12 Apr 2014

Spännande thriller om det sociala träsket

Av: Yvonne Ihmels

Uppsala stadsteaters föreställning Fallet Kapten klänning är en spännande diskussions- och debattpjäs om dubbelmoral, prostitution och unga människor fångna i förnedring. Allan Svensson gör i rollen som länspolismästaren i Uppsala ett ypperligt fångat porträtt av en vår tids makthavare, skriver Bo-Ingvar Kollberg.   Allan Svensson är som klippt och skuren för att gestalta en samhällets […]

Uppsala stadsteaters föreställning Fallet Kapten klänning är en spännande diskussions- och debattpjäs om dubbelmoral, prostitution och unga människor fångna i förnedring. Allan Svensson gör i rollen som länspolismästaren i Uppsala ett ypperligt fångat porträtt av en vår tids makthavare, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image

  Allan Svensson är som klippt och skuren för att gestalta en samhällets stöttepelare i vår tid. Foto: Patrik Lundin

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Fallet Kapten Klänning av Cristina Gottfridsson. Regi: Eugenia Gorelik, scenografi och kostym: Maria Kuzik, mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold, dramaturg: Marie Persson Hedenius. I rollerna: Frida Bergh, Lolo Elwin, Nina Filimoshkina, Susanne Gunnersen, Tytte Johnsson, Aksel Morisse, Allan Svensson och David Tafvizian.

Det är sällan en scenografi samspelar så mitt i prick med uppsättningen som den Maria Kuzik skapat för Uppsala stadsteaters uppsättning av Cristina Gottfridssons pjäs Fallet Kapten Klänning. Till det stiliserade greppet hör sex vita kuber utplacerade över scengolvet. De är sittytor men kan också uppfattas som pusselbitar som väntar på att hitta sin rätta plats. Ungefär som deckarförfattare går till väga i en spännande thriller. En ännu tydligare koppling till dagens kanske mest uppburna litterära genre har dock det över scenen spända nätet av sammanknutna rep. Det ger, när så behövs, associationer till cellfönster. Men betydelsen kan även utsträckas till sådant som har med fångst, instängdhet och tvång att göra. I förlängningen också till begrepp som nätverk, eller beroenden och bindningar av betydelse för skeendet.

   Fallet Kapten Klänning är en diskussions- och debattpjäs om ett av de samhällsproblem som diskuterats flitigt under senare år: köpet av sexuella tjänster, människohandel och pedofili. De frågorna ingår i den här föreställningen som berättar om det dubbelliv som uppdagades, när länspolismästaren i Uppsala, Göran Lindberg, för några år sedan fälldes i rätten för våldtäkt, misshandel, koppleri och sexköp. Aktiviteterna har givits stort utrymme i dagspress och teve, de har nyligen blivit bok och nu alltså även en teaterpjäs på scenen Ettan i regi av Eugenia Gorelik.

   Det är ofrånkomligt att det vilar något gåtfullt över någon som i sin dagliga yrkesutövning talar sig varm för jämställdhet, har en ledande tjänst inom polisväsendet och verkar för fler kvinnor inom detta annars så mansdominerade yrke. Och som samtidigt visar fram en helt annan personlighet, när den officiella etiken och plikterna inte längre gäller och kan hålla ljusskygga behov och impulser i styr. Det går att grubbla länge på hur någon kan få dessa så totalt motstridiga delar i ett liv att hänga ihop. Klokt nog avstår Cristina Gottfridsson från att ens försöka ge sig in på detta fält. Några enkla eller entydiga förklaringar till allt en människa förmår härbärgera inom sig av gott och ont torde inte stå att uppbringa. I stället koncentrerar sig den här uppsättningen på själva förloppet. Hur det gick till, och säkerligen också fortsätter att gå till, när unga människor lockas in i en destruktiv värld där utnyttjande, förnedring, övervåld och ibland även ond bråd död ingår i villkoren.

   Att Cristina Gottfridsson sneglat på deckargenren och dess sätt att berätta är ett lyckat grepp för den här pjäsen. Det innebär både flyt och spänning under skeendets gång och en ofta tät och dov atmosfär, som ackompanjerar förloppet. Med en redan i pjäsmanuset genomförd klippteknik, som ligger filmen nära, har regissören skapat omväxling i handlingen. Perspektivet växlar oavlåtligt från förövare till offer och poliser. Var och en kommer till tals med sin version, vilket innebär att åtskilligt blir uppenbart först sedan alla de inblandade fått säga sitt. Den som tjänar mest på ett sådant tillvägagångssätt är givetvis polischefen själv. Men genom att pjäsen väntar med att slutgiltigt avgöra hans öde får också de frågor som diskuteras en inte obetydlig räckvidd. Det hade annars varit lätt att med rättens beslut som facit fastställa hans skuld och stanna vid ett av samhället sanktionerat fördömande.

image

Tytte Johnsson, Allan Svensson och Lolo Elwin i en av pjäsens scener. Foto: Patrik Lundin

   Det betyder att också brottsoffren ges en hel del utrymme, som de annars kanske inte fått. Här har Cristina Gottfridsson i det sociala reportaget närhet ofta givit rollgestalterna en framtoning, som inte minst lyfter fram deras sårbarhet, utsatthet och skörhet i en rad på empati och uppmärksamhet svältfödda livsöden. Sådant som i de flesta av fallen fått dem att glida in i en destruktiv bana. Pjäsen talar om deras självskadebeteende. Den förklaringen brukar annars vara sällsynt i de här sammanhangen. Över lag finns där också en uttalad medkänsla med de drabbade som de litterära deckarna sällan ägnar sig åt. Det gemensamma för dem är visserligen att det goda till slut segrar. Den här pjäsen ägnar sig i stället åt att skildra vilket pris brottsoffren får betala, även om skurken till slut åker fast.

   Skådespelarnas imponerande förmåga att gå in i och ur de olika rollerna är en viktig hörnsten i denna skickligt genomförda föreställning. Men också deras handlag när det gäller att med det begränsade utrymme som står till buds ge de olika rollerna fasta konturer och en egen profil. Här skapar Tytte Johnsson, Frida Bergh, Lolo Elwin och Nina Filimoshkina en rad småporträtt med stor bärkraft. Susanne Gunnersens har som säker, trygg och stabil förhörsledare kvaliteter, som borde göra hela poliskåren grön av avund. Aksel Morisse och Davood Tafvizian svarar som sexköpare för en manlig förlägenhet, som blivit rena mästerverken i det lilla formatet.

   Allan Svensson gör med ännu en ypperlig rolltolkning som polischefen själv ett på pricken fångat porträtt av en vår tids makthavare. Om än denna gång med förhinder. Förra gången handlade det om mediemogulen Jan Stenbeck. Huruvida Gottfridsson utformat rollen med tanke på Allan Svensson, må vara osagt. Men det är svårt att tänka sig att någon annan skådespelare skulle kunna gestalta en samhällets stöttepelare av dagens snitt bättre än han.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *