24 Nov 2014

Augustpriset 2014 till Kristina Sandberg

Av: Yvonne Ihmels

Vi på Cora gratulerar Kristina Sandberg till Augustpriset i den skönlitterära klassen för romanen Liv till varje pris. Den tredje och avslutande delen i trilogin om hemmafrun Maj. Och för våra läsare återpublicerar vi intervjun med Kristina Sandberg som publicerades hösten 2013 i Kulturtidskriften Cora, mitt i sluttampen med arbetet kring den prisbelönta romanen. Artikeln […]

Vi på Cora gratulerar Kristina Sandberg till Augustpriset i den skönlitterära klassen för romanen Liv till varje pris. Den tredje och avslutande delen i trilogin om hemmafrun Maj. Och för våra läsare återpublicerar vi intervjun med Kristina Sandberg som publicerades hösten 2013 i Kulturtidskriften Cora, mitt i sluttampen med arbetet kring den prisbelönta romanen. Artikeln hade rubriken: En lyckligare Maj?

image

Foto: Maria Annas

 I tider när feministisk litteratur hellre handlar om lyckliga skilsmässor eller om att avstå från barn, fortsätter författaren Kristina Sandberg oförtrutet att skriva om den kanske minst uppskattade människan på vår jord – hemmafrun. Berättelsen om Maj, en hemmafru, omfattar nära 1500 sidor och är inte helt okontroversiell. Fascinationen över att som läsare befinna sig inne i huvudet på en hemmafru tycks hos vissa vara närmast besvärande, andra har regelrätt avfärdat böckerna om Maj. Kanske av samma anledning? Med andra ord; positiva läsningar har blandats med regelrätta sågningar…

Hur ska man läsa böckerna om Maj? Som en hemarbetets lov eller en oskriven historia i en samtid som ligger rätt nära vår egen? Och behöver det försvaras?

En korintkaka får bli doppat till kaffet när Cora träffar författaren Kristina Sandberg, som just i dagarna lämnat sista delen i sin trilogi till förlaget – den episka berättelsen om hemmafrun Maj.

– I början när jag skrev om Maj så hörde jag rop om girlpower och den starka flickan. Hon som spränger gränser och bryter sig ut ur flickrummet. Och en tid sa nästan alla författare att de inte var någon flickflicka utan snarare pojkflickor, men jag satt där och tänkte att Maj är en flickflicka och hon ska också få lov att finnas i historien.

Egentligen handlar allt hennes skrivande om kvinnoförakt. Vare sig det gäller den duktiga flickan eller hemmafrun. Hon säger att hon vill visa hur kvinnoföraktet genomsyrar samhället och hur lätt det är att raljera över det mesta som kvinnor gör, alltifrån cupcakes till handväskor.

– Jag har ingenting emot att baka men jag märker ju att yngre kvinnor har betydligt lättare för att gå in i det som vi idag kallar retro. För dem är det inte så främmande eller så ambivalent att pyssla hemma, som det kan kännas för mig

Att vi ses på café är hennes val. Helst hade jag velat göra ett ”hemma hos” mest på skoj för att se hur mycket av hemmafrun Maj som finns Kristina Sandberg

Men hon vill inte bli förknippad med hemmafrurollen bara för att hon sitter hemma och skriver om en hemmafru. En man skulle man aldrig frågat om hemarbetet, påpekar hon, hon arbetar som psykolog på somrarna för att kunna sitta och skriva å vintern. Och alltså blir det café med korintkaka som bakats med aningen för mycket bikarbonat. Ja, dom är stora, ler hon.

Och det skulle också vara svårt att skoja kring Maj, för så roligt har hon det inte. Den stora frågan man som läsare ställer sig är hur hon någonsin ska kunna bli lycklig?

I tidigare intervjuer har Kristina Sandberg berättat att Maj blev tydlig för henne när hon väntade sitt första barn. Innan har hon skrivit om den duktiga flickan och ridläger och allt det där som hör till. Och i Ta itu, handlar det om en kvinna på sjuttiotalet som vill få ut något mer av livet och i sin strävan att få det att gå ihop med mammarollen och studierna i konsthistoria glider allt längre in i alkoholruset – och lite kan man redan här ana den problematik som omger Maj.

Det är sent trettiotal och Maj är servitrisen ur så kallade enkla omständigheter som råkar bli med barn med en man hon knappt känner och ännu mindre älskar. Han är tjugo år äldre än henne. När Maj gifter sig med Tomas, som han heter, är det ett giftermål uppåt på samhällsstegen, men hon har svårt att finna sig tillrätta i sin nya miljö. Hon är ständigt rädd för att göra fel och hur hon är blankar diskbänken och är på benen hela dagarna för att hinna med allt som känner hon ändå inte som hon duger. Ibland glimtar det till, man anar en humor och ett rörligt intellekt, men Majs värld är begränsad och rätt snart sugs man som läsare in i Majs begränsade värld och befinner sig instängd i huvudet på henne. Lika instängd där som Maj är i hemmet.

Hemarbetet beskrivs i detalj. Och det är med avsikt hon uppehållit sig vid detaljerna kring matlagning, städning och barnens uppfostran, säger Kristina Sandberg.  Maj ska få lov att ta plats med allt det där som hon gör varje dag, som många kvinnor och män gör dag efter dag.

– Det som är själva livet, skulle man kunna säga.

Maj kom väldigt tydligt till henne i samband med Kristinas första graviditet, som sagt, Hon började fundera över hur det varit för kvinnorna bakåt i familjen när de väntade barn.

– Min farmor dog så jag hann aldrig fråga henne, men min mormor levde och jag tänkte att jag skulle fråga henne hur det var. En dag räknade jag ut att när min mamma blev till kan hon inte ha varit gift med morfar och när jag frågade henne blev hon liksom tom i ansiktet och gick sin väg.

Hemmafruns epok var som starkast från 1930 – 1970 talet. Men varför hemmafrun från början blev så populär var det stora problemet med superiet runt förra sekelskiftet. Tomas, Majs man har också problem med alkoholen.

– Det sups något alldeles otroligt överallt i samhället. Såväl på arbetsplatserna som i hemmet. Och hemmet ska bli den plats som ska rädda den arbetande mannen och för denna räddning görs husmodern ansvarig. Och sen sammanfaller det förstås med folkhemstanken, även om den kommer lite senare.

Det är usla bostäder och dålig hygien, Lortsverige blir ett begrepp med journalisten Lubbe Nordströms resa genom landet och det är egentligen bara ångermanlänningarna, där Maj bor, som får godkänt.

Men Kristina är inte säker på att ens Maj skulle tycka att hennes liv är något att berätta om. Att tvätta, städa, laga mat och föda barn, vad är det att orda om?

– Men jag kan märka att när man pratar om Maj måste man ha med alla bitarna. Det var livsnödvändigt under den här tiden när det nya Sverige byggdes upp att hemmafrun fanns, för vem skulle annars ta hand om barnen? Och det var ett hemarbete i en tid när det varken fanns kylskåp, dammsugare eller tvättmaskiner. 

Kanske har det varit så att man missar att det i själva verket är en samhällsberättelse eftersom hon valt att fokusera så på Majs öde. Det är svårt att se vad som händer i ens egen samtid, med den historiska blicken kan man förhålla sig friare till sin vardag.

– Jag tänker att det ibland kan vara svårt att se hur vi anpassar oss för att bli godkända i andras ögon.

Även om vi har breddat vår lagstiftning genom rätten till barnomsorg och jämställdhet mellan könen, finns det andra saker som håller oss fångna.  Vi omgärdas hela tiden av en massa tankar och idéer i vår egen tid om hur vi ska passa in och hur vi ska vara. Vi gör oss ”anställningsbara” eller deltar i sociala medier och vi tillägnar oss ny teknik, men det kan vara väldigt svårt att veta vad man gör helt och hållet för sin egen skull. Vad gör vi för fel som nästa generation kommer att anklaga oss för? Som det här med att ha småbarn och samtidigt satsa på att göra karriär?  Vad menar hon egentligen?

-Jag tror det var  Liv Strömqvist som sa att små barns önskningar nog ser ut som Kristdemokraternas familjepolitik. Men om jag tänker på det här med dagis så kommer vi nog aldrig ifrån den här längtan och passionen som barnen känner inför föräldrarna och viljan att hela tiden ha tillgång till dem.

Projektet om Maj vill Kristina Sandberg snarare se som en diskussion om hur vi ska inrätta vårt samhälle. Många har reagerat på att Maj är kall inför sitt äldsta barn, dottern Anita, men läsare har bekräftat att känsloyttringar och kramar var ingenting man slösade med på den tiden. Först rätt sent har det kommit en förståelse för barns behov. Och läser man Alva Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan, kan man idag hisna inför de åsikter hon till en början förfäktade: att barnen skulle befrias från föräldrarna och uppfostras av proffs.

– Sen ändrade hon sig förstås, men sådan var tidsandan.

I tredje och sista delen befinner sig Maj i sjuttiotalet. Jag har svårt att föreställa mig henne under den sexuella revolutionen och bland hippies. Maj med sina kakrecept och sin ängslan för stök. Ordet ”bortgjord” är ett känsloladdat dialektalt uttryck som betyder att man klarat av något, fått det undan. Maj vill gärna se saker och ting bortgjorda.  Ordet doppa är också ett annat uttryck som känns gammalmodigt.

– Det har förstås varit en njutning att få lova att frossa i språket. För många kvinnor var det ett krav att det skulle finnas mycket kaffebröd och man skulle ha att doppa. Men för mig står det också för något lustfyllt. Det är tröst och omtanke på en och samma gång. Det där söta, ljuvliga som man stoppar i munnen.

Kristinas grundkälla är Rut Berggren, som disputerade på Kata Dahlström när hon var över 60. Rut Berggren var hembiträde från Gävle och levde i Hörnfors i Uppland. Hon var väldigt ung när hon fick sitt första barn. Bara sjutton men hon var kär i sin pojkvän och ville ha honom. Hon levde ett stormigt liv, skiljer sig och gifter om sig igen, men levde ett aktivt politiskt liv och skrev dagbok.

– Genom henne fick jag också se vilka politiska händelser som ansågs viktiga i världen. Och för henne var det också viktigt med städningen och att barnen skulle vara rena och snygga och hon noterade nästan alltid vad hon blev bjuden på för kaffebröd!

Men hur klarar sig Maj på sjuttiotalet, blir hon en lyckligare Maj?

– Jag, det kan jag förstås inte berätta nu men så mycket kan jag säga att det sker ganska stora förändringar i majs liv. Det är yttre saker som händer och som gör att tillvaron förändras för henne.

– Känns det bra för dig att kunna lämna henne nu?

– Om jag ska vara riktigt ärlig så skulle jag vilja följa henne tills hon blir riktigt gammal, Det här med att vara mamma till vuxna barn skulle vara intressant att skildra. Men jag tror att det kanske måste bli en paus. Jag tror att Maj vill ta en paus från mig.

Ibland har hon uppfattat det som att det finns ett visst trots hos Maj. Att hon inte gärna vill berätta vissa saker. Sen frågar hon mig nästan oroligt om jag tycker att hon beskrivit Majs utseende för lite och jag måste plötsligt tänka efter. Det är sant. Så mycket vet man inte om hur Maj ser ut annat än att hon periodvis är väldigt mager och att hennes ögonbryn blir alldeles ljusa när de bleks av solen.  Jag försöker komma på fler detaljer men Kristina ler redan glatt åt mig och tillägger att så har hon ju också så snygga ben!

Yvonne Ihmels

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *