Västanåjul

02 mar 2014

Syndfull Cabaret med tilltal för alla

Av: Yvonne Ihmels

Musikalen Cabaret på Uppsala stadsteater innehåller scenkonst av bästa märke. Synden breder ut sig utan att för den skull lämna allvaret ur sikte. Det här är en uppsättning som bör tilltala de flesta teaterbesökare, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Sarah Dawn Finer gör en målmedveten Sally Bowles i uppsättningen av Cabaret. Foto: Carl Thorborg Scenkonst Uppsala stadsteater, […]

Musikalen Cabaret på Uppsala stadsteater innehåller scenkonst av bästa märke. Synden breder ut sig utan att för den skull lämna allvaret ur sikte. Det här är en uppsättning som bör tilltala de flesta teaterbesökare, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Sarah Dawn Finer gör en målmedveten Sally Bowles i uppsättningen av Cabaret. Foto: Carl Thorborg

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Cabaret av Fred Ebb & John Kander med manus av Joe Masteroff efter Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin. Översättning: Rikard Bergqvist, regi: Ronny Danielsson, koreografi: Roger Lybeck, scenografi: Fridjon Rafnsson, kostym: Lena Lindgren, musikansvarig: Joakim Hallin, ljus: Jonas Nyström, mask: Angelica Ekeberg, dramaturg: Marie Persson Hedenius. I rollerna: Sarah Dawn Finer, Francisco Sobrado, Oscar Pierrou Lindén, Babben Larsson, Gustav Levin, Eli Ingvarsson, Linda Kulle, Logi Tulinius, Stefan Clarin, Karim Carlsson, Kitty Chan, Camilo Ge Bresky, Kristina Lindgren, Martin Redhe Nord och Paula Santa Eufemia. Musiker: Mikael Skoglund, Svante Söderqvist, Calle Rasmusson och Jan Levander.

Det är en skuggvärld som träder fram på scenen, På samma gång utgör den en tidsbild för en kort period medan historien tog en ny vändning. Uppsala stadsteater fortsätter musikalspåret från Sound of Music med uppsättningen av den inte minst genom filmatiseringen från 1972 och Lisa Minnelli mycket uppmärksammade Cabaret. Den skildrar den tyska Weimarrepublikens glansdagar och fall åren kring och efter 1930. Med en inledning då friheten flödade i alla bemärkelser. Något som sedan stramades åt och enkelriktades helt 1933, när nazisterna grep makten.

   Ögonvittne till det som pågick var engelsmannen Christopher Isherwood. Det är hans roman Goodbye to Berlin, utkommen andra världskrigets första år, som utgör underlaget för den musikteaterpjäs som återger det turbulenta skedet. Öppenheten till en början gällde inte minst det nöjes- och nattliv som gjorde den tyska huvudstaden till en mötesplats för allsköns hantering av sådant, som annars är hänvisat till bakgator, skumma källarlokaler och träffpunkter med dämpad belysning. Vi som har facit för vad som sedan hände känner till fortsättningen. Europa gick mot sin undergång. En kollektiv bortträngning av vad som ägde rum var en vanlig reaktion. Inflation, börskrasch och strid på gatorna mellan olika politiska fraktioner gjorde sitt till.

   På Uppsala stadsteaters Stora scen är kvarteren kring Nollendorfplatz utformade som en väldig bygglåda. Scenografen Fridjon Rafnsson och belysningsansvarige Jonas Nyström har med hjälp av kuber, containerliknande lådor och en raffinerad ljussättning byggt upp såväl Fräulein Schneiders Pension som nöjesetablissemanget Kit Kat Klub. De hjulförsedda scenelementen tillsammans med vikbara väggar svarar för en spelplats lätt att förändra. Orkestern är placerad upptill på en av konstruktionerna. Alltsammans en smidig utgångspunkt för regissören Ronny Danielsson, som sett till tempot aldrig svackar. Det här är en föreställning som med hjälp av många decibeltal och uppmickade skådespelare når så långt upp i bänkraderna det går.

Francisco Sobrado är författaren Cliff Bradshaw som möter Sara Dawn Finers Sally Bowles vid sin ankomst till 20-talets Berlin. Foto: Carl Thorborg

   Före paus är flödet jämntjockt, sångnumren, dansarna, akrobatiken och talscenerna avlöser varandra med ungefär samma tryckstyrka. Men under senare delen av föreställningen blir nyanserna och accenterna synliga i regissörens pjästolkning. Det är också då som allt det luggslitna, som är vidhäftat den avbildade tidsepoken och som i inte så liten utsträckning gäller även de avbildade människorna, kommer till uttryck. Visst är det en värld med en glättig yta som avbildas. Men den lurande katastrofen blir efter hand alltmer uppenbar. Vad vi bevittnar är verklighetsflykt och en tillvaro fylld av undergångsmärkta illusioner. Ronny Danielsson har blick både för tidsflödet och för vad det åstadkommer med människorna.  Det mest förtjänstfulla är inte minst att detta senare aldrig lämnas ur sikte.

   Iscensättningens lite stumma inledning drabbar till en början även skådespelarna. Efter hand glider de dock in i sina roller och visar på så sätt också vad talteatern förmår när den är som bäst. Den som mest påtagligt genomgår en sådan förvandling är Babben Larsson i rollen som pensionatsägaren Fräulein Schneider. Allt eftersom hon anpassar rollen till sig själv, i stället för tvärtom, tilltar både uttrycksregistret och säkerheten. Gustav Levin visar redan från början prov på sin eminenta gestaltningsförmåga. Hans frukthandlare herr Schulz har en emotionell bärkraft, som ger det judiska spåret en hörbar närvaro hela föreställningen igenom. Oscar Pierrou Lindén är konferencieren och öppnar skeendet med både skönsång och akrobatik medan han sänks ned från tågvinden. Sin viktiga, sammanhållande roll bemästrar han med pondus och skärpa.

   Rollerna som Ernst Ludwig och den lättfotade Fräulein Kost är anförtrodda Eli Ingvarsson och Linda Kulle. Med Ingvarsson kommer den nationalsocialism för första gången till uttryck som i slutet bestämmer allas tillvaro. Att skådespelaren ger sin Ernst Ludwig en sådan beskedlig framtoning, är ett välfunnet grepp från regissörens sida. Så kan en förrädisk ideologi dölja sig hos en ulv i fårakläder. Linda Kulles Fräulein Kost sticker däremot inte under stol med att hon söker sig till den som lovar henne materiell trygghet. Francisco Sobrado som Cliff, författaren som letar efter stoff att skriva om, motsvarar tämligen väl romanens karaktäristik av honom som en öppen kamera. Det är hans upplevelser som också utgör pjäsens grundintrig och hans reaktioner ligger närmast publikens egna ställningstaganden.

   Det som gör honom till någonting mera än en iakttagare är dock rollens aningen veka och troskyldiga utformning. Den får sina tydligaste genomslag i samspelet med nattklubbssångaren Sally Bowles. Sarah Dawn Finer gör rollen och sjunger väl, hon kan agera och hon vet att omsätta sina yttre företräden med en målmedvetenhet som inte står en äkta comediènne efter. Det är inte svårt att förstå att Cliff är beredd att offra sitt författarskap för drömmarna om en familj och en framtid tillsammans med henne. Men det är också detta som skapar den för den här versionen verkningsfulla kontrasten mellan Cliff och Sally. 

   Här har regissören hittat stråk av ett allvar som inte går att blunda för, som blir det som stannar kvar efteråt och utgör uppsättningens verkliga särmärke. Det är när Sally Bowles oberördhet inför Cliff Bradshaws känslor röjer hur väl i samklang hon är med en ideologi och dess vanvett och en samtid som talar till och premierar kylan och hårdheten i förhållningssättet till andra. När hon kallar livet för en cabaret är det klent beställt med förmågan till empati och inlevelse i andra människor. Det som i föreställningens slut får ett brutalt genomslag, när aktörerna avklädda det mesta vad de haft på sig går på led in i en av containrarna. Den kan i det ögonblicket vara en boskapsvagn eller någonting ännu värre.

   Uppsala stadsteaters uppsättning av Cabaret skildrar oron och rastlösheten under en period då krossade rutor och rasistiska förhållningssätt var förebud om vad som komma skulle. Det syndens näste som väcks till liv på scenen innehåller mycket scenkonst av bästa märke. Allt från dans, akrobatik, cirkus, skönsång, musik framförd på skickligast möjliga nivå, och en färgrikedom i dräkter och ljussättning, som bör tilltala de flesta teaterbesökare. Där finns sorg och vemod som ytterligare stämtoner. Och mycket att ta till sig både för dem som håller med om att livet är en cabaret och för oss övriga.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.