Efter terrorattacken den 7 oktober 2023, skrev den israeliska dramatikern Maya Arad Yasur pjäsen: 17 steg i att förbli humanist efter en massaker.
Yael Feiler har översatt Yasurs pjäs och träffat henne för Coras räkning.
Hennes första fråga Maya Arad Yasur är hur det är möjligt att göra konst under dessa svåra omständigheter?
Maya Arad Yasur: Det var inget jag planerat att skriva. Det var inga vanliga omständigheter och därför fanns heller ingen tydlig avsikt, utan det var ett ”här” och ”nu”.
Jag började skriva tio dagar efter massakern, efter att den första chocken och mitt omedelbara behov av att skydda mina barn lagt sig. Det är en småbarnsmamma som liksom jag själv bor i Tel Aviv och som berättar om det vi alla upplevde just då. Det var en ständig väntan och oro på vad som skulle komma härnäst med dagliga raketbeskjutningar och innan den israeliska arméns markoffensiv.
De flesta av mina pjäser handlar antingen om den israelisk-palestinska konflikten eller om konflikter på ett mer universellt plan.
Men efter det som hänt så började jag ifrågasätta allt jag tidigare skrivit och hela min syn på världen. Den som utgör grunden för allt mitt skrivande? Att det måste finnas något bortom begrepp som god och ond? Men efter massakern förlorade världen alla nyanser. I den enorma fruktan som vi upplevde efter massakern såg jag allt i svart och vitt. En känslomässigt mänsklig reaktion på detta stora trauma och denna enorma fruktan som vi alla upplevde. Rent känslomässigt en mänsklig reaktion på detta trauma och denna enorma fruktan som vi upplevde då. Jag ville inte acceptera att denna händelse skulle rasera den världsbild som jag har byggt upp under så många år. Jag har ju upplevt terrorn under den andra Intifadan och ändå lyckats behålla mina värderingar. Jag sa till mig själv att jag måste försöka behålla min medmänsklighet eftersom det här är en enskild händelse som inte får generaliseras. Men hur gör man det? Hur förblir man humanist. Hur behåller du din moral? Och redan detta ifrågasättande är användandet av ett konstnärligt verktyg. Så jag vittnade. Ja, jag satte mig ner för att arbeta med denna händelse med hjälp av de medel jag är van att arbeta med. Det dramatiska skrivandet. Och jag ville att de som läser texten ser att där varken finns ord som Gaza, judar eller araber, Israel eller Hamas. Och förhoppningsvis förstår att det är mitt försök att beröra något allmängiltigt. För om det kommer att uppstå en liknande situation på en annan plats om låt oss säga 20 år, så kanske en annan mamma kommer att befinna sig i samma situation – och kanske kan ta till sig mina råd hur hon kan behålla sin mänsklighet…
Du vänder dig till kvinnor, till mammor. Vill du säga något om det?
I pjäsen är det en småbarnsmamma liksom jag själv som bor i Tel Aviv och berättar om det som vi alla upplevde just då.
Det var mycket lättare för mig att vara humanist när jag inte var en mamma. Det är något jag insett de senaste åren. De som känner mig vet att jag började skriva samtidigt som jag väntade mitt första barn. Det finns bara en pjäs jag inte skrivit som mamma. Jag tror att moderskapet gör något väldigt komplext med oss. Det tar fram djuret inom dig, gör dig till någon som kan göra allt för att skydda sina ungar. Och som å andra sidan får dig att förstå alla andra mammor – vilken mamma som helst. Det är på sätt och vis paradoxalt och det är just denna paradox som pjäsen visar fram. Vad är mänskligt? Vad är djuriskt. En mänskligreaktion kan vara djurisk. Men eftersom du vet vad det innebär att vara mamma, så vet du också att mamman på andra sidan (gränsen) i likhet med dig själv också skulle kunna göra allt för att beskydda sina ungar.
I en annan av mina pjäser Gud väntar på stationen, finns en fras som lyder ”En mamma som skapar liv tar inte liv”. Och det kan man förstås ifrågasätta eftersom pjäsen handlar om en kvinnlig terrorist, men för att uttrycka sig kortfattat; Det jag tror jag försöker fånga i alla mina pjäser, även i 17 steg, bland mycket annat det oerhört komplexa i att vara en mamma.
Jag har fått utstå mycken kritik när jag i mina pjäser argumenterar i mödrarnas sak. Men jag vet inget annat sätt att bevisa att mammorna på andra sidan är just mammor med allt vad det innebär. Det är jag övertygad om. Visst finns det mammor som mördar sina barn. Men de är fortfarande undantaget. Bara några få dagar efter massakern avslöjades en inspelning där en av mördarna ringde sin mamma och stolt berättade att han ”dödat så och så många judar” och hon svarar något i stil med ”bra gjort, döda fler”. Varenda israel har hört denna inspelning och den används som ett argument mot min pjäs. Jag själv har inte hört inspelningen eftersom jag följde rekommendationerna i min pjäsen och stängde av alla medier. Och jag har heller inget intresse av att få höra den. En kvinna som säger något sådant till sin son är inte den mamman som jag skriver om och det bevisar ingenting om flertalet mammor i Gaza eller någon annanstans i världen. Jag utgår i mitt liv och i mitt skrivande från föreställningen att en mamma är en mamma var hon än befinner sig.
Men en mamma i Israel, i ett land med obligatorisk värnplikt måste leva med vetskapen att barnen kan dödas i sitt förvar av landet?
På ena ytterkanten finns landets regering och på den andra finns Hamas och där emellan cirkulerar en rad politiska ideologier som var och en har satt djupa spår hos människor. Det är en form av avhumaniseringsprocess. Människor som inte befinner sig i en konfliktzon kan omöjligt förstå vad det innebär och det är också väldigt svårt att förklara för en publik som inte är israelisk hur det är att leva här. Hur lätt det kan vara att sluta se på dem som bor på andra sidan som människor. Och att det är ömsesidigt. Denna närmast outhärdliga lätthet med vilken vi förmår avhumanisera varandra är ett oumbärligt verktyg för politiker i att framhärda i denna konflikt. För om vi alla skulle börja tänka på dem på andra sidan som våra medmänniskor – om vi vore tillräckligt många – skulle det vara omöjligt att fortsätta denna fientliga politik. Mödrar i Israel har vant sig vid att leva med hotet om terror. Jag var student i Jerusalem under andra Intifadan och det var omöjligt att åka kommunal buss utan att frukta för sitt liv och tänka att det kunde vara din sista dag i livet. Min mamma var ett nervvrak. Hon levde i ett konstant tillstånd av ångest. Jag minns hur jag kunde höra en explosion och sedan ambulanserna som kom eftersom jag bodde i centrum och hur jag innan nyhetssändningen om terrordådet ringde min mamma för att försäkra henne om att jag mådde bra… och hur det nästan blev till en daglig rutin. Men att be en mamma. Min mamma. I det tillstånd som rådde då, att försöka tänka på att också på den andra sidan fanns det mammor var ett alltför stort krav. Det är också på sätt och vis ett nästan omänskligt krav som min pjäs 17 steg … ställer. Att begära att människor ska behålla sin mänsklighet. Och mammorna på andra sidan, i Gaza, hur deras liv sett ut under de senaste decennierna går inte ens att föreställa sig? När belägring och bombattacker nästan blivit till en livsstil. Be dem tänka på mammorna på andra sidan? Hur skulle jag kunna göra det?
Det jag försöker säga är att det finns forcerade processer av avhumanisering och att massakern ökade volymen av den avhumanisering som israelerna nu i sin tur gör mot Gazaborna till fullo. Och detta leder oss ingenvart. Så mitt lilla bidrag till den som har läst texten eller sett föreställningen är att jag satte stopp. För ett ögonblick försökte bromsa in. Det var det jag ville med den här pjäsen. Lämna om än en liten öppning till en gnutta mänsklighet. Att försöka tala om varandra som människor och inte som djur, vilket tycks närmast omöjligt idag. Så att beskriva de som bor på andra sidan som människor är det mest radikala drag jag kan göra.
Det är också viktigt för mig att påpeka att titeln är hur man förblir humanist och inte hur man blir en humanist. Den vänder sig till människor som redan hade denna inställning, en inställning som tyvärr kollapsat hos många efter massakern.
Föreställningen har spelats i Israel – hur har mottagandet varit?
Texten publicerades allra först i tidningen Haaretz, i dess kultur- och litteraturbilaga, som läses av israeliska intellektuella på vänsterkanten. Det var enbart positiva reaktioner. Pjäsen uppfördes i Jaffa, på den judisk-arabiska teatern i Israel – publiken som kommer dit är samma typ av publik som läser Haaretz. Den spelas i kombination med Caryl Churchills Seven Jewish Children som hon skrev för Gaza 2009, och som drar en direkt linje mellan traumat från Förintelsen och den israeliska aggressionen idag. En pjäs som anklagats för antisemitism i Tyskland, men jag personligen ser inget antisemitiskt i detta och jag tyckte mycket om kopplingen mellan pjäserna. Evenemanget tycktes ändå inge ett hopp och ett gemensamt ”vad gör vi härnäst?”. Hur skapa en dialog mellan judar och araber? Detta inte minst tack vare den arabiska skådespelerskan Samira Saraya som spelar en av rollerna.
I Tyskland har Sapir Heller regisserat 17 steg… och den har satts upp på mindre teatrar i flera av delstaterna. Där kände jag att det fanns en sorts tacksamhet gentemot texten. Många upplevde att det var omöjligt att fortsätta med den vanliga repertoaren efter massakern, men de visste inte hur de skulle gå vidare. När demonstrationerna mot Israel och talet om antisemtism började bubbla upp, kunde min pjäs fungera som en öppning till en dialog. Att få lov att erkänna smärtan hos människor på båda sidor utan att behöva ta ställning för vare sig den ena eller andra sidan. Som varken är propalestinsk eller proisraelisk.
Jag kan tänka mig att man i Europa sitter och tittar på nyheterna och frågar sig vad som är möjligt att göra. Men ett ställningstagande för ena eller andra sidan gynnar ingen. Denna galna polarisering i Europa som vi ser i diskursen kring detta krig, hjälper oss inte alls utan ger bara förnyat bränsle till konflikten. Det blir till en parallell konflikt. Vad Europa skulle kunna erbjuda oss är möjligheten till ett möte människor emellan eller ett forum. Eftersom jag verkligen tror på att om båda folken skulle förstå att de som drabbats varken har gjort det i regimens eller någon ideologis namn så skulle det leda till något bättre. De flesta vill bara få lov att leva sina liv i fred och kunna ha en framtid.
Steg 15 påpekar just detta. Rubriken lyder “Tala inte med humanister i Europa. Det är lätt att vara humanist när du ser på händelserna på säkert avstånd. … I värsta fall kommer du att bli så upprörd att du upphör vara humanist.”
Vad vill du säga med detta?
När jag skrev just detta försökte humanister från Europa argumentera om “sammanhanget” vilket var extremt okänsligt. Det sårade många djupt när inte ens deras smärta kunde erkännas från europeiskt håll.
Men när jag tänker på allt det extrema och fruktansvärda som hänt sedan måste jag ifrågasätta om jag som israel har någon som helst rätt att tala om konst.
Jag får ofta frågan om vad jag tycker borde göras? Och jag vill bara svara med en motfråga. Är det kanske jag som bestämmer i det här landet? Skulle jag sitta här om jag hade en lösning på den israelisk – palestinska konflikten? Nej? Jag vet bara att jag aldrig vill glömma den mänskliga aspekten. Att jag aldrig vill glömma det. Människor som upplevt ett trauma, vare sig de är nationella eller privata, är ibland oförmögna att hysa medkänsla. Jag upplevde inte detta trauma i första hand. Och därför har jag inte förlorat min egen förmåga till medkänsla. Så alla dessa steg i pjäsen var designade för att hindra mig, från att förvandla traumat jag upplevde i andra hand, till ett direkt trauma med förödande posttraumatiska konsekvenser.