23 Jul 2015

Superbruden Krissan intar scenen

Av: Cristina Karlstam

Kulturhuset i Stockholm gör en viktig kulturinsats med utställningen Superbruden av Kristina Abelli Elander, skriver Cristina Karlstam.

Superbruden av Kristina Abelli Elander

Kulturhuset i Stockholm, Galleri 3, tom 23/8

Två kitschigt grälla installationer vid utställningens entré anger tonen i den stora generalmönstring av Kristina Abelli Elanders konstnärskap som konstansvariga Marianne Lindberg De Geer iscensatt. Baby Paradise och Love Paradise är ironiska gestaltningar med lika delar humor och svart allvar, galghumor och ångestfylld sorg. Verken är från 1984 i den här utställningen som sträcker sig från det radikala 70-talet fram till dags dato.

Det är ett fortfarande högst aktuellt konstnärskap som nu getts möjlighet att möta en ny publik Marianne Lindbergs De Geers uttalade syfte med arrangemanget är att lyfta fram ett konstnärskap som hon menar hamnat alltför mycket i skymundan och som är värt större uppmärksamhet.

Mitt i utställningen hittar man Superbruden i skulptural form i en ångestfylld dansscen där kavaljeren är döden själv i form av ett skelett.

kristina-abelli-elander-0096-svart

Superbruden och dödskallen (1977), verk i onumrerad upplaga. Kristina Abelli Elanders utställning Superbruden visas 17 juni–23 augusti i Galleri 3, Kulturhuset Stadsteatern, foto: Petra Hellberg

Hon har det inte så särskilt trevligt, Superbruden, med sitt vätesuperoxidblekta hår, sin trutande rödmålade mun och sitt sammanfallande liv. Ikonen Prinsessan Panik, känd från utställningen Vi arbetar för livet hos Liljevalchs 1980, är fortfarande högst aktuell, instängd som hon är i en påtvingad könsroll. Detsamma gäller för övrigt för de flesta alter egon som gestaltats.

Man brukar tala om Abelli Elanders tivoliestetik, ett ganska välvalt sätt att beskriva hennes banbrytande betydelse som en av de konstnärer som medvetet lyfte in populärkultur och seriekoncept i konsten och som med sin feminism inte var sen att kora offer och gärningsmän i den eviga könskampen. Hon målar med starka färger, skär ut sina motiv som pusselbitar i ett livspussel som aldrig tycks bli klart. Hus faller samman, störtar in, möbler och rekvisita slängs ut ur husen/livet och bildar skräphögar på gatorna. Och Superbruden fortsätter sitt dagliga arbete i Installationen Från morgon till kväll från 1980. Superbruden ser sig själv i spegeln, och den bild som möter henne är ett kranium. Barnvagnen brinner, människokropparna, mor och barn, tycks ha upplösts och försvunnit. Kvar är bara de höljen som höll uppe en existens som inte längre är synlig. Abellis verk har definitivt även existentiella allegoriska konturer. Kanske kan man läsa de försvunna kropparna som en lyckad flykt undan ett ohållbart tillstånd?

kristina abelli

Prinsessan Panik, 1980. Producerad i samarbete med Gittan Jönsson. Kristina Abelli Elander – Superbruden. Utställning i Galleri 3, Kulturhuset Stadsteatern, 17 juni–23 augusti 2015. Foto: Petra Hellberg

Det finns en lekfullhet mitt i allvaret i Kristina Abelli Elanders myller av verk (ett 90-tal!) , ett slags munter dödsdans på gränsen till undergången. Som uttryck för en tidsanda är det överdrivet men träffsäkert, allt medvetet; ska man höras och synas som kvinna och konstnär måste man höja rösten, svära i den goda smakens kyrka och släppa in de allra grövsta, mest vulgära känslorna i finrummet. Och Kristina Abelli Elander gjorde det och gör det fortfarande. Hon introducerade en estetik och då var chockerande men som i dag sägs vara en betydande inspirationskälla för många konstnärer med den tecknade vuxenserien som sitt medium.

Kristina Abelli Elander, Krissan kallad, brukar föras samman med konstnärer som PUSS-gängets Carl Johan De Geer, Lena Svedberg och Lars Hillersberg, för att bara nämna några namnkunniga från det radikala 80-talet. Men den politiska udd som man exempelvis finner hos Hillersberg eller den existentiella svärta som var Lena Svedberg signum är i Krissans version betydligt färgstarkare och roligare.

Jag funderar över vad det är som gör att jag inte blir särskilt provocerad. Kanske är det som John Peter Nilsson påpekat att Abelli Elander inte moraliserar? Den politiskt medvetna konsten från det revolutionära 70- och 80-talet led inte sällan av en moraliserande underton. Jag kapitulerar inför Abelli Elanders uppvisning av galghumor och ångest i ett och samma andetag och ger utställningens curator rätt: det är verkligen på tiden att Kristina Abelli Elanders konst lyfts fram i ljuset.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *