-Sofie Rase Silver Anders Johannisson PRODUKTION Av Sara Stridsberg Regi Ingela Olsson Scenografi och ljus Jens Sethzman Kostym Nina Sandström Mask Anna Jensen Arktoft

Shanti Roney i rollen som Vladimir och Liv Mjönes som Carter låter livet få sista ordet i Sara Stridsbergs ödesdrama. Foto: Petra Hellberg

American Hotel är berättelsen om Vladimir, Jack och Carter och deras liv i Detroit, som en gång var bilismens huvudstad i det stora landet i väster. När pjäsen utspelas är all sådan verksamhet nedlagd sedan länge. Det mesta kännetecknas av förfall, inbegripet såväl synen på framtiden som staden själv. Människorna har förlorat styrseln i sina liv och inte hittat någonting i stället. Längst i den vägen har den suicidbenägne Vladimir nått. Han vill att den tidigare både som löpare och avhandlingsförfattare verksamma Carter skall hjälpa honom på traven. Hon i sin tur har ett barn med Vladimirs tvillingbror Jack. Numera försörjer sig denne som fotograf med ensamma kvinnor som motiv. Han är den ende i sällskapet som håller sig någorlunda flytande. Allt inramat av ett Detroit som mest ger intryck av en skuggvärld. Det är också någonting som Jens Sethzman tagit fasta på i sin scenografi. Pjästitelns hotell omnämns som ruiner. Sönderfallet tar sig lika mycket materiella som mentala uttryck.

Det kunde ligga nära till hands att se de här människornas tillvaro som mer eller mindre avgjord och låta uppgivenheten styra uppsättningen. Eller som hos Beckett där liknande förutsättningar finns, beskriva det tillstånd som råder och dess konsekvenser för att sedan på slutet kunna skratta åt eländet.  Regissören Ingela Olsson går sin egen väg, när hon i stället väljer att stanna till vid vilka möjligheter till motstånd som finns, i varje rolls enskilda liv och ur det underläge, där rörelsefriheten är inskränkt till ett minimum. Ett sådant sätt att läsa Sara Stridsbergs pjästext får också kontakt med dess breda register av existentiella frågor. Att de på sikt säkert kommer att ta över och sannolikt också dominera i författarskapet i stort, är ingen djärv gissning. Tonfallen kan ibland erinra om romanen Beckomberga – ode till min familj. Det är Stridsbergs allra bästa bok hittills och hon visar där med ett mästerligt språk sin kapacitet för vad som är stor litteratur.

Ingela Olsson har hittat rätt på och lyfter fram vad den nya pjäsen rymmer av livfrågor. Allt ifrån resonemang om en gud och dennes förutsättningar för en moral och spörsmålen om ont och gott. Till kärleken i dess olika uppenbarelser och frånvaroformer. Men här ryms också synen på barnet som en gåva och ett livsvärde i sig. Till sådant som lindrar hör även det om än trånga men ändå befintliga utrymmet för medmänsklighet i en värld, i vilken empatin annars knappast sitter i högsätet. Som ett ironiskt stråk i uppsättningen kan man tolka uppgiften att alla medverkande en gång varit verksamma i försäkringsbranschen. Därifrån är steget dock ganska långt till den belägenhet där rollerna nu befinner sig. De är människor på jakt efter fästpunkter i sina liv och söker på alla upptänkliga ställen och med alla till buds stående medel. Att en över alla breddar spänd atmosfär måste råda är givetvis ofrånkomligt, när den dagliga kampen är på liv och död. Allt som har med kontakter och möten att göra är förenat med förbehåll och förhinder. Med gestalter som är vilsna i det mesta och i en värld med det obeständiga som det enda vissa, tillhör drogerna men även tankarna på självmordet några av de utvägar som står till buds i denna pjäs om överlevnadsstrategier. De löpare som då och då springer över scenen och på så sätt försöker undfly sitt öde ingår i samma sfär.

Att Vladimir, gestaltad av Shanti Roney, ligger där på slutet, dödsmärkt och med blodig t-shirt men ångrar sig och ändå vill leva, är svårt att uppfatta annat än som att livet trots allt får sista ordet i föreställningen. ”Om det fanns en telefon”, skriver Karl Vennberg i sin berömda dikt i Halmfackla. Den telefonen finns tillgänglig i den här pjäsen. Liksom albatrossen på sin väg mot havet, en annan av pjäsens symboler för att något slags frihet och manöverutrymme ändå existerar. Och detta också i den utsatthet som Shanti Roney så skickligt återger pjäsen igenom och därmed visar hur en mänsklig belägenhet på livets botten kan se ut. Utsikterna för Peter Gardiners Jack, att värja och skydda sig under de villkor som råder är betydligt gynnsammare. Byggd som han är av grövre virke och med ett avsevärt brutalare kynne.

Ändå är det nog hos Liv Mjönes i rollen som Carter som det riktigt stora dramat i föreställningen utspelas. Hennes känsla för nyanser och förmåga att framträda som en komplett skådespelare i kroppsspråk och tonfall märks också den här gången. Det blir därigenom inte så lite Mjönes, som lyfter fram både bredden och djupet, vardagen och allvaret i denna pjäs och förankrar den i en värld där de stora ödesfrågorna blivit viktigare än någonsin. På alla plan. Trots att ingen bryr sig. Eller kanske just därför. Sara Stridsberg och hennes regissör Ingela Olsson har åstadkommit en uppsättning som lika mycket blivit en besvärjelse som den manar till eftertanke i en omvälvande tid. Där vi alla just nu befinner oss.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

Bilden överst:

Ödesfrågor. Liv Mjönes i rollen som Carter förankrar ödesfrågorna i American Hotel i vår egen samtid. Foto: Petra Hellberg

 

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *