26 Jan 2013

I de finstilta själsrörelsernas värld

Av: Yvonne Ihmels

Regissören Alexander Mørk-Eidems uppsättning av Harold Pinters pjäs Svek på Stockholms stadsteater bygger på ett lyhört finsnickeri i tonfall, gester och minspel. Den har blivit en gripande teaterupplevelse, som visar vad scenkonsten förmår när den är som allra bäst, skriver Bo-Ingvar Kollberg. På glitterscenen: Louise Peterhoff, Andreas Kundler och Shanti Roney. Foto: Christian Friedländer Scenkonst […]

Regissören Alexander Mørk-Eidems uppsättning av Harold Pinters pjäs Svek på Stockholms stadsteater bygger på ett lyhört finsnickeri i tonfall, gester och minspel. Den har blivit en gripande teaterupplevelse, som visar vad scenkonsten förmår när den är som allra bäst, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

På glitterscenen: Louise Peterhoff, Andreas Kundler och Shanti Roney. Foto: Christian Friedländer

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Svek av Harold Pinter, översättning Carl-Olof Lång. Regi: Alexander Mørk-Eidem, scenografi och kostym: Christian Friedländer, ljus: Ellen Ruge, musik: Goran Kajfes och David Österberg, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Daniela Mengarelli. I rollerna: Louise Peterhoff, Shanti Roney, Andreas Kundler och Åke Lundqvist.

Handlingen är enklast tänkbara i Harold Pinters pjäs Svek. I varje fall till det yttre. Den återger ett triangeldrama mellan en kvinna och två män. En av dem har ett förhållande med den andres fru. 

Något som tar slut efter några år. Den förfördelade har känt till vad som pågått. Utan att det nämnvärt påverkat männens vänskap. Allting har fortsatt som vanligt. Tills kvinnan får reda på att också 

Tillsammans bildar Shanti Roney, Louise Peterhoff och Andreas Kundler ett mångstämmigt instrument. Foto: Christian Friedländer

hennes man varit ute på egna äventyr.

   Det är knappast första gången en överträdelse av sjätte budet får lämna material och stå till tjänst som dramatiskt motiv. Men till det speciella med Pinters pjäs hör att den tar sin början när otroheten uppdagas, för att sedan berätta förloppet baklänges. Och det är inte bara handlingen som byter riktning i det här dramat. Även de under skeendet tillbakahållna känslorna leds in på spår, som efter hand avslöjar att de vilar på vulkanisk mark. Det här är en pjäs om ideal och verklighet, om livshållningar som lägger tyngdpunkten vid fasad och yta. Om nödtorftigt undanstoppade gungflyn bakom vardagslivets roller och masker i stort. Och inte minst om oöverskådliga härvor av svek, halvsanningar och hemligheter. Där de inblandade till slut trasslat in sig i varandra, så att alla utvägar blivit omöjliga.

   När Alexander Mørk-Eidem nu sätter upp pjäsen på Stockholms stadsteaters Klarascen har han ägnat sig åt ett finsnickeri, som mejslar ut betydelser i minsta tonfall, gest eller minspel. Resultatet är en föreställning som pulserar av liv och laddar varje åtbörd med dubbeltydigheter. Allt ingenting är som det synes vara, visste vi kanske förut. Den här föreställningen är med skådespelarnas hjälp fylld av sådana fallgropar. En av pjäsens huvudtankar handlar om hemlighållandet som en lockelse. När verkligheten når upp till ytan, förlorar det som pågått sin attraktionskraft. Men där finns också ett tema, som behandlar lusten och lidelsen som en distraktion och ett tidsfördriv undan en allmän likgiltighet och leda. Inte långt borta är heller en bekvämlighet, som väljer det enklaste alternativet vilket i pjäsen är detsamma som ett förräderi mot det egna livet.

   När Jerry och Emma möts inledningsvis med kärleksaffären bakom sig, har de blivit främlingar för varandra. De talar korthugget och uppträder på scenen med ett stort mellanrum mellan sig. Den åtrå som en gång bundit dem samma är borta, och frågan är om de alls haft något annat gemensamt. Onekligen är det här en pjäs på temat köttets lust och själens obotliga ensamhet. Föreställningen lämnar frågan obesvarad om det över huvud taget finns några alternativ till att förspilla de egna möjligheterna. Inte heller tycks den litterära och kulturella värld där rollerna vistas ha något svar. Robert är förläggare, hans hustru Emma gallerist och Jerry litterär agent. Bortsett från en hänvisning till poeten och Nobelpristagaren W B Yeats, handlar de böcker som nämns också de om svek. De ideal som en gång vägledde Yeats, och tidigare även de båda männen, har ersatts av vinstmaximering och gäller inte längre.

   Den Hawaiinspirerade glitterscenen med guldglänsande remsor upphängda i skikt över spelplatsen i Christian Friedländers scenografi är den kanske mest synliga uppdateringen av Pinters pjästext från 1978. Livet som det eviga partyt är den måttstock som gäller. Och Emmas reaktioner, när hon inte längre vill vara med i ett sällskapsspel där människorna alltmer blivit förbrukningsvara och främlingar för varandra. De är på så sätt den viktigaste markören i hela föreställningen för motståndet mot en värld i vilken allt som har med integritet, respekt och människovärde att göra är på väg att upphöra. Med sin uppsättning öppnar Alexander Mørk-Eidem för bråddjupen i pjäsen, som också är vår egen tids tomma svarta hål. Och där såväl kärleken som all övrig närhet inte ens är några illusioner längre, samtidigt som språket är på väg att tömmas på allt meningsbärande innehåll.

   Åke Lundqvist gör kyparen i pjäsen och är från en sådans utgångspunkter minst lika tafatt och hjälplös i den här världen som de övriga. Hans framförande av Joni Mitchells Both Sides Now, om livets outgrundlighet, bildar en motröst i föreställningen till regissörens tolkning av Pinters betydligt mörkare världsbild. Louise Peterhoffs Emma liksom Shanti Roneys Jerry och Andreas Kundlers Robert rör sig med all tänkbar och oftast på kornet fångad lyhördhet genom iscensättningens många själsrörelser. Det är i dessa mestadels subtila förändringar som Erling Mørk-Eidem hittat det alltigenom övertygande och mäktiga instrument som gör den här pjäsen oavlåtligt spännande. Och till en på detaljplanet mångstämmig och gripande teaterupplevelse, som visar vad scenkonsten förmår när det är som allra bäst. 

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *