04 okt 2015

Politisk feelgood

Av: Yvonne Ihmels

Visst börjar den våldsamt, I skarpskyttens skugga, Palestinas Oscarsbidrag detta år, men inger ändå hopp om en förändring.

I skarpskyttens skugga

Palestinas Oscarsbidrag 2015

Regi: Najwa Nassar

Det är med lätt hand som palestinska Najwa Nassar regisserat sin andra långfilm I skarpskyttens skugga. Även om den har en våldsam början går man till sin egen förvåning ut ur biografmörkret med ett småleende på läpparna.

Mot fonden av den palestinska/israleiska konflikten utspelar sig en vardagsnära verklighet i ett parallellt mikokosmos i en liten stad på Västbanken. Här finns cafeet där männen dricker sitt kaffe och nickar mot varandra i ett sorts kontrollerande samförstånd. En trappa upp någonstans ligger syateljen där kvinnorna framlever sin tillvaro och drömmer om ett bättre liv som gift, även om det är ett äktenskap mer eller mindre mot sin vilja. Strax intill har den lokale makthavaren, en palestinier som i samarbete med bosättare lyckats tillförskansa sig en smula makt, sitt påvra kontor.

Hit, till ett kvarter i en småstad präglad av vattenbrist, korruption och ständiga strömavbrott, kommer en främling i sökandet efter sin försvunna dotter. Han har just avtjänat ett tioårigt straff i israeliskt fängelse och försöker skapa sig en ny tillvaro på en ny plats. Naturligtvis är han vatteningenjör. Tillgången, eller bristen på vatten, är en avgörande fråga i detta ökenlandskap och så småningom upptäcker också mannen, Tareq, oegentligheter med den lilla stadens vattenförsörjning. Tareq spelas av egyptiske skådespelaren Khaled Abol Naga känd fär sitt engagemang för mänskliga rättigheter.

BILD%2011%20SYATELJ%C3%89

Ur filmen I krypskyttens skugga. Syateljén är kvinnornas värld.

Men Tareq är också en pappa och en äkta make. En man som inte fått begrava sin döda hustru och som nu söker sin försvunna nioåriga dotter som spelas av Malak Ermileh.

Malak är född i ett flyktingläger utanför Nablus på Västbanken som kontrolleras av Israel. Här lever närmare 30 000 invånare och jag inbillar mig att Maleks framställning av en hårdkokt nioåring säkert har sin förlaga i verkligheten. Hennes beslutsamhet att överleva, som växlar mellan allt från darrande underläpp till hatiskt framskjuten haka, lär nog gå till filmhistorien. Genom att lära henne spela biljard, en för flickor otypisk sysselsättning, vinner Tareq hennes tillit och samspelet dem emellan känns varmt och naturligt.

I filmen är Tareq en kristen, han kan alltså inte avfärdas som muslimsk terrorist, ett intelligent berättargrepp, men här också en påminnelse om alla de minoriteter som kommer i kläm i konflikten. Det är genom honom vi ser den lilla staden och dess invånare och i vissa ögonblick får han anstrykningen av en frälsare. Han lider med människan och orättvisan och beslutar sig så småningom för att avslöja kprruptionen med vatten och inte olikt en kristusgestalt kasta ut månglarna ur templet. Bara i detta fall består månglarna av såväl araber som judar.

I filmen omtalas skarpskyttens beryktade träffsäkerhet med en skröna och visar hur förmågan att fabulera och fantisera, kan fungera som en ventil mitt i den hårdaste verklighet. Men kameran är inställd på kikarsikte även den. I kameravinkeln blir kritiken mot det orättvisa förtrycket tydlig. Vi ser det människorna/rollfigurerna ser, kameran tar rygg på aktörerna, ofta filmade bakifrån eller från sidan. Ibland ryckigt med handkamera som för att formulera upprörda känslor, andra gånger är kameran stilla och människorna rör sig fram och åter i bild, glider ut ur och tillbaka igen – och här finns en erotisk, närmast voyeuristisk laddning.

Att alla uppdämpda förväntningar en vacker dag kommer att brista står klart för var och en, och snart sprutar också vattnet för full kraft ur alla kranar.

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *