21 Feb 2016

Teatral våryra i förskott

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Uppsala stadsteaters Att göra en Tartuffe är en riktig skådespelarfest och förtroligheten som uppstår mellan scen och salong en av de främsta kvaliteterna, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Att göra en Tartuffe av Dennis Magnusson, regi: Dennis Sandin, dramaturger: Jonas Bernander, Anna Kölén och Marie Persson Hedenius, scenografi och kostym: Ulla Kassius och Moa Möller, kompositör: Mikael Svanevik, mask: Johanna Rönnbäck, ljus: Jonas Nyström. I rollerna: Bengt Braskered, Stina Eriksson, Gunnel Fred, Daniel Gustavsson, Frida Jansdotter, Tytte Johnsson, Gustav Levin, Åsa forsblad Morisse, Aksel Morisse, Bashkim Neziraj och Lovisa Onnermark.

 

Det må vara att vintervindar och snöglopp bestämmer väderleken. På Uppsala stadsteater kan man inte tåla sig, här råder våryra i förskott. Man vänder upp och ner på det vanliga teaterbegreppet, skojar med allt som finns av konventioner och klichéer och har ställt till med en riktig skådespelarfest. Om det har att göra med att Linus Tunström tackar för sig efter den här säsongen och en ny chef tar vid, må vara osagt. Ändå är det svårt att helt blunda för att regissören till föreställningen har en nära förbindelse med efterträdaren. Kanske har det blivit en fingervisning om vad som är att vänta framöver.

Samtidigt är det tvivelsutan en grannlaga uppgift dramatikern Dennis Magnusson och hans iscensättare Dennis Sandin ålagt sig, när de nu spänner musklerna och mäter sig mot en av de verkligt stora elefanterna. I all synnerhet som förlagan är Molière och dennes Tartuffe. Franskklassiske Molière var teatermakare ut i fingerspetsarna, skådespelare, författare, regissör och även teaterdirektör i en och samma person. Dessutom en milstolpe i dramats historia. ”Att göra en Tartuffe” heter den pjäs som nu dukas fram. Det har blivit en uppsättning, där teatern i dess flesta bemärkelser är närvarande på scenen. Både det som publiken vanligtvis brukar få ta del av. Och allt som händer mer eller mindre i lönndom när det spelas teater. Bakom kulisserna, i loger, garderober, städskrubbar och förrådsutrymmen. Här också högt uppe i scenvinden och i de nedre regionerna under golvet.

Tartuffe_20160211_MS0

Original. Bengt Braskered gör Tartuffe från Molières originalpjäs och Gunnel Fred är regissören i Dennis Magnussons fria tolkning av förlagan. Foto: Micke Sandström  

I Molières pjästext uppenbarar sig titelrollen först i tredje akten. När Magnusson och Sandin får som de vill, är Tartuffe med redan från början. Det som händer utspelas efter genrepet och fram till och med premiären. Ensemblen är av den bångstyriga sorten. Både regissören själv och teaterchefen får rycka ut för att ställa till rätta så mycket det går. Vilket inte är det lättaste i detta skådespel där mesta möjliga elände utspelas på kortast möjliga tid. Till publikens stora förnöjelse. Ingen möda lämnas ospard för att skoja så mycket det bara går. Såväl med skådespelandet som med organisationen på en teater och med samhällslivet utanför. När det gäller det sistnämnda är det inte minst feminismen och genusperspektivet som hamnar i stöpsleven. Men dessutom en del ekologiska förhållningssätt och sådant som har med kränkthet att göra. Eller brukar kallas för politiskt korrekt över lag. Resonemangen om teaterns kris kan vi dock låta vara.

Det har länge varit tunnsått med godmodig humor, när frågor av det slaget är på tal. Här svämmar den dock i stället över alla breddar. Det är egentligen bara när det gäller språk och stil det kan finnas skäl att fråga sig, om de runda orden har ett sådant underhållningsvärde att det motiverar mängden i den här föreställningen. Från den franska förlagan från 1664 lånar man vad som där finns av hyckleri, bedrägligt förfarande och skillnaden mellan de höga idealen och deras motsvarigheter i daglig praktik. Annars är nog förekomsten av dubbel bokföring, lögner, manipulation och slirandet på sanningen nog inte annorlunda här än i verkliga livet. Men säkert är det en fördel, om grundtexten, åtminstone i huvuddrag, finns aktuell innan besöket.

För nog drar de på alltid, gasar och rusar, Magnusson och Sandin, för fulla muggar genom pjäsen. De blandar originalet med egna infall och sidospår så det står härliga till. Vid några tillfällen, mot slutet, blir det dock några svängar och krumbukter för mycket. Det är farsspåret som gäller, men man väjer heller varken för parodi, ironi eller självironi, när självsvåld av det slaget kan vara på sin plats. Stumfilmen får bidra till scenspråket liksom inskott av slapstick och buskis. Det blir missvisande att tala om meta-teater. Här är i stället teaterbegreppet upphöjt till åtminstone tre. Och ansvariga för scenografi, kostym, mask och ljus är värda var sin egen ros. Det är inte svårt att se att skådespelarna är fullt med på noterna i denna skrattspegel, där aktörernas egenheter inte ligger långt från sådant som publiken kan känna igen fullt ut hos sig själv. Just detta skapar en förtrolighet och samhörighet mellan scen och salong, som blir en av uppsättningens främsta kvaliteter.

Aksel Morisses teaterchef är en vindböjtel och kameleont av guds nåde, Gustav Levin skojar med sig själv i alla upptänkliga krumelurer som finns, när han gör den åldrade skådespelaren Jan-Erik. Som Tartuffe kör Bengt Braskered långa stycken sitt eget race, men i nära kontakt med den övriga, samspelta och vältajmade ensemblen. Han är dessutom lika lättstött som ett tacksamt byte, när frestelserna sätter in. Yrvädret i uppsättningen, Frida Jansdotter, har en helt oemotståndlig charm i sin feminism. Där får hon en hel del konkurrens av Lovisa Onnermark.

Det verkliga kraftpaketet på scenen är dock Åsa Forsblad Morisse, alltigenom helgjuten i sin roll som skådespelare och ettrig kammarjungfru. Och Gunnel Fred, regissören, blir den klippa som behövs för att allt inte skall gå helt över styr. Risken för detta är aldrig långt borta, i vad som efter hand utvecklas till såväl en palatskupp, en revolution med världsundergången nära eller ett totalt kaos alldeles om hörnet. Maningen hos Molière att vara vaksam mot allt hyckleri och all intolerans, får vi klara oss utan. Här är utrymmet vikt för skrattet. Och det är gott nog.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

Översta bilden: Samspelta. Gunnel Fred, Frida Jansdotter, Lovisa Onnermark och Aksel Morisse ingår i den samspelta ensemblen i Uppsala stadsteaters Att göra en Tartuffe. Foto: Micke Sandström

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *