30 Sep 2015

Konstens anatomi synliggjord

Av: Cristina Karlstam

Konstnären Sara Johansson ägnas en stor postum utställning i Uppsala. Cristina Karlstam fascineras av Sara Johanssons ihärdiga arbete med att frilägga rummet, horisonter, utgrävningar och arkitektoniska element.

Uppsala Konstmuseum

Sara Johansson

t o m 22/10

När Sara Johansson (1956-2010) använder begreppet anatomi i ett av sina verk är det inte den mänskliga kroppen som är föremål för hennes undersökningar utan det hon kallar platsen. 2005 målade hon verket Platsens anatomi, en målning som nu fått ge namn åt den stora retrospektiva utställning av hennes konst som visas på Uppsala konstmuseum.

Målningen är central i hela detta unika konstnärskap som avbröts i förtid genom konstnärens död i cancer. Det som i bild efter bild sysselsatte Sara Johansson var just undersökningar av platser, av rum, inre och yttre, aldrig möjliga att geografiskt eller på annat sätt dokumentärt placera eller platsbestämma, alltid mer ett slags platsens existentiella kvaliteter. Visst kan man som åskådare i en målning tycka sig känna igen exempelvis staden Berlins förintelsemonument, ett minnesmärke över de många offren för de nazistiska illdåden. Men jag vet inte ens om Sara Johansson varit där och sett Peter Eisenmans fantastiska verk. Kanske hade hon det, kanske inte. Tveklöst är dock att hon på ett sätt som vi brukar kalla interaktivt leder sina betraktare till de platser och rum som hon skapat, vare sig de funnits, finns eller kommer att finnas någonstans utanför hennes dukar. Kanske är det i själva verket måleriet självt hon undersöker.

sara j 2

Sara Johansson (1954-2010), Tenebrae, olja på duk, 2007

Sara Johanssons konst är autonom, den avbildar inte, den föreställer inte, den måste snarare beskrivas som abstrakt om inte ordet vore så klanglöst, så begränsande. Jag väljer hellre att kalla den magisk, nästan mystisk, och känner omedelbart att även sådana språkliga etiketter förminskar hennes bilder och inte ger dem rättvist utrymme.

Vid återseendet av Sara Johanssons verk i den stora postuma utställningen går mina associationer ganska snart till en av svensk konsts stora solitärer, målaren Torsten Andersson (1926-2009). Och det slår mig att Sara Johansson måste ha varit på väg mot ett formspråk liknande det Andersson ägnade nästan hela sitt konstnärsliv åt. Ett måleri som är sig självt nog men som med allvar söker finna det språk som han menade var varje konstnärs plikt att formulera. Utan att egentligen veta om denna konstsyn också var Sara Johanssons vågar jag påstå att Torsten Anderssons konsekventa sätt att se på sin konst också kan vara tillämpligt på Sara Johanssons undersökningar.

Det blir med en sådan referens i minnet påtagligt hur Johansson kommit något väsentligt på spåren när hon med sådan energi gång på gång sökte finna just själva konstens anatomi. Och inför målningen med den överraskande titeln Där blir jag stående en lång stund, mer och mer övertygad om vart hon syftade. I hennes målade rum finns alltid utgångar, ovisst vart de leder. Men betraktaren blir aldrig instängd i arkitektonisk slutenhet.

I den utmärkta katalog som producerats i anslutning till denna stora retrospektiv skriver den amerikanska konstnären Anita Glesta om Sara Johanssons konst och finner det spanska ordet querencia* som ett möjligt begrepp för att ringa in Sara Johanssons ”plats”; hennes ihärdiga arbete med att frilägga rummets uppbyggnad, horisonter, väggar, golv, utgrävningar, arkitektoniska element som tycks bli resultatet av hennes arbete. Likt en arkeolog frilägger hon sina platser ofta med stark kontrastverkan med hennes speciella intensivt gula ”favoritfärg” och mörka, närmast svarta delar, Ofta är dukarna indelade i klart avgränsade fält som ställs i förhållande till varandra, ett slags måleriets byggnadsställningar, säkert formulerade med det gyllene snittets grammatik. Och där, innanför de skapade väggarna, ett flödande ljus som motbilder till den tunga svärtan.

sara j 3

Sara Johansson (1954-2010), Bassäng II, olja på duk, 2000

Kanske är det just ett grammatiskt måleri vi ser, en basal undersökning av det språk som är konstens och särskilt Sara Johanssons konst. Kanske är hennes konsekventa färgval ett annat sätt att karaktärisera de olika bilddelarnas anatomi. Så är vi tillbaka till det biologiska begreppet och leds åter till att följa den rörelse inåt och utåt som Sara Johansson föreslår, vare sig det handlar om dukarna i olja eller de intelligenta små teckningarna i kol som också ingår i utställningen. De senare bildar en fruktbar dialog med de mer dominanta målningarna och visar dessutom konstnärens suveräna handlag med ritstift och kol.

1998 gjorde Sara Johansson i samarbete med konstnärskollegan Barbro Curling en videoinstallation där ljus och vatten var beståndsdelarna. Ett par händer söker fånga det flyktiga vattnet. Installationen är en tydlig vägvisare till något av essensen i Johanssons konstnärskap. Det handlar om att försöka, finna och hålla kvar ljuset, rörelsen, rummet, platsen, även på ett inre plan, ett existentiellt sökande efter livet självt, allt med konstens egna redskap.

Den stora utställning som nu tillägnas hennes storartade måleri är en bekräftelse på hennes betydelse som självständig konstnär.

sara j teckning

Sara Johansson (1954-2010), Utan titel, kol på papper, 2006

 

* Querencia är ett metafysiskt begrepp och kommer sig av spanskans querer – längtan. Querencia beskriver den plats där man känner sig säker, där man kan hämta styrka och där man kan känna sig hemma.

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *