05 Dec 2015

Välgjort maktdrama med clownstuk

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Kulturministern blir lekfarbror när Stockholms stadsteater nu sätter upp Livläkarens besök, där makttemat står i förgrunden, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

 

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Stora scenen: Livläkarens besök av Per Olov Enquist i dramatisering av Johanna Garpe och Erik Norberg. Regi: Johanna Garpe, scenografi: Per A Jonsson, kostym: Magdalena Åberg, ljus: Erik Berglund, kompositör: Joseph Williamson och Anton Toorell, ljud: Philippe Bokmaar, mask: Johanna Ruben, dramaturg: Lucas Svensson, koreograf: Patrik Sörling. I rollerna: Lina Englund, Marika Lindström, Cecilia Frode, Odile Nunes, Sven Ahlström, Tomas Bolme, Ralph Carlsson, Björn Elgerd, Joel Spira, Bahador Foladi, Niklas Falk, Lars Edström och Per Sandberg.

Per Olov Enquists makt- och kärleksskildring ”Livläkarens besök” har fyra huvudpersoner och utspelas under fyra år, 1768–1772. Miljön är det danska hovet i Köpenhamn. Två av huvudpersonerna är av kunglig börd. Två hämtade från lägre skikt i samhället. När händelserna, som har en faktisk bakgrund, äger rum är det två decennier kvar till franska revolutionen. I den nordliga utposten var man före sin tid i försöken att omsätta upplysningstidens idéer i praktiken. Det blev en kraftmätning mellan förnuft och dårskap. En tidlös konflikt som har motsvarigheter också i vår egen tid.

När Enquists berättelse utkom i romanform 1999 tilldelades den det årets Augustpris. Sedan dess har den överförts till åtskilliga språk och sålts i över en miljon exemplar. Det som inte minst uppmärksammades vid utgivningen var de dramatiska kvaliteterna. Nu har den blivit teater. Johanna Garpe och Erik Norberg står för överflyttningen. De har haft ett tacksamt stoff att arbeta med. Redan romanens öppningsmening är formulerad som ett synopsis till en hel pjäs: ”Den 5 april 1768 anställdes Johann Friedrich Struensee som den danske konungen Christian den sjundes livläkare, och avrättades fyra år senare”.

Norberg och Garpe, den senare är också iscensättningens regissör, har i sin dramatisering haft god näsa för både konflikterna och de avgörande vändpunkterna i romanstoffet. Däremot ger de mindre utrymme åt poesin hos PO Enquist, den magi hos honom som brukar svara för det verkliga lyftet vid läsningen och sagoskimret som ger ekoeffekter och binder samman berättelserna till en enhetlig väv i hela författarskapet. I stället ställs vad som där finns av hårddata i förgrunden. Den engelska prinsessan Caroline Mathildes ankomst till Danmark för att bli landets drottning, kampen om makten, turerna kring den under sin barndom svårt skadade monarken Christian VII och kärleksäventyret mellan drottningen och den till hovet inkallade livläkaren Struensee. Lika mycket utrymme som de senare får den blivande statsministern, renlevnadsmannen Guldberg. Det är med honom som centralgestalt maktkampen åskådliggörs, där även änkedrottningen Juliane Marie har en starkt pådrivande roll.

Det betyder att upplysningsidéerna hamnar en smula i bakgrunden medan intrigerna och ränkerna ges det allt överskuggande utrymmet som föreställningens dramatiska motor. Och detta samtidigt som Christians bakgrund, den som förklarar hur han blivit den han är, till största delen lämnats därhän. Den som är förtrogen med romanen och skildringen av en barndom präglad av svartast möjliga pedagogik, med ett knäckt människoliv som resultat och rädslan och skammen som grundtillstånd, har här nog lättare att förstå turerna i förloppet. Livläkarens besök har en så pass rik grundtext att den räcker till flera alternativa dramatiseringar. Garpe och Norbergs version är en av flera möjliga.

