16 Apr 2014

Se barnet, se människan

Av: Yvonne Ihmels

Cristina Karlstam har tittat på konstnären Sharon Lockharts första utställning i Skandinavien. Och tycker att det är främst är två tidigare verk som imponerar. Milena Jaroslaw. Fotografi av Sharon Lockhart 2013. Courtesy the artist. Bonniers konsthall, Stockholm Milena, Milena av Sharon Lockhart Tom 29/6 Den tyska tidskriften ART, Das Kunstmagazin, ägnar sitt aprilnummer huvudsakligen åt två […]

Cristina Karlstam har tittat på konstnären Sharon Lockharts första utställning i Skandinavien. Och tycker att det är främst är två tidigare verk som imponerar.

image

Milena Jaroslaw. Fotografi av Sharon Lockhart 2013. Courtesy the artist.

Bonniers konsthall, Stockholm

Milena, Milena av Sharon Lockhart

Tom 29/6

Den tyska tidskriften ART, Das Kunstmagazin, ägnar sitt aprilnummer huvudsakligen åt två högst aktuella konstnärskap. Den ene är den kinesiske samhällskritikern och konstnären Ai Weiwei som just nu visar en stor retrospektiv utställning hos Martin Gropius-Bau i Berlin. Den andra är den amerikanska konstnären Sharon Lockhart som denna vår och sommar har sin första stora skandinaviska utställning hos Bonniers konsthall i Stockholm.

Ai Weiwei är som bekant fysiskt frihetsberövad sedan flera år tillbaka och fråntagen sitt pass kan han således inte utnyttja sin mänskliga rättighet att besöka sin egen utställning i den tyska huvudstaden, inte heller tillträda sin tjänst som professor i Berlin. Till Weiweis utställning finns det skäl att återkomma längre fram i vår; den fysiska begränsningen hindrar nämligen inte denna fribytare att kommunicera med sin omvärld, främst genom sina verk och alltså arrangera utställningar på många håll i världen.

I demokratin USA finns det däremot inte några sådana diktaturfasoner som i Kina, och Los Angelesbaserade Sharon Lockhart kan således medverka både vid pressvisningen och vernissagen av sin stora utställning Milena Milena liksom i ett konstnärssamtal som konsthallen arrangerar i samband med hennes skandinaviska debut.

Närvarande via konsten är också Lockharts unga vän Milena som fått ge namn åt hela utställningen. För några år sedan besökta Lockhart den polska staden Lòdz och träffade där bland alla gatubarnen just Milena, en skygg nioåring som helst inte ville låta sig fotograferas. Barnets integritet gjorde dock så starkt intryck på konstnären att hon bestämde sig för att försöka följa Milenas öde och helst få göra en film om henne. Någon sådan har det dock inte heller blivit, även om Lockhart gärna och kanske allra helst arbetar just med filmmediet, däremot en bildsvit där Milena framträder som fortsatt skygg och avvaktande men ändå betydligt friare än för några år sedan.

De stora färgfotografierna av Milena utgör en naturlig hjärtpunkt i utställningen och då särskilt det stora målade porträttet på glas som Lockhart skapat direkt för ett av konsthallens inte helt lättanvända rum. Den glasade passagen mot Torsgatan upptas nu av en 6-delad svart skärm vars andra vikning från vänster räknat bär upp glasmålningen. Tekniken med anor från 1300-talet har Lockhart lärt sig via studiebesök hos glasmålare där även Milena för övrigt deltagit. Den ovan nämnda tidskriften vet berätta att Milena lärt sig lite av glasmåleritekniken och till och med fått pröva på den svåra konsten och med sina initialer signera ett målat glasfönster. Därmed har 14-åringen från Lòdz skrivit in sig i konsthistorien, vilket väl också måste kunna sägas om porträttenav henne,  signerade Sharon Lockhart.

Ändå är det inte Milena, utställningstiteln till trots, som blir den riktigt stora behållningen i Bonniers konsthalls utställning. Fortfarande känns Milenakonceptet inte riktigt färdigutvecklat, och det är ingen djärv gissning att vi kommer att möta flickan igen i Sharon Lockharts version.

image

Double Tide. Videostill av Sharon Lockhart 2009. Courtesy the artist.

Hos Bonniers konsthall är det främst två tidigare verk som fascinerar.

Likt sin landsman fotokonstnären Philip-Lorca Dicorcia arbetar Sharon Lockhart gärna med fast kamera som tillåts registrera det som sker på en bestämd plats under en avgränsad tid, kortare eller längre. I filmsviten Podwórka (Bakgård) från 2009 har Lockhart placerat sin kamera på sex olika bakgårdar i Lòdz. Vi bjuds alltså som betraktare in till den kända stadens mindre kända kvarter där barnen hittar sina lekplatser bland hus, parkeringsplatser och tomma gaturum. Barnen gör de allt annat än barnanpassade miljöerna till sina. Vi ser hundar komma springande, vi blir åskådare till några grabbars lite halsbrytande lek på tak och avsatser och vi ser hur en kvinna försöker lära sitt barnbarn konsten att cykla med kamraterna som kommit längre i konsten far förbi i cirklar. Barnens uppfinningsrikedom är det som imponerar och sättet att utan att arrangera händelser och aktörer fotografera det som råkar dyka upp inom kamerans räckvidd ger en ovanlig känsla av närvaro och autenticitet åt bildsviten. Stundtals är bakgården tom och övergiven för att i nästa ögonblick intas av några fotbollslirande pojkar, i andra bilder registreras ett par småflickors intensiva lek i ett gathörn. Upplevelsen är stark och osentimental, men medvetenheten om den faktiska platsens mörka historia som ett ghetto gör sig hela tiden påmind. I bakhuvudet har jag Steve Sem-Sandbergs drabbande skildring av livet i ghettot under andra världskriget i romanen De fattiga i Lòdz. Samtidigt är Lockharts verk hoppingivande: här kan man verkligen tala om hur barnen tar sin miljö i anspråk, ett verkligt reclame the streets.

Just barnen harangeras för övrigt av konstnären när hon med polske Janusz Korezaks bok Hur man älskar ett barn gestaltar sin hyllning till barnen. I en glasvitrin visas ett exemplar av den polsk-judiske pedagogens bok i blindskrift, och Lockhart har också fotograferat två blinda flickor som läser boken med sina känsliga fingertoppar. Det är porträtt lika känsligt respektfulla som bilderna av Milena. Att Lockhart sätter de små människorna högt råder det ingen tvekan om. Inte heller att hon är en mycket sensibel porträttör.

En annan undanskymd kategori som konstnären valt att uppmärksamma är de kvinnliga musselplockarna längs Atlantkusten i konstnärens födelseort Maine i USA. Deras ansträngande arbete har hon dokumenterat i två 40 minuter långa filmer med titeln Double Tide. Verket är filmat i realtid, vilket innebär att konstnären skildrar dygnets märkliga två tidvattenperioder med lågvatten såväl gryning som skymning. Double Tide är helt beroende av solens upp- och nedgång och verket sätter därmed också fokus på ljuset som fotografins elementära utgångspunkt och behov. Men framför allt är Double Tide ett inkännande poetiskt verk med en stark social känslighet, något som tycks utmärka hela Sharon Lockharts konstnärskap. Att projektet Milena, Milena därvid lag inte utgör något undantag är ganska lätt att se. Sharon Lockhart väntar in de magiska ögonblick som möjliggör de riktigt centrala bilderna.

image

Pódworka. Videostill av Sharon Lockhart 2009. Courtesy the artist.

Milena Milena är en stillsam utställning som kräver besökarens förmåga att på liknande sätt vänta in det tillstånd som krävs för att kunna tillägna sig verken långsamt och eftersinnande. I vår tids snabba, högljudda brus av intryck och uttryck erbjuder utställningen en stunds rofylld långsamhet. Det handlar om att se barnet, varken mer eller mindre. En ganska ovanlig uppmaning i dag.

Cristina Karlstam

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *