15 Nov 2015

Färgkaskader för öga och öra

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Föreställningen av musikalen La Cage aux Folles på Uppsala stadsteater är en oavlåtlig fröjd för öga och öra med de sceniska uttrycken i förgrunden, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Stora scenen: La Cage aux Folles. Musik och sångtexter av Jerry Herman, text av Harvey Fierstein utifrån en pjäs av Jean Poiret. Översättning: Peter Dalle, sångtexter: Ture Rangström. Regi: Ronny Danielsson, koreografi: Roger Lybeck, musikalisk ledning: Joakim Hallin, kostym: Annsofi Nyberg, scenografi: Lars Östberg, ljudkonsult: Oskar Johansson, dramaturg: Marie Persson Hedenius, mask: Anna Lilja, ljus: Jonas Nyström. Ensemble: Gustav Levin, Fredrik Lycke, Crister Olsson, David Alvefjord, Oscar Pierrou Lindén, Gunilla Backman, Linda Kulle, Göran Engman, Anette Belander. Cageller och musiker.

I dessa dagar av novembermörker och kura skymning med en bok framför tänd brasa kan det vara vederkvickande att förflyttas till S:t Tropez i södra Frankrike. Uppsala stadsteater bjuder sin publik på en sådan resa i komediform i musikalen ”La Cage aux Folles”. Ändå är det kanske inte till transvestiter, homosexuella par, barbröstade män i flygande fläng, en uppstoppad, väldig fallos, glitter och glamour eller dem från samhällsnormerna avvikande som man i första hand drömmer sig bort, när undantagstillstånd nu i helgen proklamerats i Europas mest genuina kulturland. Det öppna, demokratiska samhället är under attack och det finns många värden att försvara. Kontrasten kunde knappast vara större till den europeiska eufori som Murens fall utlöste 1989.

lacage_2mask_500

Dansprakt. Fredrik Lycke bland de färgstarka dansarna i föreställningen. Foto: Micke Sandström

”La Cage aux Folles” är berättelsen om nattklubbsprimadonnan Zaza, en man i kvinnoutstyrsel, dennes livspartner George, sonen i familjen Jean-Michel och de dråpligheter som uppstår när den sistnämnde vill gifta sig med Anne, dotter till en ärkekonservativ politiker och partiledare in spe. För att han skall bli vald, måste allt framstå som så vanligt och normalt som möjligt. Här smids ränker, läggs upp strategier, all påhittighet som finns sätts på prov. Det är frågan om dubbel bokföring, ett av de mest slitstarka farsmotiven. När allt är över, är ingenting sig riktigt likt längre. Men vägen dit är heller inte utan fart och snurr. Schabloner och klichéer blandas med autentiska mänskliga behov, här finns förälskelse och kärlek, parrelationernas många fallgropar, svartsjuka och intriger. Men framför allt sångnummer, en mäktig koreografi och färgsprakande dräkter i en scenografi som gör föreställningen till en oavlåtlig fröjd för öga och öra.

Ronny Danielsson är regissör och publiken kan knappast undgå att påminna sig uppsättningen av Cabaret på samma plats förra året. Om innehållet den gången vägde jämnt mot uttrycken, är det den här gången de många överväldigande scenlösningarna som står i förgrunden. Det är inte utan att Roger Lybeck, Annsofi Nyberg, Lars Östberg, Anna Lilja och Jonas Nyström slår aktörerna med flera hästlängder. Att teatern har skickliga krafter på alla håll och kanter, vet vi sedan länge. Men den här iscensättningen tillhör i första hand koreograf, kostymör, scenograf, maskör och ljussättare utan prut. Även om skådespelare och sångare heller inte går av för hackor. Det som texten rymmer av budskap kommer i andra hand. Det gäller såväl ärendet om tolerans och jämställdhet som tankarna om likaberättigande och mot diskriminering.

Kanske är inte heller skillnaden mellan normalt och avvikande lika påfallande i dag som för drygt 30 år sedan, då musikalen tillkom. Uppfattningen att framtiden var bättre förr har sina begränsningar. På scenen är det kvinnorna som individer och kön, som dominerar. Skådespelarna gör vad de kan utifrån sina olika förutsättningar för att se till att det skall vara så. Samtidigt har Ronny Danielsson kryddat sin uppsättning med en hel del ironiska och självironiska kommentarer. Även om man nog tycker att manligheten är värd mera än parodi, drift och satir. Men sådan är nu en gång den här pjäsen, som inte heller ställer sig främmande för det som brukar betecknas som buskis.

Gustav Levin har under årens lopp förskaffat sig allt fler av en illmarig teaterrävs alla alltribut. Hans sångliga utförsgåvor blir på samma gång bara bättre och bättre. Som klubbägaren Georges är det dessutom rena segertåget, när han regisserar sina kolleger inför musikalens höjdpunkt, föräldramötet, då först ingenting stämmer och sedan allt gör det med råge. Fredrik Lyckes Zaza är väl den som skall vara den mest mångtydiga gestalten av dem alla. Bäst till sin rätt kommer han i de vokala inslagen, lite svårare blir det när han skall hitta sårbarheten och rollens djupskikt.

Crister Olssons inspicient François uppträder i sin yrkesutövning som kom han från en annan värld. Men den bedriften lär nog få intern uppskattning. I rollen som Hanna från Hamburg lyckas Göran Engman göra sin kroppshydda dubbelt så stor som vanligt, hur han nu bär sig åt. Som reaktionär politiker av den gamla, riktigt otäcka stammen svarar han mot slutet dock för ett förvandlingsnummer som heter duga. Jean-Michel gör den unge giftaslystna mannen så representativ som var han inplockad direkt från gatan. Anne, fästmön, är med Linda Kulle en yrhätta av samma obekymrat tidsenliga snitt. För henne finns frågan om samkönade äktenskap överhuvud inte på dagordningen.

Med musikalens problemdebatt ställd åt sidan, blir det som en uppvisning av vad en teater förmår när alla lägger manken till, som den här föreställningen stannar i minnet. Underhållning för stunden har också sin givna plats i dagens inte alla gånger lättsmälta verklighet.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

Bild överst: Äktenskapslycka. Mellan Fredrik Lycke och Gustav Levin som det äkta paret råder höggradig äktenskapslycka. Foto Micke Sandström

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *