21 Nov 2015

Skrattspegel om artistlivet

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Dramatens uppsättning av Marodörer går i närkamp med mansrollen i kulturlivet och väjer varken för ironi, satir eller allvar, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Scenkonst

Dramaten, Lilla scenen: Marodörer, efter Strindberg av Hannes Meidal och Jens Ohlin. Regi: Jens Ohlin, scenografi och ljus: Sutoda, kostym: Jenny Linhart, peruk och mask: Lena Bouic Wrange, dramaturg: Irena Kraus. I rollerna: Bahar Pars, Hannes Meidal, Thérèse Brunnander, Alexandra Rapaport, Per Svensson och Leonard Terfelt.

 

Omarbeta eller inte. Strindberg grubblade själv länge hur han slutgiltigt skulle utforma sin pjäs Kamraterna, som till en början hette Marodörer. Både teatrarna och bokförlagen ställde sig tveksamma till gestaltning på scen eller utgivning. Det gällde att ligga rätt i dåtidens 1880-tal och ”qvinnofrågan”, som hade en framträdande plats i samhällsdebatten. Och att varken ta ut svängarna för mycket eller ge högljudda debattörer vatten på sin kvarn, när de påstod att Strindberg smutskastade sin hustru Siri von Essen. Dessutom fanns det redan då en klar överideologi om vad som var PK.

Hur Strindberg skulle ha reagerat på den hjälpande hand han nu får av Hannes Meidal och Jens Ohlin må här vara osagt. De har inte aktat för rov att adoptera hela pjäsen och ge den en ny, mera nutidsanpassad och förbättrad utformning. Skådespelet har fått sin titel från Nationaldiktarens inledande partitur, ”Marodörer”. Av originalets konstnärsäktenskap, där maken oftast drog det längsta strået medan hustrun fick stå för hemmet och barnen, finns det inte så värst mycket kvar i den här versionen. Boven i dramat och problemet är i stället kulturmannen. I varje fall den roll som blir över åt honom, när jämställdheten bestämmer tågordningen. Möjligen är dagens företrädare för patriarkatet inte uppgraderade, att det förhåller sig på det sättet. Ohlin och Meidal ger oss lite att tänka på i ärendet.

_06A7114_1920x0

Makt. Svärdet blir en maktsymbol för Bahar Pars Bertha när hon poserar tillsammans med Leonard Terfelts Gaga. Foto: Markus Gårder

I deras uppsättning på Dramatens Lilla scen är Ohlin regissör. Meidal gör rollen som Axel Egerman, den här gången är han inte konstnär utan författare. Den senares hustru Bertha är anförtrodd Uppsalabekanta Bahar Pars. För säkerhets skull har hon döpts om till serietecknare. Autodidakt är hon dessutom. Inledningsscenen utspelas som sig bör i en tv-studio. Kvalitetsbegreppet står på tapeten. Den som har makten bestämmer. Underhållningsindustrin hälsar och tackar. Så vill det sig inte bättre än att det säger klick för de båda kombattanterna Axel och Bertha. Spelet kan börja.

Den skildring ur artist och författarlivet som följer borrar sig steg för steg en bra bit in i mansrollen. Skillnaden mellan ideal och verklighet blir efterhand alltmer påtaglig. Så som den brukar göra, när verkligheten kommer till korta. Med hjälp av parodi och ironi får man in många fullträffar. Inte minst när Hannes Meidal inledningsvis lutar sig framåt så mycket det går för att markera sitt djupsinne. När han uppför sig i stolen som en pascha och mitt under pågående sändning böjer sig ner och knyter skorna. Om det här greppet fått råda hela tiden, hade resultatet blivit höstens roligaste pjäs.

Men sedan blir det rättning mittåt. Det är mans- och kvinnorollerna som skall diskuteras.

Vad man i förbigående kommer att tänka på är vilken roll Pippi Långstrump-gestalten spelar i dagens kulturliv. Bahar Pars busiga Bertha nöjer sig med inte mindre än att kalla sig för geni. Hennes lurigt leende kaxighet går inte av för hackor. Astrid Lindgren ger sig också till känna i rollfiguren Katla, fast här knappast som drake. I stället är det Tekla, inlånad från Titanens Fordringsägare, som fått detta smeknamn. Alexandra Rapaports mimik och minspel i rollen blir till ett eget drama i föreställningen. Där gör hon Fru Stark, machomannen Carls hustru. Undergiven på det sätt som gällde förr i tiden. Medan Per Svenssons Carl, militär som han är, är både kolerisk och rak i ordergivningen. Och trots sin yrkesverksamhet sårbar i sin längtan efter ett barn.

Abel, som görs av Thérèse Brunnander, och Leonard Terfelts Gaga är varandras totala motsatser. Brunnanders Abel framstår som en blåstrumpa längst fram på barrikaderna. Hon är pjäsens verkliga intrigör och iskall när så behövs, målmedveten i sin kamp att sätta männen på plats. Att hennes profetia går i uppfyllelse, att hon skall äta popcorn när Axel går under, är ett självironiskt inslag som griper tillbaka på hela uppsättningen. Det är allvar med förbehåll som gäller för den här maktkampen. Och det är bara i det avseendet som Terfelts mjukisman hör samman med det övriga sällskapet. Hans undergivenhet i allt från kläder till att vara föreställningens gemensamma kalfaktor gör honom inte så lite till en tragisk figur.

Ombytta roller är ombytta roller i Jens Ohlins iscensättning. Bahar Pars Bertha blir den som sitter i Elfenbenstornet och skriver på en roman, medan Meidals Axel, fråntagen sig själv, får sköta marktjänsten. Om detta skall tolkas som ett framsteg får väl bero tills vidare. Över lag är idédebatten lite vag i den här versionen av Marodörer. I stället blir det Axels olika föranstaltanden för att finna sig till rätta mitt i all undfallenhet och självutplåning, som ger föreställningen dess dramatiska nerv. Vem av kombattanterna det är som utnyttjar vem, blir på så sätt den fråga som återstår för publiken att avgöra. Meidal gör sin Axel med en närvaro i rollens mångbottnade register, som både övertygar och griper. Bahar Pars förmåga att hålla ihop sin roll som yrkesarbetande och mamma, där vankelmodet och samvetskvalen inte lämnar henne i fred, är också av högsta klass.

Berthas beröm till Axel för att han är så duktig med att sköta barnet är nog föreställningens mest ironiska replik. Här handlar det om härskarteknik i den finstilta och allra effektivaste dimensionen. Det har sin motsvarighet i Axels slutreplik, när han ger hustrun anvisningar om mjölkersättningens biverkningar. Det är i ett sådant spann mellan förslagenhet, beräkning och godtrogenhet den här pjäsen utspelas. Där hade nog Strindberg själv varit med på noterna. För den som lyssnar noga, är slutresultatet även för oss andra inte pjåkigt alls av denna utflykt i Nationaldiktarens efterföljd och värld.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

Bild överst:

Smakprov. Bahar Pars i rollen som Bertha tar ett smakprov på Hannes Meidals Axel i Dramatens uppsättning av Marodörer. Foto: Markus Gårder

 

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *