12 Jan 2013

Flykten från friheten

Av: Yvonne Ihmels

Martyrer på Stockholms stadsteater är en av ensemblen tänkvärt genomförd fallstudie om fundamentalismen i dagens samhälle. Här kan en diskussion ta sin början som i dag är viktigare än någonsin, skriver Bo-Ingvar Kollberg  Michael Jonssons Benjamin söker stöd mot sin vacklande självbild i en auktoritär livshållning. Foto: Petra Hellberg Scenkonst Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Martyrer […]

Martyrer på Stockholms stadsteater är en av ensemblen tänkvärt genomförd fallstudie om fundamentalismen i dagens samhälle. Här kan en diskussion ta sin början som i dag är viktigare än någonsin, skriver Bo-Ingvar Kollberg 

Michael Jonssons Benjamin söker stöd mot sin vacklande självbild i en auktoritär livshållning. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Martyrer av Marius von Mayenburg. Översättning: Monica Ohlsson. Regi: Dritëro Kasapi, scenografi och kostym: Sven Haraldsson, ljus: Patrik Bogårdh, ljud: Ola Stenström, mask: Sara Englund. I rollerna: Jacob Nordenson, Sofi Helleday, Jonas Kruse, Christer Fant, Michael Jonsson, Kajsa Reingardt, Shebly Niavarani och Bianca Kronlöf.

Man får ett övergivet klassrum i tankarna, där eleverna är ute på rast, i Sven Haraldssons scenografi till pjäsen Martyrer som nu ges på Stockholms stadsteater. Stolarna står huller om buller, oredan förefaller total. Det kunde vara en åskådlig bild av de ungas vilsenhet i vår tid.

   Men kontrasten med denna inledning kan knappast heller markeras tydligare mot det drama om längtan efter klara linjer och enkla lösningar som sedan följer. Den tyske dramatikern Marius von Mayenburgs drama Martyrer handlar om fundamentalismen i dagens samhälle. Den som finns i alla läger, politiska lika väl som religiösa. Som florerar flitigt i opinioner som har med sådant som genus, kostvanor, miljö eller invandrare att göra.

   Förekomsten av extrema ställningstaganden ingår i villkoren för ett öppet samhälle. Deras förmåga att väcka uppmärksamhet gör dem också till en del av vår narcissistiska nutid. Åsikterna på ytterkanterna väcker även till liv frågor om tolerans, respekt och

Kajsa Reingardt som mamman och Christer Fants präst och religionslärare försöker tala Michel Jonssons Benjamin till rätta. Foto: Petra Hellberg

om hur långt vi skall sträcka oss i eftergifter till sådant som rymmer en inneboende destruktivitet. 

   Regissören Dritëro Kasapis uppsättning går det mesta av detta till mötes. Här uppträder den unge högstadieeleven Benjamin som kristen fanatiker. Han kräver av omgivningen att den inte skall kränka hans religiösa känslor. Från början en tonåring vilken som helst utvecklas han efter hand till en dogmatiker och provokatör, som får de andra att anpassa sig och gå honom till mötes i de flesta avseenden. Givetvis sker det inte utan motstånd eller protester. Men under skeendets gång åstadkommer Benjamin en omvälvning, som mer eller mindre vänder ut och in på och inverkar på alla de inblandades tillvaro.

   Det här är en föreställning, utformad som en diskussionspjäs i Brechts efterföljd, som hittar rätt på och lyfter fram stämningar, strömningar och mekanismer vilka i olika skepnader dyker upp lite då och då i dagsdebatten. Att von Mayenburg valt en kristet färgad fundamentalism som åskådningsexempel, beror väl mest på att den är minst kontroversiell. Riskablare alternativ finns, men det är själva mönstret som är det viktiga. Benjamin är bibelsprängd som hin håle själv, styrkan i hans bokstavstroende står i proportion till hur långt det kristna landskapet sekulariserats. Men den som är uppvuxen med Bibelns berättelser och gått i den gamla svenska skolan har inte svårt att följa med. Även om det sker enligt den nya översättningen.

   Hur salvelsefullt Benjamin än har svar på allt, bollar med bibelcitaten eller anger riktlinjer för sina medmänniskors privatliv får budskapet dock svårt att riktigt tända till. Att inför en svensk publik skrämmas med helvetet är inte det lättaste efter Ingemar Hedenius dagar. Inte heller är det särskilt upphetsande numera att förorda en intelligent design, när skapelsen är på tal. Över lag är argumenten med en kristet religiös förankring välbekanta för den som lyssnat på hur extremsekternas förkunnelse brukar låta. Man känner också igen det gamla knepet att höja rösten, när argumenten tryter och sakinnehållet är skralt.

   Betydligt mera spänst är det i samspelet mellan Benjamin och kamraterna, lärarna, rektorn och hans mamma. Det är också med dessa konfrontationer som Dritëro Kasapi lyckas bäst i iscensättningen. Likaså när pjäsen visar hur opinionerna växlar för eller mot deltagarnas ställningstaganden. Kajsa Reingardt gör en mor, minst lika vilsen som sonen, men i hennes fall gäller det i första hand oförmågan att förstå vad som händer. Jacob Nordensons konflikträdde rektor misslyckas gruvligt i sina försök att behålla initiativet och samtidigt sopa motsättningarna under mattan. Även Christer Fants gudsnådeliga religionslärare och präst befinner sig i karikatyrens närhet, när han mest av allt framstår som en i religiösa ting programmerad datamaskin, version 1.0. 

   Lättast att känna igen från skolans värld är Jonas Kruses Dörflinger, lärare i historia och idrott. Han är det alldagliga förnuftets röst i uppsättningen. Bianca Kronlöf representerar med sin skönsjungande Lydia en ungdomlig livslust och tåga, som bejakar sig själv i alla avseenden. Shebly Niavarani har för den här pjäsen genomgått en förvandling, där man inte riktigt vet hur han bär sig åt i sin på kornet fångade Georg, en elev som mobbas för sitt skadade ben. Detta porträtt av en yngling i de tidiga tonåren imponerar storligen. Som biologiläraren Erika får Sofi Helleday nästan lika mycket utrymme som Benjamin. Helleday är den enda som försöker förstå honom på djupet. Med katastrofala följder. Begreppet martyr är onekligen en mångtydig storhet och får här också en erotisk laddning.

   Michael Jonsson gör i sin mest övertygande rolltolkning hittills en Benjamin, vars dragning till extremism och fundamentalism vilar på ett gungfly av svårbemästrade känslor. Med upplevelsen att vara bortglömd och osedd som det inte minst framträdande. Utgångspunkten för dramat är hans rädsla för den egna sexualiteten som driver fram att de gemensamma skolbaden bara får genomföras med minsta möjliga nakenhet. Det går också att hitta andra förklaringar till hans agerande, inte minst behovet av auktoriteter, där underkastelsen betyder att han hittat en fast punkt i en annars kaotisk tillvaro. Likaså finns det åtskilligt av längtan efter mening och innehåll i hans agerande. I slutscenen där han kryper in i sin mammas famn uppstår en Pieta-bild med en laddad innebörd. Där behövs inte längre några förklädnader eller försök att dölja en vacklande självbild bakom åthävor av utvaldhet.

   Det bästa med Marius von Mayenburgs pjäs är att den inte ger några enkla eller entydiga svar på frågan varför en ung människa dras till totalitära ståndpunkter. I stället visar den på flera av de bakomliggande faktorerna till Sverigedemokraternas framgångar de senaste åren. Som fallstudie öppnar Martyrer för en diskussion som i dag är nödvändigare än någonsin.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *