18 Sep 2015

Vacker och fyndig hundpjäs

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Dagens flyktingar genom Europa utgör bollplanket för Yana Ross i Bulgakovs pjäs En hunds hjärta med både vackra och fyndiga scenlösningar, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Stora scenen: En hunds hjärta av Michail Bulgakov. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten. Regi: Yana Ross, scenografi och kostym: Zane Pihlström, kompositör: Jonas Redig, dramaturg: Marie Persson Hedenius, videodesign: S. Katy Tucker, ljus: Mats Öhlin, mask: Per Åleskog, koreografi: Halla Ólafsdóttir. Skådespelare: Anna Carlson, Crister Olsson, Lukas Orwin, Francisco Sobrado, Logi Tulinius och Emelie Wallberg. Hundar: Chila, Djingis Kahn, Sixten och Svante.

Att en människa skulle vara väluppfostrad, ha goda manér och uppföra sig som folk var länge ett omhuldat ideal i det borgerliga samhället. Efter statskuppen i Ryssland för knappt 100 år sedan ville man gå ett steg längre och krävde att ”den nya sovjetmänniskan” dessutom skulle vara ordentligt skolad i det marxist-leninistiska tänkandet. Som vanligt i sådana sammanhang gick de politiska idealen åt ett håll, verkligheten åt ett annat. Det såg Michail Bulgakov tydligare än de flesta, när han i mitten på 1920-talet skrev romanen ”En hunds hjärta”. Trots en avvikande uppfattning gentemot de styrande, lyckades han undgå de många utrensningar som Stalin satte in mot alla oliktänkande.

En hunds hjärta, som nu ges på Uppsala stadsteater i ett dramatiserat utförande och regi av Yana Ross, är en satir med förgreningar till vår egen tid. Pjäsen hör i första hand hemma inom den politiska teaterns domäner men rymmer även en diskussion om vetenskap och moral. Detta senare saknar knappast intresse för det akademiska Uppsala. Här finns band till såväl transplantationskirurgin och synen på människan som en reservdelsdepå som debatten om genmanipulation, kloning och i förlängningen även sådant som har med klimatfrågor att göra.

Homunculus, drömmen om den konstgjorda människan, är ingen ny företeelse. Temat finns i Goethes ”Faust” och Mary Wollstonecraft Shelleys science fiction-berättelse ”Frankenstein”, för att nämna några. Ett sentida exempel är Sven Delblanc, som 1983 gav ut en spännande roman med just den titeln. Bulgakov, för sin del, vänder en smula på begreppen, när han i sin berättelse låter en genetikforskare, läkare och professor transplantera organ från en människa till en hund. Till sammanhanget hör både Pavlovs berömda experiment med hundar och även den Trofim Lysenko som utgick från att miljön är det allt avgörande i utvecklingen. Och att också förvärvade egenskaper kan gå i arv.

enhundshjarta_084

Vimmel. Hunden i folkvimlet. Fr v Crister Olsson, Mathias Olsson, Lukas Orwin, Emelie Wallberg, Francisco Sobrado och Anna Carlson. Foto: Micke Sandström

I allt detta ryms de förutsättningar som utgör fundamentet för Yana Ross uppsättning på Stora scenen. Men precis som i regissörens Morbror Vanja förra året lossar hon, om än inte lika hialöst, förtöjningarna från grundtexten och navigerar sin iscensättning efter eget skön.

Det mest iögonenfallande greppet den här gången är nog de levande hundarna som deltar. Den mest medgörliga av dem lockas med en korv och rikligt med hundgodis till dissektionsbordet, och så är skeendet i full gång. Zane Pihlströms scenografi kunde vara ett utsnitt från anatomiska teatern i Gustavianum. Med ena benet i vetenskapen är alltsammans ett experiment som utvecklas åt ett annat håll än man tänkt sig. Samtidigt får den dagsaktuella flyktingkrisen tjäna som politisk bakgrund med frågorna om människosyn, solidaritet och empati i förgrunden.

Inledningen förmedlas ur hundens perspektiv och Mathias Olssons röst som iakttar och kommenterar skeendet. Inkvarteringsnämnden är en företeelse från 20-talets Moskva med direktivet att professorn måste dela med sig till bostadslösa av utrymmet i sjurumsvåningen.

Det är klasskamp och värnande om elitens privilegier på en och samma gång. Den satiren får sin motsvarighet när hunden i sinom tid, i likhet med dagens flyktingar, måste förses med ett id-kort för att räknas som fullgod medborgare. Det verkliga eldprovet infinner sig dock när hunden skall lära sig goda seder och ett acceptabelt bordsskick. Sin kulmen når denna civilisationsprocess, när man besöker en ”hundbalett” med pudlar klädda i rosa och alltsammans mynnar ut i en erotisk orgie. Yana Ross har här hittat ett spår som går tillbaka till Dionysosfesterna och teaterns ursprung.

Resultatet av förvandlingen blir dock varken en borgerligt välanpassad individ eller något mönsterexemplar efter en av kommunistisk ideologi inspirerad fostran. Vetenskapen har sina begränsningar när det gäller evolution och gener, som professorn till slut måste erkänna. Det som dåtidens sovjetmänniskor även fick känna på. Yana Ross samhällskritik riktar sig dock huvudsakligen åt det andra hållet och det stöd i opinionen som kommit dagens högerextremistiska, nationalistiska och rasismanstuckna politiska åskådningar till del. Exempel på rörelser i tiden som antyder en sådan utveckling är inte minst Sverigedemokraternas paroller. Men även Ulf Lundells Öppna landskap, Idas sommarvisa och nationalsången finns med på ett hörn. Deras motsats är de dokumentära utsnitt som projiceras i fonden med flyktingar på väg genom Europa. Det är starka bilder med stort genomslag.

Skådespelarna gör ett gott arbete med sina inte alla gånger lättfångade roller. Mathias Olssons till människa förvandlade hund lyfter förtjänstfullt fram svårigheterna att hålla alla djuriska impulser i styr, medan han försöker bli så mycket människa som möjligt. Det mest gripande i uppsättningen är hans underläge som papperslös i ett samhälle som egentligen inte vill veta av honom. Anna Carlson håller sin professor i strama tyglar och ger rollen en självklar auktoritet utan åthävor. Med Crister Olsson, Lukas Orwin, Francisco Sobrado, Logi Tulinius och Emelie Wallberg överväger allvaret, även då parodin eller karikatyren hade varit den lättaste vägen att gå. Med tanke på föreställningens ärende är det ett klokt beslut från regissörens sida.

Ändå är det de vackra och fyndiga scenlösningarna, om än med några bilder för mycket, man tar till sig allra mest. Medan den polemiska kraften, med sin på några undantag när huvudsakliga funktion som positionering, får en räckvidd som därmed blivit något begränsad.

Bo-Ingvar Kollberg

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *