Om Kulturtidskriften Cora

Kulturtidskriften Cora utkommer fyra gånger per år och innehåller reportage och intervjuer om konst, litteratur, foto och film. I första hand visar vi fram kvinnors kreativa arbete.

Namnet Cora kommer från grekiskans Khora, det rum eller det kärl i vilket världen blir till, enligt dialogen Timaios i nyöversättningen av Platons skrifter. Cora kommer också från spanskans corazon, som betyder hjärta.

Kulturtips!

Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som vi på Cora gillar. Exempelvis Djurens Rätt, Hemslöjden och Teatertidningen.

i samarbete med tidningsbutiken.se

Höstsonat för vår tid

Gunilla Röör gör en magnifik Charlotte i en för vår tid anpassad uppsättning av Ingmar Bergmans Höstsonaten på Stockholms stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Gunilla Röör som Charlotte och Kirsti Stubø i rollen som Eva i uppsättningen på Klarascenen av Ingmar Bergmans Höstsonaten. Foto: Petra Hellberg

 Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Höstsonaten av Ingmar Bergman. Regi: Åsa Melldahl, scenografi. Lars Östbergh, kostym: Annsofi Nyberg, ljus: Sutoda, ljud: Håkan Åslund och Michael Breschi, mask: Johanna Ruben, dramaturg: Mia Törnqvist. I rollerna: Gunilla Röör, Kirsti Stubø, Christer Fant och Rakel Wärmländer.

 Språket som förmedlare av dubbla budskap, orden som döljer mera än de avslöjar. Stockholms stadsteater är först ut i teaterhösten med en uppsättning av Ingmar Bergmans ”Höstsonaten”. Regisserar gör Åsa Melldahl och hon har skapat en föreställning där scengolvet gungar under skådespelarna. I varje fall före paus där allt som finns av konfrontationer och mänskliga känslor släpps på och far som ljungande blixtar genom luften. Det är familjedramatik på högsta nivå. Strindberg står som fadder till uppsättningen, både bildligt och bokstavligt. Det senare genom hans porträtt på den etsning av Edward Munch som placerats strategiskt i fondens högra övre hörn. Självfallet betyder det också att Lars Norén har varit med och dragit sitt strå till stacken. Och Gunilla Röör i rollen som konsertpianisten och supermamman Charlotte visar allt mer, för varje ny uppsättning hon är med i, vem bland dagens skådespelare det är som axlat Margaretha Krooks fallna mantel. Att Bergmans kristet färgade tänkande om skuld och förlåtelse inte får så mycket att säga till om i den här tolkningen, må så vara. Intresset för vår gamla statsbärande religion är inte längre på topp. Fast man kan förstås fråga sig hur mycket kunskaper som finns hos gemene man om innehållet i de alternativ som trängt fram i stället.

Läs mer

Etiketter: Höstsonaten Stockholms stadsteater Åsa Melldahl Gunilla Röör Bo-Ingvar Kollberg Kulturtidskriften Cora

Stockholmiana à la Benin

Cristina Karlstam har besökt Moderna Museets utställning signerad konstnären Georges Adéagbo och blivit förvirrad och en smula omskakad.

 

Verktiteln är pretentiös, konstnären bakom verket en av den internationella konstvärldens nya favoriter. Stockholms födelse, ett sammelsurium av stockholmiana kryddat med diverse lätt absurdistiska detaljer och med beställningskonst huvudsakligen skapad av konstnärens kolleger i hemlandet. Garbo och Vädersolkartan, Lasse Berghagen och Rauschenbergs Monogram (geten med bildäck i ny version), tidningsklipp, Palme, kungen; myllret av osammanhängande rekvisita är totalt.

Konstnären heter Georges Adéagbo, en sympatisk mångordig herre 70+ från Benin med stora framgångar på konstmarkanden efter Documenta 11 1999 och Venedigbiennalen 2006. Ett av konstvärldens alltid efterlängtade ”fynd” som dessutom fyller rollen som exotisk och perifer person; just diskussioner om vad som är centrum och vad som är periferi hör till huvudnumren på den internationella konstens agenda. Nu är Benin i Afrika centrum, en tilltalande tanke, åtminstone i Stockholm och på Moderna Museet där denne man tillåtits breda ut sig rejält. Radikalt måhända, och tveklöst trendigt.

Läs mer

Etiketter: Rauscheneberg Moderna Museet Stockholm Cristina Karlstam Georges Adéagabo Garbo Taube Lasse Berghagen Vädersolkartan

Japansk sommar i Linnés spår

Cristina Karlstam har besökt den japanska utställningen Ikebana i Botaniska trädgården i Uppsala och mötts av ögonfröjd med filosofiska undertoner.

image

Shizuko Ono                                       Foto: Per Erixon

KONST Botaniska trädgården, Thunbergpaviljongen, Uppsala

Ikebana And Contemporary Plant Art

Verk av sju konstnärer

Tom 14/9

Det är länge sedan begreppet konst kunde avgränsas till ett gälla vissa definierade material- eller teknikformer. I dag är alla gränser i princip överskridna. Det som tidigare kallades konsthantverk flyter i dag inte sällan samman med ordet konst; Liljevalchs stora sommarutställning Attention: Craft är ett exempel på genrernas relativisering.

Att använda sig av levande, organiska materiel är inte heller det någon ovanlighet i det postmoderna generösa konstlandskapet. När man nu introducerar den klassiska japanska ikebanakulturen med en stor utställning i Botaniska trädgården i Uppsala är det följaktligen inte heller något revolutionerande steg. Men att presentera det som i väst brukar tillskrivas florister och som har en naturlig plats just i botaniska sammanhang ger ändå en ganska unik möjlighet att något lära känna en kulturtradition som inte så ofta lyfts fram på våra breddgrader.

Läs mer

Etiketter: Ohya Rica Carl von Linné Cristina Karlstam Kajsa Haglund Ikebana Plant Art SU-EN Liljevalchs Shizuko Ono Botaniska trädgråden Uppsala Attention Craft Thunbergpaviljongen

Ai Weiweis övertygande bevis

Konst Martin Gropius-Bau, Berlin Evidence av Ai Weiwei Tom 13/7 Coras konstkritiker Cristina Karlstam har besökt Berlin och den kinesiske konstnären Ai Weiweis stora utställning där.

image

Redan titeln på den kinesiske konstnären Ai Weiweis Berlinutställning är ett genialt slag i solar plexus på de kinesiska myndigheter som håller honom instängd i Kina utan pass: Evidence, bevis, är just vad den totalitära staten menar sig ha mot sin medborgare, bevis på allt från skatteskulder till bigami. Allt givetvis med emfas tillbakavisat inte bara av konstnären utan av en hel konstvärld. ”Bevisen” är snabbt söndersmulade till grus och aska och myndigheterna har fullt göra med att fabricera nya skäl att vägra sin världsberömde konstprofessor hans mänskliga rättigheter. Följaktligen gör denna gränsöverskridande samhällskritiker en utställning, hans hittills största, med titeln Bevis och presenterar sedan ett 80-tal sådana, alla i gestaltad konstform. Ai Weiweis historia är vid det här laget välkänd. Son till en berömd poet som under ett antal år deporterade bort från Peking tillsammans med sin familj efter att ha fallit i onåd hos myndigheterna. Utbildad arkitekt och konstnär, under många år bosatt och verksam i USA varifrån han frivilligt återvände till sitt hemland när fadern blev gammal och sjuk och sedan dog. Framgångsrik som konstnär, främst i utlandet. Det stora genombrottet i Europa kom i anslutning till Documenta i Kassel 2007 där hans av antika kinesiska dörrar byggda utomhusmonument visades.

Läs mer

Etiketter: ai Weiwei Martin Gropius bau Cristina Karlstam Stools Kulturtidskriften Cora

Dandyn Dardel i stor utställning

Cristina Karlstam har sett Moderna Museets stora sommarutställning Nils Dardel och den moderna tiden och iakttagit en påfallande medvetenhet om livets förgänglighet hos den berömde dandyn.

imageNils Dardel i Tokyo, 1917

© Riksarkivet, Thora Dardel Hamiltons arkiv 4 ab:3. Fotograf: Okänd 

 Hos auktionsfirmorna är han fortfarande Nils von Dardel, den svenske konstnär som ropas in till fantasisummor. Mannen som målade Den döende dandyn, ett av Moderna Museets mest kända verk som möjligen i konkurrens med Rauschenbergs Monogram (Geten med bildäck) och Picassos Källan drar mest publik.

Kanske är det mest så han är ihågkommen, han som slopade sitt andliga prefix i namnet och blev Nils Dardel, som hoppade av Konsthögskolan i Stockholm och i stället drog till Paris och kom att bli en förmedlande länk mellan svenskt och franskt konstliv. Elev en kort tid hos Matisse, stöttad och försvarad av Pär Lagerkvist när kritiken mot hans manierade måleri blev för hård, sökaren som lyckades och misslyckades i relationer med både kvinnor och män, androgynen som i dag plötsligt börjar kännas samtida, sedd ur dagens queerperspektiv.

Nils Dardel; man har menat att hans efter hand utvecklade stil, ”dardelismen”, stått i vägen för hans verkliga identitet som människa och konstnär.

image

Nils Dardel Den döende dandyn 1918 © Nils Dardel/BUS2013

Nu har Moderna Museet gjort en storsatsning och visar hela 100 verk av denne lite udda målare hela sommaren. Curator och konstnärligt ansvarig för detta försök till nytolkning av Dardel är förre intendenten vid samma museum, nu chef för Moderna Museets filial i Malmö, John Peter Nilsson. Som uppenbarligen sett och gillat kvaliteter hos Dardel och nu med olika medel söker övertyga också en museipublik om Dandyn Dardels betydelse.

Läs mer

Etiketter: Nils von Dardel Den döende dandyn Cristina Karlstam konumtionssamhället Moderna Museet Stockholm

45 min med MLDG

Det hinner knappt gå en vecka utan att man hör talas om Marianne Lindberg De Geer. Ena stunden är det dramatenpremiär på hennes senaste pjäs Under belägring, ett Harold Pinterinspirerat stycke som skärskådar patriarkatet genom ett svin till överläkare. I samma veva fyller hon 68, och sedan hösten 2013 är hon konst- och designchef på Kulturhuset i Stockholm.

image

Marianne Lindberg De Geer                           Foto: Ulla Montan

Allestädes närvarande, har hon kallats av dramaturgen Sven Hugo Persson – Ett modernt ALLKONSTVERK skulle vi på Cora vilja kalla henne för: Marianne Lindberg De Geer, MLDG, en personlighet med en naturligt generös auktoritet som få. Bildkonstnär, regissör, dramatiker, scenograf, skulptör, debattör, feminist, vänster och nu chef. Hon ger råg i ryggen till stukade feminister och får oss att tröstande klappa det lilla barnet inom oss. Möjligen ett par nummer för stor för lilla Sverige, även om hon nu förtiden kompenserar detta med diskretare klädsel, enligt henne själv. På 80-talet var hon närmast överdådig till stilen. Nu är det hennes inre person som får stå för överdådet, enligt samma källa, men hon bär fortfarande sitt vackert klarröda läppstift (som maktens män sin röda slips) och en svallande, vit hårman, som får Ulla Montan, en av våra mesta porträttfotografer, att utbrista i beundrande ovationer när hon placerar MLDG framför en av hennes målningar föreställande ett par hundar.

Läs mer

Pussy Riot-protest i Uppsala

En Pussy Riot-demonstration i konstform äger just nu rum i Uppsala. Tre fria kulturaktörer har etablerat ett samarbete som fått sin inledning på högsta internationella nivå genom utställningen Action in Art, invigd på självaste 1 maj. Platsen är inte Konstmuseet i Uppsala slott utan en lokal med helt annan historia och funktion. Köttinspektionen på Strandbodgatan 3, på kort gångavstånd från järnvägsstationen, har plötsligt blivit en konstlokal när konstnärsguppen HAKA tillsammans med Teater C och danskompaniet Autopilot intagit huset.

image

Fasaden på Köttinspektionen är varmt tegelröd och upptill prydd med ett så kallat bukranion, en avbildning av ett tjurhuvud, vanligt i grekisk-romersk arkitektur. Huset, beläget mitt i Uppsalas nuvarande centrum, är ritat av stadsarkitekten Gunnar Leche som satt sin arkitektoniska prägel på många av Uppsalas karaktärsbyggnader.

När huset invigdes 1930 var det som säte för den så kallade köttinspektionen mitt i den dåvarande kreatursmarknaden i Uppsala. En tid var huset sedan säte för Uppsala auktionskammare.

Nu är det under några intensiva majdagar (tom 11/5) det rum där man kan se den i Ryssland förbjudna installationen White Circle tillsammans med några andra verk av sammanlagt fem ryska, finska och svenska

Läs mer

Etiketter: Olge Kulik Pussy Riot Cristina Karlstam Köttinspektionen Färgfabriken Natasha Dahnberg HAKA Friktioner Minna Suoniemi LIv Strömqvist Victoria Lomasko Lusine Djanian Aleksei Knedlyakovsky Action in Art

Vilset vemod i mästerlig tolkning

   Det är en lyhörd stämningsrapport från vår egen samtid teaterchefen Eirik Stubø åstadkommit i sin uppsättning av Arne Lygres pjäs Ingenting av mig, som ges på Stockholms stadsteater. Det vilsna vemod som fyller scenen har många motsvarigheter i det liv där vi alla är delaktiga, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

 

Sofia Helin i rollen som Mig och Björn Bengtsson, som gör Han, hittar träffsäkert de stämningar av vilset vemod som vi alla delar. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, scenen Kilen: Ingenting av mig av Arne Lygre. Översättning: Marie Lundquist. Regi: Eirik Stubø, scenografi och kostym: Kari Gravklev, ljus: Ellen Ruge, ljud: Maria Stillberg, mask: Johanna Ruben, dramaturg: Anna Lindqvist. I rollerna: Sofia Helin, Björn Bengtsson, Katarina Ewerlöf och Henrik Norlén.

  Det var några av mänsklighetens ödesfrågor som stod i förgrunden, när Dramaten i oktober förra året introducerade den unge norske dramatikern Arne Lygre för en svensk publik. I hägnet av en förestående världsundergång suggererade pjäsen Jag försvinner fram stämningar av katastrofer och flykt. Samtidigt var det en föreställning som gång efter annan återkom till problemet om vi över huvud taget kan veta någonting i en värld, där det mesta är fragment, motsägelser, bygger på maktstrukturer och bottnar i en för alla väldig utsatthet. Merparten av det som hände ägde rum i ett mentalt rum utan yttre gränser. En liknande spelplats återkommer i uppsättningen av författarens nya verk, Ingenting av mig, som ges på Stockholms stadsteaters scen Kilen.

   Här är dock perspektivet något snävare. Familjeliv och parrelationer ger bränsle åt skeendet. Språket befinner sig ofta på morfemnivå. Förankringen i de minsta betydelsebärande enheterna gäller även de sceniska uttrycken. Lygres dramatik är undersökande teater. Det finns anledning att, som man brukar göra, nämna hans tillhörighet till traditionen från absurdismen och Samuel Beckett. Liksom lärjungeskapet till landsmannen och Nobelpriskandidaten Jon Fosse. En föregångare till intresset för identitet och självbilder är schweizaren Max Frisch.

Läs mer

Etiketter: Stockholms stadsteater Max Frisch Arne Lygre Marie Lundquist Erik Stubø Karl Gravklev Ellen Ruge Maria Stillberg Johanna Ruben Anna Lindqvist Sofia helin Björn Bengtsson Katarina Ewerlöf Henrik Norlén

Utvandrarna sjuder av livsdrömmar och tåga

Uppsättningen på Dramaten av Vilhelm Mobergs Utvandrarna sjuder av livsdrömmar, mänsklig tåga och överlevnadsförmåga. Regissören Mats Ek har åstadkommit en kraftfull brygd av smidigt samspelta skådespelare i samverkan med koreografi, musik och scenbyggen i en föreställning med många höjdpunkter, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Rolf Lassgård och Stina Ekblad gör Karl Oskar och Kristina i Dramatens uppsättning av Utvandrarna. Foto: Dramaten

Scenkonst

Dramaten, Stora scenen: Utvandrarna av Vilhelm Moberg, dramatisering: Irena Kraus. Regi och koreografi: Mats Ek, scenografi och kostym: Aida Chehrehgosha, ljus: Erik Berglund, musikarrangemang: Niko Röhlcke, peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Linda Hyllengren, ljuddesign: Björn Lönnroos, dramaturger: Irena Kraus och Magnus Florin. I rollerna: Stina Ekblad, Rolf Lassgård, Christoffer Svensson, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, Ellen Jelinek, Per Mattsson, Inga-Lill Andersson, Pontus Gustafsson, Carl Magnus Dellow, Niklas Ek, Malin Ek, Pierre Wilkner, Lotta Tejle, Yvan Auzely och Giovanni Buccieri.

   Karl Oskar är storsvensken, kraftkarlen och frihetskämpen som bryter upp ur armodet, missväxten och eländet och skaffar sig och sin familj en ljusare framtid på andra sidan Atlanten. Hustrun Kristina står honom inte efter i målmedvetenhet, även om hon också låter känslorna av samhörighet med släkten, oron för barnens öden och rotfastheten i hembygden bromsa förloppet en smula. De är säkert lätt räknade, som inte på något sätt kommit i kontakt med Vilhelm Mobergs omfångsrika epos om de småländska emigranterna som i mitten på 1800-talet lämnade den svenska torvan för att söka sin lycka i drömlandet Amerika. Romanen i fyra delar har utkommit i åtskilliga upplagor, den har omformats till film och musikal och dessutom flera gånger blivit teater.

   När Dramaten nu låter Mats Ek göra ännu en version för scenen är uppmärksamheten riktad mot den första boken i serien, Utvandrarna, som kom 1949. Irena Kraus har dramatiserat och i hennes tappning ligger tyngdpunkten på vad förlagan rymmer av social berättelse och folklivsskildring från ett Sverige i folkrörelsernas barndom. Men långt innan det målmedvetna bygget på vad som så småningom skulle bli ett folkhem hade tagit fart. Det betyder många närbilder av nödår, hög barnadödlighet, missväxt, svält och barkbröd, tydliga makthierarkier i samhällsapparat och arbetsliv. Och strikta regler för religionsutövningen. Men även en hel del scener från livet ombord på skeppet Charlotta under överfarten till den tillvaro som väntade vid målet i väster.

Läs mer

Etiketter: Dramaten Utvandrarna Rolf Lassgård Stina Ekblad Aida Chehrehgosha Mats Ek Andreas Rothlin Christoffer Svensson Kristina Törnqvist Ellen Jelinek Per Mattsson Inga-Lill Andersson Pontus Gustafsson Carl Magnus Dellow Niklas Ek Malin Ek Pierre Wilkner Lotta Tejle Yvan Auzely Giovanni Buccieri dramatisering: Irena Kraus Vilhelm Moberg ljus: Erik Berglund musikarrangemang: Niko Röhlcke ljuddesign: Björn Lönnroos Irena Kraus Magnus Florin

Se barnet, se människan

Cristina Karlstam har tittat på konstnären Sharon Lockharts första utställning i Skandinavien. Och tycker att det är främst är två tidigare verk som imponerar.

image

Milena Jaroslaw. Fotografi av Sharon Lockhart 2013. Courtesy the artist.

Bonniers konsthall, Stockholm

Milena, Milena av Sharon Lockhart

Tom 29/6

Den tyska tidskriften ART, Das Kunstmagazin, ägnar sitt aprilnummer huvudsakligen åt två högst aktuella konstnärskap. Den ene är den kinesiske samhällskritikern och konstnären Ai Weiwei som just nu visar en stor retrospektiv utställning hos Martin Gropius-Bau i Berlin. Den andra är den amerikanska konstnären Sharon Lockhart som denna vår och sommar har sin första stora skandinaviska utställning hos Bonniers konsthall i Stockholm.

Ai Weiwei är som bekant fysiskt frihetsberövad sedan flera år tillbaka och fråntagen sitt pass kan han således inte utnyttja sin mänskliga rättighet att besöka sin egen utställning i den tyska huvudstaden, inte heller tillträda sin tjänst som professor i Berlin. Till Weiweis utställning finns det skäl att återkomma längre fram i vår; den fysiska begränsningen hindrar nämligen inte denna fribytare att kommunicera med sin omvärld, främst genom sina verk och alltså arrangera utställningar på många håll i världen.

Läs mer

Etiketter: Sharon Lockhart Cristina Karlstam Bonniers Konsthall Milena ai weiwei art das kunstmagazin