22 Feb 2014

Gripande om priset för vår välfärd

Av: Yvonne Ihmels

Föreställningen på Stockholms stadsteater av Åsa Lindeborgs Mig äger ingen bärs upp av en överväldigande kärleksförklaring från dotterns sida till sin pappa. Men det är också en pjäs med ett viktigt samhällskritiskt budskap om det pris som många varit med om att betala för allas vår välfärd, skriver Bo-Ingvar Kollberg.  Lennart Jähkel gör pappan och […]

Föreställningen på Stockholms stadsteater av Åsa Lindeborgs Mig äger ingen bärs upp av en överväldigande kärleksförklaring från dotterns sida till sin pappa. Men det är också en pjäs med ett viktigt samhällskritiskt budskap om det pris som många varit med om att betala för allas vår välfärd, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

 Lennart Jähkel gör pappan och Marina Nyström Åsa i en föreställning som lyfter fram vad lojalitet, trofasthet och tillit vill säga. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Stora scenen: Mig äger ingen av Åsa Lindeborg i dramatisering av Emma Boström. Bearbetning och regi: Michaela Granit, scenografi och kostym: Karin Lind, ljus: William Wenner, film: Patrik Instedt, bildproduktion: Alf Norén, ljusdesign: Gunnar Innvaer, ljud: Tony Andersson, mask: Daniela Mengarelli, dramaturger: Tine Thomassen och Mia Winge. I rollerna: Lennart Jähkel, Marina Nyström, Nadja Mirmiran, Ralph Carlsson, Eva Stenson, Katarina Ewerlöf, Anders Johannisson och Jonas Kruse.

Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen är en av det här århundradets bästa barnskildringar på svenska. Den berättar om ett livsöde, som inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden. De år när folkhemmet höll på att formera sig. Men också medan det sociala arvet och kampen mot orättvisa villkor fortfarande avgjorde åtskilligt. Åsa Linderborg växte upp i Västerås. Hennes pappa Leif var metallarbetare och hörde till dem som byggde upp vårt lands välstånd. Föräldrarna skildes tidigt. Åsa blev kvar hos sin pappa. Det blev barndomsår annorlunda än de flestas.

   Romanen har dramatiserats vid flera tillfällen och även filmats. Nu är den åter scenkonst, denna gång på Stockholms stadsteater, i en föreställning där Emma Broström svarar för pjäsmanuset. Hennes version bygger på en noggrann läsning, som försöker fördela bokens psykologi, politik och sociala bakgrund någorlunda jämnt i vågskålarna. Regissören Michaela Granit har i sin tur förflyttat accenterna en smula, för att lyfta fram hur minnesbilderna från tidiga skeden knappast kan undgå att färgas av vuxenlivets insikter, att varje människa är ett svagt käril. Det medför att den försoning som så småningom kommer till stånd, efter Åsas uppbrott till mammans nya familj, sker i ljuset av både respekt och beundran för pappan. Därmed få det politiska spåret en tydligare bas. Möjligen hade dock den allra sista scenen, med pappans jordfästning, kunnat lämnas därhän.

   Annars är det mest som ett kammarspel man vill uppfatta utformningen av den här pjäsen. Dess smärtpunkter är förlagda till relationen mellan far och dotter. Den rymmer kännbara sårigheter i den saknad och tomhet som mamma Tanja lämnar efter sig efter uppbrottet. Någon rättegång mot föräldrar som inte håller måttet är det dock minst av allt. I och med pappans tilltagande alkoholism får Åsa visserligen vara förälder åt honom. Men deras närhet och samhörighet har dessförinnan hunnit bli av det grundmurade slaget. I det väl tillvaratagna, breda känsloregistret får så småningom frågorna om svek, skuld och ansvar in en fot. Dessförinnan är det bilden av ett barns totala utsatthet som dominerar.

Medan åren går växer avståndet mellan Marina Nyströms Åsa och hennes pappa Leif. Foto: Petra Hellberg

   Pjäsen ges på Stora scenen och det ligger uppsättningen i fatet att den egentligen rymmer mera luft än vad de finstilta villkoren klarar av. Här och var önskar man att regissören hade tätat till förloppet en smula. Detta med tanke på de många subtila nyanser som uppstår i umgänget mellan pappan och hans jänta. Likaså finns det en hel del uppgivenhet och ensamhet från pappans sida, kopplad i första hand till det havererade äktenskapet, som undan för undan växer i styrka. Samtidigt som Åsas överlevnadsinstinkt bidrar till det ökande avståndet mellan dem. För ett eget drama i pjäsen svarar Lennart Jähkels kroppsspråk, som både handlar om en människa som ger Svenska Metallverken de allra bästa åren av sitt liv och som också tydligt markerar hur hans inre liv alltmer präglas av ödslighet och tomhet. Det är mästerligt genomfört och det gäller allt i den här rollen.

   I Karin Linds himmelsblå scenografi, stämd i samma tonart som det hos en elvaåring inledda dagboksskrivandet, blir det utrymme för utsnitt från farföräldrarnas av åtskillig värme präglade gemenskap. Men också av nödtorftigt kamouflerade oginhet. Farfar, som går under namnet Kalle Baddare för sin förmåga att skapa skrönor om det förflutna, görs av Ralph Carlsson till en publikknipande historieberättare av rang. Det är utförsgåvor som pappa Leif tar över och, om man så vill även går i arv till författaren Åsa Linderborg. Förhoppningsvis får hon tid vid sidan av sitt arbete som kulturchef på Aftonbladet att berätta mera om sin ofta färgstarka släkt.

   Mamma Tanja och hennes anförvanter med en brokig internationell bakgrund skulle man gärna vilja veta mera om. Hur de skulle klara sig vid en motsvarande uppgörelse som den som nu kommer pappan till del kunde säkert ge en hel del intressanta kompletteringar och en ytterligare belysning. Inte minst av kulturskillnaderna där familjesammanhållningen är den ena polen och den svenska mentaliteten med utstötning av den som avviker den andra. Det är i samband med mammans nya familjeliv som pjäsens politiska innehåll får sina tydligaste uttryck. Anders Johannissons Anders, mammans nye man, är en representant för aktivisterna från 1968, vars Jan Myrdal-look och teoretiska krumsprång rymmer en hel del roliga poänger. Mamma Tanja, som görs av Nadja Mirmiran, förefaller vara mera i takt med sin kommunistiska övertygelse. Vilken sorts mamma hon är, blir dock aldrig närmare utrett.

   Marina Nyström i rollen som Åsa, såväl som barn, som student och nydisputerad doktor i Uppsala finner sig efter hand väl till rätta i detta drama om överlevnadsstrategier, egentligen alltför svåra, många och stora för en ung människa att klara av. Det som griper allra starkast i uppsättningens första del är den lojalitet, trofasthet och tillit med vilken hon omfattar pappan. Det är ingenting mindre än en överväldigande kärleksförklaring och här följs romanen och scenversionen tätt åt. När efter paus puberteten infinner sig och behovet av frigörelse blir den viktigaste drivkraften, uppträder också andra känslor som innehåller både avsmak, äckel och hat. Inte mindre skickligt genomfört än det tidigare. Trots att det är frågan om helt motsatta reaktioner. Där finns också en ung människas alla motstridiga impulser väl tillvaratagna. Sådana som har med självbild och eget utseende att göra. Eller att skratta fastän man är ledsen.

   När efter flera års tystnad Åsa så tar upp kontakten igen med sin pappa, har hon själv blivit förälder. Cirkeln är sluten. På det känslomässig planet har särskilt mycket inte förändrats. Pappan, som nu också blivit socialt rejält akterseglad, visar sig mest av allt generad i en samhällsutveckling, där han befinner sig vid sidan av och känner sig utanför. På samma gång lyfts frågorna om svek och skuld men också tacksamhet till en nivå, där de inte bara gäller de i den här pjäsen inblandade gestalterna.  Utan också en samhällsdebatt i stort, som säkert skulle må väl av att stanna till inför det pris som många under årens lopp varit med om att betala för allas vår välfärd.

Bo-Ingvar Kollberg

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *