Västanåjul

05 okt 2014

En urstark kvinna och konstnär

Av: Yvonne Ihmels

Porträttet, en etsning, i mitt arbetsrum föreställer en nästan demonstrativt cigarettrökande Vera Nilsson. Konstnären som fångat väninnan och kollegan i den utmanande posen är Berta Hansson, 20 år yngre än Vera och en i det tidiga 1900-talets urstarka kvartett av självständiga, kreativa kvinnor. Den tredje är givetvis Siri Derkert, årsbarn med den rökande Vera, den […]

Porträttet, en etsning, i mitt arbetsrum föreställer en nästan demonstrativt cigarettrökande Vera Nilsson. Konstnären som fångat väninnan och kollegan i den utmanande posen är Berta Hansson, 20 år yngre än Vera och en i det tidiga 1900-talets urstarka kvartett av självständiga, kreativa kvinnor. Den tredje är givetvis Siri Derkert, årsbarn med den rökande Vera, den fjärde Mollie Faustman, också hon född på 1880-talet och kanske den minst kända av kvartetten. Räknar men dessutom med den kanske största konstnären av dem alla, Sigrid Hjertén, får man en handfull av beundransvärda kvinnor, verksamma under några gemensamma årtionden.

Vera Nilsson 1956. Foto: John Stridh

I den stora Vera Nilssonutställning som Liljevalchs konsthall i Stockholm öppnat i dagarna finns både Siri och Mollie i porträttstudier, medan Berta Hansson saknas. Kanske gjorde Vera Nilsson aldrig något porträtt av den yngre kollegan. I slutet av sina liv bodde de båda dock grannar i ett så kallat konstnärshem i Stockholm.

Det slår mig när jag stannar inför porträtten vilken stark kvinnorepresentation som fanns på den svenska konstarenan vid den här tiden. Och en drömutställning vore förstås att få se dam alla fyra tillsammans. Om någon trodde att kvinnor först under de allra senaste åren fått uppmärksamhet i konstvärlden, skulle en sådan utställning nog få en och annan att höja en smula på ögonbrynen. Vilket inte alls betyder att de inte hade massor av svårigheter att kämpa emot som kvinnor och konstnärer. Ändå gjorde de det med framgång.

Av kvartetten har den minst namnkunniga, Mollie Faustman på senare år fått en välkommen upprättelse genom professor emerita Lena Kårelands bok Jordens salt, där Faustmans omfattande författar- och konstnärskap presenteras. Vera Nilssons porträtt av väninnan Mollie är allt annat än ett insmickrande sådant; men så arbetade som bekant Vera Nilsson nästan alltid. Och så ser faktiskt Berta Hanssons grafiska bild av Nilsson ut där hon sitter oberört bolmande på sin cigg i mitt arbetsrum. De här kvinnorna var skoningslösa sanningssägare i sin konst, även när motivet var en uppskattad väninna eller det egna barnet.

Lillan skriver (1925-26) Olja på duk, 40 x 30 cm. Privat ägo.

Men nu ska det handla om Vera Nilsson. Född 1888 i Jönköping död 1979. Den som vill veta det mesta om hennes karriär som konstnär får behovet väl tillgodosett genom utställningskatalogen, där utställningscuratorn Birgitta Flensburg ger besked.

Efter en rundvandring i Liljevalchs salar letar jag efter ord för att beskriva Vera Nilssons estetik så som de ter sig inte minst i de många barnporträtt för vilka hon blivit mest känd. Och jag finner till sist att det norrländska språkbruket konstruerat med ett o är mest användbart Vera Nilsons barnporträtt är osköna, de små flickor hon avbildade (ofta dottern Ginga) luktande på hyacinter, stapplande de första stegen eller sittande vid ett fönster är osöta. Man kan hävda att Vera Nilsson såg barnen om autonoma individer med egen rätt att finnas i sin egen värld, även om de starkt individualistiska dragen knappast är påfallande.

Jag läser författaren Eva Ströms essä i utställniningskatalogen och konstaterar att hon på liknande sätt söker sig fram till Vera Nilssons konst genom negationer. Men givetvis finns det mycket att säga om hennes konstnärskap också i positiva termer. Man kan tala om hennes förbluffande sensibilitet, inte minst inför de små barnen som hon ofta använder som modell. Man kan beundra hennes förmåga att urskilja och med framför allt färgen gestalta olika landskaps karaktäristika. Öland eller Spanien, Senegal eller något annat land eller landskap som hon besökte, allt ses med den genomskådande konstnärsblick som förmår skilja det ena från det andra. Man kan beundra hennes internationella engagemang och givetvis också hennes kamp för kvinnors rätt och rättigheter.

Kvinnor – rädda det levande (1979) Oavslutad målning. Tempera på pannå, collage, 122 x 90 cm. Privat ägo. Foto: Mattias Lindbäck

Av den ofullbordade målningen Kvinnor – rädda det levande, förstår man att Vera Nilsson hyste ett särskilt hopp om en bättre tingens ordning i världen om kvinnorna gavs mer inflytande. Men hon hade också generositet nog för vresiga, väderbitna fiskargubbar som skildras som individer, långt ifrån genrens klichéer. Och sitt afrikanske engagemang utvecklade Vera Nilsson både i oljemåleri och i snabba, klarsynta pasteller som ingår i utställningen. Och jag noterar att de ursprungliga titlarna av typen Negerhuvud fått stå kvar. Inga klåfingriga självbelåtet ”rättänkande” censurerande fingrar har fått ändra dem.

Ingen kan med fog beskylla Vera Nilssons afrikanska konst för exotism, men visst är målningarna ett uttryck för en västerlännings respektfulla möte med en annorlunda kultur än den egna. Nilson var djupt engagerade i Négrituderörelsen, och hennes verk hör hemma i den traditionen. Att som sker på sina håll i dag inbilla sig att man som västerlänning kan undgå utanförskapets nackdelar när man ska skildra en främmande kultur är naivt. Och ingenting tyder på att Vera Nilsson skulle ha haft sådana föreställningar. Med den jämbördiga betraktarens trevade sätt närmar hon sig sina motiv, vare sig det handlar om den egna dottern, en afrikansk man eller en västsvensk fiskargubbe.

På terrassen, Rom (1927) Olja på duk, 78,5 x 68 cm. Eskilstuna konstmuseum. Foto: Eskilstuna konstmuseum.

Utställningsansvariga Mårten Castenfors och Birgitta Flensburg har tagit ett helhetsgrepp på Vera Nilssons konstnärskap som därmed framstår i betydligt mer differentierad dager än den vanliga bilden av en lite vresig, kantig konst som knappast präglas av elegans eller skönhet. Nu visar sig Vera Nilsson vara mycket mer än vad man tidigare förstått med en visserligen konsekvent palett men med ett betydligt större både färg-och formspråk än vad som förut visats. Och vilken kraft den här konstnären och hennes verk besitter! Liljevalchs utställning är faktiskt ingenting mindre än en riktig upprättelse av ett av den svenska konstens mest kända men ändå märkligt marginaliserade konstnärskap. Någon renlärig feminist är det inte som framträder. Men jag möter en ovanligt självständig kvinna och konstnär som inte låter sig sättas på någon formel och definitivt inte underordnas några etiketter.

Dags att börja räkna Vera Nilsson som en av de riktigt stora expressionisterna med en egen agenda och ett självständigt, allt annat än insmickrande tilltal. En feministisk handling så god som någon.

Cristina Karlstam

 

Konst

Liljevalchs konsthall, Stockholm

Vera Nilsson

Tom 6/1 2015

cora.se 5.10 2010

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.