Livläkarens Besök Premiär 4/12 2015, Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern MEDVERKANDE PÅ SCENEN Caroline Mathilde Lina Englund Änkedrottningen Marika Lindström Fru von Plessen Cecilia Frode Stövlette-Caterine Odile Nunes Guldberg Sven Ahlström Struensee Joel Spira Christian Bahador Foladi Rantzau Niklas Falk Reventlow Lars Edström Brandt Per Sandberg Fra sändebud/Eng ambassadör Tomas Bolme Voltaire Ralph Carlsson Arvprinsen Björn Elgerd - Statsråd, vakter mfl Björn Widstrand Joe Sundelin Mikael Kling Micko Mauritzon PRODUKTION Av
Per Olov Enquist

Regi och dramatisering
Johanna Garpe

Dramatisering
Erik Norberg

Scenografi
Per A Jonsson

Kostym
Magdalena Åberg

Ljus
Erik Berglund

Mask
Johanna Ruben

Kompositör
Joseph Williamson


Övergrepp. Bahador Foladi som Christian VII har en barndom fylld av övergrepp, som sprider ljus över hans olika turer i föreställningen. Foto: Petra Hellberg

Med de förutsättningar som gäller, får dock den här uppsättningen ändå sägas vara ett väl genomfört företag. Och förtjänsten är helt och hållet skådespelarnas genomgående mycket goda insatser. Lina Englunds utveckling, från gråtande barn när hon kastas ut i en alltigenom främmande värld till dess att hon tar kommandot över sitt liv, är en emancipationshistoria som kunde glädja vilken feminist som helst. Föreställningens mest gripande ögonblick utgör den scen där hon blir ifråntagen sitt och Struensees barn. Änkedrottningen i Marika Lindströms gestalt är däremot redan från början en på kornet fångad maktmänniska och pådrivare i en händelsekedja, som egentligen bara kan sluta på ett sätt. Sven Ahlström som realpolitikern Guldberg blir den mest mångbottnade gestalten av dem alla. Trots all målmedvetenhet i den hårda ytan visar han mot slutet att upplysningsidéerna om förnuft och humanitet ändå inte gått honom spårlöst förbi.

Livläkaren Struensee, anförtrodd Joel Spira, som förespråkar dessa idéer helt öppet, glömmer i sin iver att omsätta dem bort verkligheten. Detta fatala misstag ställer honom som pjäsens goda människa i en smula tvetydig dager. Här finns klara förbindelselinjer till dagens samhällsdebatt. Bahador Foladi gör kung Christian VII. Han är en Hamletgestalt, aningen mera gåtfull än han hade behövt bli i en Enquists roman mera näraliggande dramatisering. Cecilia Frode som hovdamen Fru von Plessen, Odile Nunes i rollen som den prostituerade Stövlett-Cahterine och Lars Edströms Reventlow hjälper alla från sina olika utgångspunkter till att lyfta uppsättningen. Det varmaste hjärtat i den danska statsapparaten har nog Niklas Falks Rantzau, avfällingen som pressad av sina skulder byter sida och samtidigt visar vad det kostar honom av inre övervinnelse.

Vill man hitta något inslag som rymmer en hel del satir, ligger Per Sandbergs Brandt bra till. Han är kulturministern i vars fögderi det ingår att vara lekfarbror. Det är lite clownstuk över den rolltolkningen, som är en av de allra bästa i iscensättningen. Som hans motsats vad gäller framtoningen kan man se arvprinsen, som blir ett slags membran eller en seismograf i förloppet, där Björn Elgerd går ett steg längre och blir ännu tydligare än den om honom på håll liknande Christian. Per A Jonsson har skapat en till föreställningens dova stämningslägen skickligt anpassad scenografi, där fondväggens skivor både kan öppnas för att sprida lite upplysningsljus och får göra tjänst som giljotin. Sammantaget är det alltså en välspelad och välgjord uppsättning. För den som vill veta hela historien i detta drama om maktens anatomi och hejdukar finns alltid Enquists roman att tillgå.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

Översta bilden: Ensemblespel. Den samspelta ensemblen i en av pjäsens scener: Cecilia Frode, Lina Englund, Bahador Foladi, Per Sandberg och Joel Spira. Foto: Petra Hellberg

 

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *