28 Apr 2014

Utvandrarna sjuder av livsdrömmar och tåga

Av: Yvonne Ihmels

Uppsättningen på Dramaten av Vilhelm Mobergs Utvandrarna sjuder av livsdrömmar, mänsklig tåga och överlevnadsförmåga. Regissören Mats Ek har åstadkommit en kraftfull brygd av smidigt samspelta skådespelare i samverkan med koreografi, musik och scenbyggen i en föreställning med många höjdpunkter, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Rolf Lassgård och Stina Ekblad gör Karl Oskar och Kristina i Dramatens uppsättning […]

Uppsättningen på Dramaten av Vilhelm Mobergs Utvandrarna sjuder av livsdrömmar, mänsklig tåga och överlevnadsförmåga. Regissören Mats Ek har åstadkommit en kraftfull brygd av smidigt samspelta skådespelare i samverkan med koreografi, musik och scenbyggen i en föreställning med många höjdpunkter, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Rolf Lassgård och Stina Ekblad gör Karl Oskar och Kristina i Dramatens uppsättning av Utvandrarna. Foto: Dramaten

Scenkonst

Dramaten, Stora scenen: Utvandrarna av Vilhelm Moberg, dramatisering: Irena Kraus. Regi och koreografi: Mats Ek, scenografi och kostym: Aida Chehrehgosha, ljus: Erik Berglund, musikarrangemang: Niko Röhlcke, peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Linda Hyllengren, ljuddesign: Björn Lönnroos, dramaturger: Irena Kraus och Magnus Florin. I rollerna: Stina Ekblad, Rolf Lassgård, Christoffer Svensson, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, Ellen Jelinek, Per Mattsson, Inga-Lill Andersson, Pontus Gustafsson, Carl Magnus Dellow, Niklas Ek, Malin Ek, Pierre Wilkner, Lotta Tejle, Yvan Auzely och Giovanni Buccieri.

   Karl Oskar är storsvensken, kraftkarlen och frihetskämpen som bryter upp ur armodet, missväxten och eländet och skaffar sig och sin familj en ljusare framtid på andra sidan Atlanten. Hustrun Kristina står honom inte efter i målmedvetenhet, även om hon också låter känslorna av samhörighet med släkten, oron för barnens öden och rotfastheten i hembygden bromsa förloppet en smula. De är säkert lätt räknade, som inte på något sätt kommit i kontakt med Vilhelm Mobergs omfångsrika epos om de småländska emigranterna som i mitten på 1800-talet lämnade den svenska torvan för att söka sin lycka i drömlandet Amerika. Romanen i fyra delar har utkommit i åtskilliga upplagor, den har omformats till film och musikal och dessutom flera gånger blivit teater.

   När Dramaten nu låter Mats Ek göra ännu en version för scenen är uppmärksamheten riktad mot den första boken i serien, Utvandrarna, som kom 1949. Irena Kraus har dramatiserat och i hennes tappning ligger tyngdpunkten på vad förlagan rymmer av social berättelse och folklivsskildring från ett Sverige i folkrörelsernas barndom. Men långt innan det målmedvetna bygget på vad som så småningom skulle bli ett folkhem hade tagit fart. Det betyder många närbilder av nödår, hög barnadödlighet, missväxt, svält och barkbröd, tydliga makthierarkier i samhällsapparat och arbetsliv. Och strikta regler för religionsutövningen. Men även en hel del scener från livet ombord på skeppet Charlotta under överfarten till den tillvaro som väntade vid målet i väster.

   Med Mats Ek som regissör har det blivit en kraftfull föreställning, där de koreograferade inslagen får en framträdande roll. Men också den inspelade folkmusiken ges stort utrymme. Benny Andersson hör till leverantörerna och då handlar det inte om sådant som redan förekommit i Kristina från Duvemåla. Andliga visor kommer till användning. Nyckelharpan finns med i de olika stråkarrangemangen och ger här och var ljudbilden en oemotståndlig klang. Emellanåt associerar man till det sätt att göra scenkonst som Västanå teater i Sunne har som specialitet. Scenografin, signerad Aida Chehrehgosha, utgör en viktig hörnsten i valet av berättargrepp. Vridbara scenelement som fyller spelplatsen kommer flitigt till användning. Emigrantskeppet höjer sig majestätiskt över scengolvet. Likaså markerar väldiga projektioner med allt från vatten, nyplöjd åkermark, tegar där frosten tagit skörden till gräsytor, klara blåa himlar och moln som slitits sönder av stormen olika bakgrunder till skeendet. Till detta kommer videofilmade avsnitt, som möjliggör interiörer med surrealistiska och drömska övertoner eller ren fotografisk realism, som återger händelser i skrymslena under däck.

   Utöver denna starkt påtagliga förankring i scenrummet av skeendet, är det en uppsättning som sjuder av livsdrömmar, mänsklig tåga och överlevnadsförmåga. Inte minst musiken bäddar in en grundstämning av längtan i förloppet. Det är mycket som står på spel och parallellerna är knappast långsökta till de förhoppningar om en drägligare tillvaro som är drivkraften bakom många uppbrott och en viktig faktor i de folkvandringar som kännetecknar vår egen samtid. Pjäsens avslutning, som är en överrumplingseffekt och därför inte skall avslöjas här, talar klarspråk i det avseendet.

Christoffer Svensson som Robert och Ellen Jelinek i rollen som Elin ger åskådlighet åt Utvandrarnas framtidstro. Foto: Dramaten 

  Vad som möjligen kan invändas mot hur frihetstemat i Dramatenföreställningen framställs är, att det får en delvis parodisk utformning genom att den religiöse ledaren Danjel, som fanns med bland utvandrarna, har en hel del drag av en karikatyr. Kanske är det en mätare på hur sekulariserat vårt land blivit. Men allra mest har tiden nog sprungit ifrån den förankring i samhället, som kristendomen fortfarande hade, och som Moberg skrivit in i manuskriptet, när romanen gavs ut. Ingen skugga må dock falla på Per Mattsson eller de återhållsamma och ofta pricksäkra medel med vilka han gör rollen. I en tid när kyrkornas parkeringsplatser mest står tomma på söndagarna vid gudstjänsttid men desto flera bilar samlats utanför alla köpcentra, är de religiösa behoven ingen lätt materia att hantera.

   Annars får regissören sägas ha haft god hand med de komiska möjligheter som erbjuds i samband med att den brokiga skaran av passagerare stiger ombord på Charlotta i Karlshamn. Här är det framför allt Pontus Gustafsson i rollen som Kaptenen som håller i rodret. Samma fallenhet visar Carl Magnus Dellows tyske matros under överfarten, där han utformar sin gestalt som kunde den vara hämtad ur något av självaste Bellmans gallerier. Christoffer Svensson gör som Karl Oskars bror Robert en av iscensättningens mest bärande roller. Här finns förebud om och föregrips utopierna om ett bättre samhälle med direktförbindelse till det engagemang som kännetecknar dagens unga aktivister. I samspelet mellan Christoffer Svensson och Andreas Rothlin Svenssons Arvid fördjupas den sociala problematiken med fattigdomen som ett stigma, inte utan förgreningar till vår egen tid, som kanske ingenstans annars. Ellen Jelineks Elin uppträder med en jagstyrka mot vilken vår tids feministiska rörelser säkert inte har någonting att invända. Över huvud taget tänker man sig att en skådespelare med Jelineks mångsidiga gestaltningsförmåga måste ingå i varje regissörs önskeensemble.

   Också Kristina Törnqvist i rollen som Ulrika ger föreställningen en genusaccent, inför vilket knappast någon kan undgå att sträcka vapnen. Den bitska framtoningen, slagkraften i replikföringen hos den av samhället utstötta, all utstrålning av kraftfullhet i kroppsspråk och mimik, hör till föreställningens höjdpunkter. Och försoningsscenen mellan Ulrika och Kristina tillsammans med den empati som Törnqvist låter gå i dagen då hon tröstar den nyblivne änklingen Danjel, stannar kvar efteråt som de allra mest gripande inslagen. Stina Ekblad tar med sin gestaltning av bondmoran Kristina, Karl Oskars hustru, med stor scennärvaro ett fast grepp om pjäsens finstilta innehåll. Ofta är det i ett tillbakablickande perspektiv med saknad och längtan till allt som går förlorat i samband med emigrationen. Likaså får ovissheten och osäkerheten inför vad som väntar många skickligt fångade genomslag. Över huvud taget visar Stina Ekblad med eftertryck hur viktigt separationstemat varit för Mats Ek i dennes instudering av pjästexten.

   Rolf Lassgård som Karl Oscar har allt vad man kan önska sig av en framtidsman. Någon som orubbligt litar till sig själv när allt annat sviker. I rolltolkningen ryms även alla förutsättningarna för någon som så småningom skall bli en ”self made man” i ordets bästa mening. Ändå saknas där inte mörka stråk som när Lassgård formar Karl Oskar till en bitter Job-gestalt, hämtad direkt från Gamla testamentets värld. Men där finns samtidigt en överlevnadsförmåga som pekar hän mot livets alla skiften. Alltsammans utfört på ett mästerligt vis, fyllt av tilltro till vad en människa bär inom sig av kraft och möjligheter. Med en sådan ledargestalt bland utvandrarna är det liten risk att livet i det nya landet skall slå fel. Hur det går, får vi förhoppningsvis se när det så småningom blir dags för de resterande romandelarna att ta plats på Dramatens Stora scen. Med en så här bra början måste en fortsättning vara given.

Bo-Ingvar Kollberg

 

 

 

 

  

   

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *