Västanåjul

02 dec 2012

Peer Gynt utan lök och dikt

Av: Yvonne Ihmels

Det är en med många strykningar genomförd uppsättning av Ibsens Peer Gynt, som nu ges på Stockholms stadsteater. Åtskilligt går förlorat genom denna hårdhänta hantering, men Magnus Kreppers insatser i titelrollen dock är värda aktning och respekt, skriver Bo-Ingvar Kollberg. Magnus Kreppers Peer Gynt och Maria Salomaa i rollen som Solveig på Klarascenen. Foto: Carl […]

Det är en med många strykningar genomförd uppsättning av Ibsens Peer Gynt, som nu ges på Stockholms stadsteater. Åtskilligt går förlorat genom denna hårdhänta hantering, men Magnus Kreppers insatser i titelrollen dock är värda aktning och respekt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Magnus Kreppers Peer Gynt och Maria Salomaa i rollen som Solveig på Klarascenen. Foto: Carl Thorborg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Peer Gynt av Henrik Ibsen, översättning Lars Forssell, bearbetning: Karen-Maria Bille. Regi: Katrine Wiedemann, scenografi och kostym: Maja Ravn, ljus: Linus Fellbom, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Johanna Ruben. I rollerna Magnus Krepper, Maria Salomaa, Emil Almén, Jakob Eklund, Sven Ahlström, Alexander Lycke, Anna Åström och Frida Westerdahl. 

Peer Gynt i Ibsens skådespel från 1867 är en av dramatikens största kanaljer. Han trixar med verkligheten så det står härliga till, väljer alltid lättaste vägen och i den mån man kan tillämpa begreppet karaktär på honom, är han den tidlöse narcissisten. När Ibsen diktade detta porträtt hade han ett läsdrama i tankarna. Av och till har texten satts upp i sin fulla längd, men oftast har man valt en förkortad variant. En sådan levererade författaren själv till den första scenpremiären. Den föreställning som nu ges på Stockholms stadsteater är regissören Katrine Wiedemanns egen version, som hon gjort tillsammans med Karen-Maria Bille. 

   Det man fäster sig vid i denna uppsättning är en rad fyndiga scenerier och scenlösningar tillkomna med bistånd av scenografen Maja Ravn, som är ansvarig för spelplatsens utformning. Hennes stiliserade scenrum med ribbor förvandlade till rektanglar och kvadrater i fonden associerar den som är förtrogen med pjäsen lätt med den norska fjällvärdens toppar och branter. Luckorna i scengolvet, utformade som dörrar, genom vilka skådespelarna försvinner lite då och då, förstärker de vertikala rörelserna. Bröllopsföljets jakt på de flyktande Peer och Ingrid blir som en långdans vid juletid, när aktörerna försvinner ner i underjorden för att strax komma upp genom en annan öppning. Ytterligare ett påhittigt inslag är dårkistan i Kairo med resårsängarna, vilka i upprest tillstånd blir till gallerförsedda dörrar. Den erotiska orgien hos Bergakungen avslutas med utmattade skådespelare samlade kring cigaretten efteråt, för att apostrofera en aktuell boktitel. 

   Sin höjdpunkt når de välfunna sceniska greppen i samband med skeppsbrottet, då Peer återvänder till Norge efter alla utlandsåren. Magnus Kreppers plastiska förmåga att skildra någon som är på väg att drunkna och växlar läge mellan det stormiga havets yta och dessemellan försöken hålla andan nere i det djupa vattnet är oöverträffbar. Här hjälper

Bergakungen i Jakob Eklunds gestalt försöker göra en rispa i ögat på Magnus Kreppers Peer Gynt under överinseende av trollkvinnorna Anna Åström och Frida Westerdahl. Foto: Carl Thorborg

även variationerna i ljudet till att förstärka illusionen. Men inte bara där utan också i övrigtblir det Kreppers Peer Gynt, i en rolltolkning helt förankrad inombords, som svarar för den stora behållningen. Och detta även när Katrine Wiedemann avlägsnat sig tämligen långt från grundtexten i denna bearbetning. 

   Mor Åse är helt frankt struken ur berättelsen liksom den norska folkloristiken. Så även dramats diskussion om ett sammanhållande jag och människans identitet. Den som väntar på löken som skalas tills ingenting återstår, får vänta förgäves. Bearbetningen gör att idédramat förlorar det mesta av sin innebörd, Solveigs delaktighet i skeendet hänger heller inte riktigt ihop, utan lämnar med all självutgivande väntan flera frågor obesvarade. Kärleksdramat med Goethes Faust som förebild förlorar därmed det flesta av sina övertoner och ersätts av åtrån och lusten, som i stället får vara den viktigaste drivkraften i uppsättningen. Kanske är detta tänkt som en nutidsanpassning för en publik som är föga bevandrad i den ibsenska tankevärlden. Sannolikheten är dock stor, att åskådarna i stället enbart blir konfunderade inför Solveig och över bevekelsegrunderna till hennes livsöde. Trofasthet är knappast någon dygd med dagens mått mätt. 

   Däremot har säkert Peer Gynt-gestalten många likar i dagens samhälle med sin strävan efter självförverkligande utan skrupler och ett liv som huvudsakligen utspelas på ytplanet. Och det som Böjgen representerar med att gå udenom, går säkert att hitta lite varstans i vår egen samtid. När det gäller huvudpersonens vilsenhet leds tankarna även till ett motiv som har med en frånvarande far att göra. Men det spåret har regissören i stort sett lämnat därhän. 

   Den allvarligaste invändningen mot instuderingen är att dramats närhet mellan dagdrömmar och dikt till största delen går förlorad i den här pjästolkningen. Det tema hos Ibsen som handlar om drömmen som verklighetsflykt men också överlevnadsstrategi. Och om fantasin och den kreativa ådran som kungsvägen till de omedvetna skikten inom varje människa. Den resan i Peer Gynts liv och genom hans diktade universum uteblir på Klarascenen.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.