10 Sep 2015

Målerisk filmdramatik

Av: Yvonne Ihmels

När två människor begår gemensamt självmord, är det då av kärlek? Av egoism eller bara av rädsla? In sin senaste film tolkar den österrikiska regissören Jessica Hausner ett berömt dubbelsjälvmord på nytt. Amour fou var årets öppningsfilm på Viennalen och Yvonne Ihmels har samtalat med Jessica Hausner om hennes svarta komedi och dåraktig kärlek.

En tapetdörr öppnas och stängs och kvar blir bara en oklanderlig vägg med ett grönaktigt blommönster. På sätt och vis en symbol för Jessica Hausners nya film Amour fou. Vid första anblicken syns bara den vackra ytan i detta kostymdrama. Det är ett Tyskland i början av 1800-talet och i de fina salongerna lyssnar man på kammarmusik och förargar sig över den nya skatt som pådyvlas alla, adel såväl som pöbel.

Den ende som stör den goda stämningen med sitt dystra sinne är poeten som vill befria sig från detta jordaliv. Men inte ensam. Först frågar han sin älskade kusin om inte hon vill göra honom sällskap i självmordet, men hon tackar nej. I Henriette, som tros vara dödssjuk, finner han en partner in i evigheten.

Varför just diktaren Heinrich von Kleist? Varför ett dubbelsjälvmord? Och varför en historisk film om dåraktig kärlek, så olikt den annars så nyktra Jessica Hausner?

– Redan från början hade jag en idé om att göra en film om ett dubbelsjälvmord eftersom jag alltid tyckt det varit så märkligt med två människor som vill dö tillsammans. Att försöka överlista döden med hjälp av kärleken. Själva föreställningen är absurd eftersom själva döden ju är något som skiljer en människa från omvärlden och dö kan man bara göra ensam.

Hon ville undersöka vilka bevekelsegrunder det kunde finnas, berättar Jessica Hausner. Vilka fantasier som får en människa att utföra denna handling i tron att döden skulle kunna vara något gemensamt? Där fanns på samma gång något mycket rörande och och romantiskt och ändå djupt mänskligt att man just i dödsögonblicket inte vill vara ensam.

Men trots en omfattande research kring flera dubbelsjälvmord i vår samtid kände sig aldrig riktigt nöjd med manus. Inte förrän hon en dag hittade en artikel om poeten Heinrich von Kleist och Henriette Vogel och deras gemensamma självmord.

– Det som intresserade mig mest och som också är det centrala i filmen är att Kleist frågade flera personer om de ville dö med honom och det var först när han träffade Henriette Vogel som själv var dödssjuk och därför sa ja.

Det är en svart komedi där den romantiska bilden av kärleken byts ut mot en romantiserad föreställning av döden och ibland kommer jag på mig själv med att nästan skratta högt, trots det allvarliga i situationen. För att återgå till detta med tapetdörren så lyckas Jessica Hausner med att skicka åskådaren genom flera ”tapetdörrar”. Till en början tror man att här handlar det om en kärlek som bryter mot konventionens alla regler. Därefter får vi ta del av poetens Kleists missbruk av Henriette, ett substitut för kusinen, men när det visar sig att Henriette har helt egna grunder för sitt beslut att dö byter filmen riktning på nytt riktning.

DSC01271

Regissören Jessica Hausner i siv våning i Wien

– Det intressanta är ju att där inte finns någon reträtt. För vilken nytta har poeten Kleist av detta gemensamma självmord? Han letar efter en man eller kvinna som älskar honom mer än sig själv och det lyckas honom inte. Snarare är det ett misslyckande.

Den kanske mest ambivalenta figuren i filmen Amour fou är Henriette Vogel. Fram till mötet med poeten tycks Henriette Vogel tämligen nöjd med rollen som äkta hustru och moder. Strax därpå överfalls Henriette av kramptillstånd och svimningsanfall. Hon intresserar sig för kvinnor som i första ögonblicket tycks så duktiga och trevliga men i själva verket knyter näven i fickan, säger Jessica Hausner.

I hennes lovordade debutfilm Lovely Rita (2001), hade huvudpersonen massor av dolda känslor som aldrig kom upp till ytan. I filmen Hotel (2004) handlar det om en ung kvinna som söker arbete som receptionist på ett avsides liggande hotel. Något har hänt hennes företrädare men ingen vill berätta vad. Här bygger berättelsen på Bröderna Grimms sagor, som hon läste som liten. Samma enkla struktur som hos en saga, men också med det skrämmande och det brutala. Hon berättar för mig hur hon en gång läste ur Bröderna Grimms sagor för en liten flicka och trots grymheterna älskade hon den.

Miraklet i Lourdes (2009) slutligen, bygger på en historia om en icke troende kvinna som helas efter ett besök på orten. Även här bygger berättelsen på en kvinnas upplevelser.

Det oförklarliga, miraklet, det ologiska. Hon säger sig vara närmast besatt av berättelser som handlar om att livet inte alltid går att förklara.

– Det finns inga enkla logiska lösningar. De flesta av oss försöker på något sätt skingra dimman eller hitta bitarna som fattas för att vi ska förstå meningen med livet, samtidigt som vi gärna vill att det ska vara något större än bara en räcka slumpartade händelser.

Hon är ute efter att skildra ett tillstånd, ett förhållande till omvärlden, säger Jessica Hausner. Känslor som är svåra att visa och som publiken ogärna vill acceptera eftersom den hellre vill ha enkla lösningar och slippa se sina egna rädslor.

HAUAMO_18

Ett historiskt dubbelsjälvmord ligger till grund för Jessica Hausners senaste film Amour fou – dåraktig kärlek.

Detta med att skildra ett dubbelsjälvmord som i Amour fou har hon inga problem med. För omgivningen kanske det är en tragedi, men själv ser hon nyktert på saken. Vi ska alla dö och en del beslutar sig helt enkelt för att dö lite tidigare.

– Jag vill inte göra publiken frustrerad, men en dag så dör man.

Dialogen hämtar näring ur Kleists brevväxling men låter ändå modern Även kulisserna som antagit formen av stängt regisserade tablåer känns märkligt tidsenliga. Det är långa kameratagningar och ofta närmast frusna positioner, som om de medverkande just i detta ögonblick blivit uppställda för ett släktporträtt hos fotografen. Tablåerna är inspirerade av Vermeer, men kanske i lika hög grad ett arv efter Jessica Hausners pappa, konstnären Rudolf Hausner, en av de främsta företrädarna för den surrealistiska Wienerskolan.

– Jag älskar att gestalta bilder. Och det gäller för alla mina filmer. Det jag vill berätta fungerar bara genom gestaltade bilder som skapar ett känslosläge. Och för mig är tapetdörren en symbol för ett sorts borgerligt fängelse och därför är människorna också så snyggt uppställda.

Hon är starkt påverkad av renässansen med sitt centralperspektiv och dess förkärlek för symmetrin. Och hon älskar att leka med en växelverkan mellan förgrunden och bakgrunden, och med ljus och skuggor. Och bryter gärna mot kostymfilmens förbannelse, dess strävan efter att vara tidsenligt korrekt. Har vi inte alla ett föremål eller en möbel kanske rentav från förra århundradet, frågar hon mig?

Och sängarna i vinkel, med huvudändarna mot varandra?

– Ja, den bilden hittade jag i en bok och tyckte det såg så komiskt ut. Varje spår av erotik är som bortsopat.

I Amour fou är det en sorts samhällelig positionering som hon vill försöka framhäva, på samma gång som filmen också innehåller denna jättefråga om vem man är eller vem man skulle vilja vara. Filmen ger kanske inte något svar, men inom detta spänningsfält befinner vi oss ju alla, påpekar Jessica Hausner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *