07 Feb 2014

En affär män emellan

Av: Yvonne Ihmels

Angela Kovács och Emma Broomé som syster Eva och Sonja Under belägring av Marianne Lindberg De Geer Dramaten Scenkonst Regi, scenografi, kostym, Marianne Lindberg De Geer I rollerna: Emma Broomé, Jan Waldekranz, Omid Khansari, Angela Kovács, Hulda Lind Jóhannsdóttir, David Mjönes. Ljus Emma Weil, Musik Simon Stensland, Peruk och mask Natalie Pujol, Ljud Martin Vogel, Dramaturg […]

Angela Kovács och Emma Broomé som syster Eva och Sonja

Under belägring av Marianne Lindberg De Geer

Dramaten

Scenkonst

Regi, scenografi, kostym, Marianne Lindberg De Geer

I rollerna: Emma Broomé, Jan Waldekranz, Omid Khansari, Angela Kovács, Hulda Lind Jóhannsdóttir, David Mjönes. Ljus Emma Weil, Musik Simon Stensland, Peruk och mask Natalie Pujol, Ljud Martin Vogel, Dramaturg Sven Hugo Persson.

Associationen till krigsskådeplats ligger nära till hands och på sitt sätt är det också en sådan. Platsen är en ungdomspsykiatrisk vårdavdelning där unga flickor med ätstörningar ska samsas om vård och utrymme med unga våldsbenägna mördare. Arbetet på avdelningen leds av en Doktor C, som är den som står för belägringen eller snarare lägrandet.

De flesta av oss som haft möjligheten att se insidan av en psykiatrisk avdelning kan nog känna igen sig. Eller åtminstone efter vad man läst och hört känns mycket igen. Å ena sidan patienterna, de intagna, som inte bär sig åt som de förväntas göra. De rymmer, kommer hem fulla eller dricker litervis med vatten för att lura vågen, och så har vi personalen å andra sidan som inte heller gör som den förväntas alla gånger, och där morgonkaffet ibland förlänas större vikt än de vårdbehövande. Attiraljerna finns där; låsta medicinskåp, journaler och framför allt rapportboken, där de intagnas väl och ve skrivs upp. Men några patienter ser vi aldrig till, hör bara talas om dem, och det är inte heller meningen med Marianne Lindberg De Geers pjäs Under belägring.

Det är könsmaktsordningen, förklädd till psykiatriavdelning som ska granskas.  Doktor C är patriarken som styr och ställer, belägrar eller snarare lägrar, som så många äldre män beroende av att spegla sig i en yngre kvinna. Sonja, som denna unga kvinna heter, ett Lindberg De Geerskt alter ego får man förmoda, ömsom hyllas som naturbegåvning, ömsom brutalt lägras, men när hon trycker sitt eget ansikte mot spegeln är det bara sig själv hon får syn på. Våldtäkten är otäck och onödig, kanske är det bäst (sceniskt)när man bara hör dem, som hos Michael Haneke, och här hos Marianne Lindberg De Geer.

Det talas om en andragradsförändring i föreställningen. En form av förändring som verkar förändrande av såväl handlingar som värderingar. Det är inte möjligt i Under belägring.  Här finns utrymme endast för små förändringar. Stolar som närmast tvångsmässigt flyttas tillbaka till sin plats vid väggen. Ett läppstift som delas mellan kvinnor. Ett mörkrött nästan svart, som torkat blod, ett sår som inte riktigt vill läka, möjligen lite för tydlig markering att något smärtar. Ett klädbyte, en upplöst frisyr, ett par byten av skor som för att markera graden av beroende. Angela Kovacs gör en synnerligen kompetent avdelningssköterska, aningens snällare än Gökboets syster Rached, men fullkomligt trovärdig i sin roll, Omid Khansari som vårdaren Peter får ett nervöst sammanbrott som heter duga, överhuvudtaget känns ensemblen som den är med på noterna. Jan Waldekranz tycks självklar i rollen som Doktor C, men så har han också en tacksam uppgift – vem spelar inte hellre den fule och onde än den snälle och gode? Och nog får han det att låta som en dagsens sanning när han säger att ”livet (det) är (som) en affär män emellan”. Emma Broomé då, som Sonja? Alter egot? Huvudpersonen? Ja, henne kan det nog bli något av, underbarn som hon kallas redan i början av andra akten.

Jan Waldekranz som Doktor C och Emma Broomé i rollen som Sonja

Den här ambitionen som Marianne Lindberg De Geer har, att verka i nobelpristagaren Harold Pinters anda, hans oefterhärmliga förmåga att bolla med replikerna, exakt avvägda, balanserande som brickor i ett dominospel. Det är ett risktagande, för faller en faller alla, och till en början undrar man lite vart föreställningen är på väg, innan maskineriet med hjälp av doktor C, så småningom sätter igång sitt rytmiska dunkande.

I programbladet har teaterns dramaturg Sven Hugo Persson kallat Marianne Lindberg De Geer för allestädes närvarande och här är hon både regissör, pjäsförfattare, scenograf och kostymör. Scenografin är vackert antikvit, allt i samma färgskala skapar ett klaustrofobiskt intryck men intrycket är att det blir snudd på allkonstverk.  Snarare objekt än teater.

Det slutar förstås, med att Sonja går sin väg. Drar, med andra ord, som en annan Nora. Lämnar vården i sticket för att bli något annat. Kanske konstnär.  Och man är tillbaka på teatern igen. Och här någonstans skulle jag önskat att pjäsen hade haft sin början. Psykiatrin behöver diskuteras både på längden och tvären, i debatter, inom konsten och på teatern – de flesta av oss har nog en aning om att allt inte står rätt till i konungariket. Men i all sin förträfflighet, den diskussionen sätter den här pjäsen inte på agendan.

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *