18 Nov 2012

Välspelad musikal i talteaterns närhet

Av: Yvonne Ihmels

Scenkonst Aktörer och scenografi samverkar på ett vägvinnande sätt i Ronny Danielssons varsamma uppsättning på Uppsala stadsteater av musikalen Sound of Music, där talteaterns ideal dominerar, skriver Bo-Ingvar Kollberg.     Marianne Mörck som Abbedissan och Frida Modén Treichl i rollen som Maria. Foto: Carl Thorborg Uppsala stadsteater, Stora scenen: Sound of Music av Richard Rodgers […]

Scenkonst

Aktörer och scenografi samverkar på ett vägvinnande sätt i Ronny Danielssons varsamma uppsättning på Uppsala stadsteater av musikalen Sound of Music, där talteaterns ideal dominerar, skriver Bo-Ingvar Kollberg.    

Marianne Mörck som Abbedissan och Frida Modén Treichl i rollen som Maria. Foto: Carl Thorborg

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Sound of Music av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein. Översättning: Erik Fägerborn, regi: Ronny Danielsson, scenografi och kostym: Rikke Juellund, koreografi: Roger Lybeck, musikansvarig: Martin Östergren, mask och peruk: Per Åleskog. I rollerna bl a: Frida Modén Treichl, Robin Keller, Marianne Mörck, Oscar Sundling, Göran Gillinger, Mikaela Ramel, Susanne Gunnersen, Liv Eklund Swartz, Johan Tenstam, Linda Kulle. Familjen von Trapps barn, nunnor och festdeltagare.

  Det har länge funnits lite av kitschstämpel över Rickard Rodgers och Oscar Hammersteins musikal Sound of Music. Mest känd är den i den flerfaldigt Oscarsbelönade filmversionen från 1965. Sedan dess har den uppförts i de mest skilda sammanhang. I de yttersta av dessa dagar även som marionetteater i österrikiska Salzburg, i vars omgivningar händelserna utspelas. Om än på 30-talet.

   Nu har den nått Uppsala stadsteaters Stora scen. Här finns allt man kan önska av romantik, patetik och som bakgrundsbrus även politik. Intrigen med de moderlösa barnen har åtskilligt av saga över sig. En hjärtnupen inledning leder fram till ett lyckligt slut, där även ondskan får på nöten. Sångerna har blivit örhängen, som många kan utantill. Så kommer också publiken att själv få delta vid några föreställningar framöver. Det här är underhållningsteater med bred kontaktyta, som lätt får jagförsvaren i gungning och leder till utsålda hus. Förutsättningarna är goda att det skall inträffa även den här gången.

   Det mest iögonenfallande med uppsättningen är hur väl regi, ljussättning signerad Mats Öhlin och scenografi samverkar för att få liv och tryck i berättandet. Rikke Juellunds olika scenbyggen, inskjutna från sidorna, nedsänkta från taket eller flyttade framåt från fonden till rampen, blir på så sätt ofta lika viktiga som skådespelarnas rörelser. Och som om inte det var nog, används också ett stort vitt tygsjok för att skapa illusion av ett alplandskap, samtidigt som det ger drömkaraktär åt en av scenerna. Dessutom kommer en väldig tavelram till användning, inledningsvis som infattning av ett landskap på håll, i Van Goghs eller Munchs efterföljd, för att sedan avgränsa golvytan. När den inte krymper scenöppningen med syfte att ge en inramad spelplats längst fram åt instuderingens närbilder. För det levande musikackompanjemanget svarar Sanna Hodell och Arnold Rodriguez vid varsin flygel, som också kommer till nytta när de skjuts in på scenen och ibland får tjäna som sittplats.

   Rörelseschemat för skådespelarna är finurligt uttänkt med grupperingar och aktörernas olika förflyttningar, som ofta ger förtätad åskådlighet åt förloppet. Sångerna och dansinslagen ställer musiken i förgrunden utan att den behöver konkurrera med några distraherande utvikningar. Så bör det vara i en pjäs, där musikens makt är det viktigaste ärendet. Vad regissören Ronny Danielsson har skapat är en med stor koncentration genomförd föreställning, som inte minst litar till och bygger på skådespelarnas förmåga att bära fram innehållet. I det avseendet når man mycket långt. Och att Danielsson dessutom handskas så varsamt med det av pjäsens innehåll som annars lätt hade kunnat gå över styr, vid några tillfällen även kryddar framförandet med lite ironi, ger instuderingen en återhållen framtoning, som inte utesluter en smula tilltalande verklighetskänning här och var.

   Det betyder också att det blivit en musikal, som ligger närmare talteatern än de uppsättningar där pyrotekniker, ljus- och ljudfolk haft ett avgörande ord med i laget. Det har blivit till fördel för sångerna och inte minst aktörerna, som nu ges utrymme att sätta en smula personlig prägel på sina insatser. Extra stort beröm vill man här ge till de allra yngsta, som deltar med liv och lust också i sina solopartier. Det gäller kollektivt det barnlag som deltog i premiären, även om jag själv berördes mest av den allra minsta. Inte heller nunnorna gick av för hackor, också de utan några ytterligare vidlyftigheter. Även om Marianne Mörck som deras abbedissa med sin sång om vandringen över bergen, vad gäller den vokala prestationen, kunde göra pjäsens Maria rangen stridig om vem

Aktörerna är av äldre och yngre årgång: fr v Majken Bjurbo, Andrea Junebjörk, Sara Sönnebo, Smilla Bjurbo, Frida Modén Treichl, Johannes Tenstam, Linda Kulle och Daniel Rylander. Foto: Carl Thorborg

som sjunger förstastämman. Men det gjorde nog ändå, med imponerande insatser, Frida Modén Treichls ofta intagande Maria, som med självklar scennärvaro är hela uppsättningens odiskutabla stämledare. 

   Vid sin sida har hon Robin Keller i rollen som ubåtskaptenen Georg von Trapp, trygg och stabil i sin roll som militär. Men osäkrare än den blygaste gymnasist när det handlar om att uttrycka varma känslor. Bara det att kunna sjunga Edelweiss så det låter som att man hörde den första gången, som Keller gör, är en storartad bedrift. Skall med tanke på musiken ytterligare någon nämnas, är det Mikaela Ramel med sin säkra hemkänsla också i det högre registret. Linda Kulle som Liesl rör sig lika vant i tal som i sång och Oscar Sundlings brevbärare blir till en prototyp för en ung, osäker sökare. Också Göran Gillingers musikproducent Max får en vältalig politisk dimension, när han väljer anpasslingens väg vid Anschluss 1938.

   Sound of Music brukar vara ett säkert kort för privatteatrarna men når med den här föreställningen också de subventionerade teatrarnas domäner. Och det är inte mycket att orda om, när nu Ronny Danielsson åstadkommit en uppsättning, som väl försvarar sig plats i stadsteaterns tradition med föregångare som Svartbäckens ros och pjäsen om Knutbypastorn. Vad Linus Tunström som teaterchef gjort är, att han utan att rucka på kvalitetsambitionerna flyttar tröskeln närmare den teaterovana publiken. Den gesten är värd att lyssna till.

Bo-Ingvar Kollberg

   

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *