Power of Seeing, videoloop. Rita Jokiranta, Norrtälje konsthall

Konst

Norrtälje konsthall

Människor och minnen

Ett urval från Ålands konstmuseums samlingar

Tom 15/9

Danmark har sin Skagenkoloni, en grupp konstnärer som vid 1800-talets slut samlades på Jyllands nordspets och kom att utveckla sin egen berömda estetik med havet och ljuset som viktiga beståndsdelar.

Titeln, hämtad från en slagdänga på 60-talet, känns onekligen lite udda för den som inte var med när det begav sig. Det är konstnären själv som gjort valet, och nog markerar den att det rör sig om det turbulenta 60-talet, tycker Cristina Karlstam som här recenserar en konstbok med verk av Lars Gösta Lundberg.

Du skall inga andra lustar hava jämte mig. 

Eat Your Animal Crackers L G Lundberg

Rönnells antikvariat, Konstbok

Eat Your Animal Crackers var sångerskan Melanies paradnummer, och Lars Gösta Lundberg hade musiken som ständig bakgrund när han arbetade i sina ateljéer, berättar han.

Han är prydligt vattenkammad och klädd i vit skjorta och slipover. Kanske är han så där tio år, kanske är det 40- -50-tal i Sverige. Just när han vänder sig om vid bordet där han sitter tillsammans med några vuxna har kameran fångat hans blick. Han ser glad ut, nöjd och en smula stolt över uppmärksamheten. Gunnel Wåhlstrand söker sin gårdag, sitt ursprung, sina rötter, och det hon finner är också vårt: vår gårdag, våra förluster, våra rötter skriver Cristina Karlstam i sin anmälan av utställningen på Uppsala Konstmueum.

Tore. Litografi av Gunnel Wåhlstrand 2007

Konst

Uppsala konstmuseum

Gunnel Wåhlstrand

Tom 1/9

Han heter Tore, och den stora, detaljerade porträttbilden av honom är inte ett fotografi utan en minutiöst utformad litografi av konstnären Gunnel Wåhlstrand. Bilden ingår i Uppsala konstmuseums utställning av Wåhlstrands verk, ett samarbete med Akvarellmuseet i Skärhamn där den visats tidigare i år. I Uppsala har utställningen fått föredömligt spatiösa utrymmen till sitt förfogande. Så innehållsmättade bilder som dessa kräver rymd och avstånd för att komma till sin rätt, och på konstmuseet har de fått det.

En skulptur i brons och guld, knotig som den gamla syrenstammen strax intill, flerarmad som en antikens Medusa, organisk i gestaltningen, som ett vindpinat träd, stark, orubblig, med gyllene äpplen på sina grenar, riktade åt alla håll. En hyllning till alla kvinnor som utsätts för hot, våld och övergrepp i en orimlig ideologis namn.

Konstnären Hanna Beling vid skulpturen till Fadime Sahindals minne

Foto: Q Image

Det var syrener i blom och doft när Hanna Belings skulptur till Fadime Sahindals minne invigdes på Fadimes plats i Uppsala tisdagen den 4 juni. Representanter för kommunen och regeringen var närvarande, och en stor publik som ville hedra den unga Uppsalakvinna som en januaridag för snart 12 år sedan mördades av sin egen pappa. Fadime Sahindal, uppvuxen i Sverige, ville leva sitt eget liv, fatta sina egna beslut om livsväg och livskamrat. Familjen och dess traditioner ville annorlunda, och det som med ett absurt ordval kallas hedersmord blev slutet på unga Fadimes liv.

En helt annat slags heder talades det om denna dag, hedern att ha haft en modig, självständig ung kvinna som medborgare i Uppsala, hon som en dag trädde fram inför Sveriges Riksdag och talade om behovet av stöd och skydd för unga kvinnor i familjer där frihet och självständighet hotas och där de förtryckande strukturerna kan leda till så ohyggliga handlingar som mord på egna döttrar eller systrar.

Fadime Sahindal var ett föredöme för alla, det var ceremonins samtliga talare eniga om. Där var representanter för Föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, där var Jämställdhetsministern Maria Arnholm.

”Låt oss vara en röst för dem som inte tillåts ha en röst”, sade en av de unga talarna som arbetar för kvinnors rättigheter. Och Maria Arnholm uttryckte liknande tankar när hon beskrev Fadime Sahindal som en människa ”som bröt mot både tystnaden och traditionen”.

Det var bland de vindpinade träden på Utö i Stockholms skärgård och i bilden av Fadimes böljande mörka hår som Hanna Beling fann formen till sin skulptur, som dessutom försetts med en spegel där betraktaren möter sig själv och kan börja fundera över sina egna möjligheter att arbeta för en bättre värld. En värld varje människa har rätt till sitt eget liv.

Det tragiska mordet på Fadime fick myndigheter och allmänhet att vakna upp och börja arbeta för ett mer jämställt samhälle och för unga kvinnors rättigheter. Men fortfarande återstår mycket att göra. I dag finns det tusentals människor i Sverige, kvinnor och män, som fruktar för sina liv på grund av det osunda hedersbegrepp som låg bakom mordet på Fadime.

Vi minns dig, stod det på ett stort porträtt av Fadime Sahindal vid invigningen. Med Hanna Belings konstverk har minnet fått en värdig gestaltning, mitt i den stad som aldrig kan glömma den mörka januaridag 2002 då ett ungt liv släcktes.

Cristina Karlstam

Bengt Lagerkvist har gått ur tiden, och kulturSverige minns med rätta en regissör med många minnesvärda uppsättningar på sin agenda. Särskilt nämns hans många tolkningar av August Strindbergs dramatik. Det var under Lagerkvists tid som ansvarig för TV-teatern på 1960-talet som man kunde se uppsättningar som Hemsöborna och Röda Rummet i sitt eget vardagsrum tack vare Lagerkvists insatser. Även sin fars dramatik gav Bengt Lagerkvist förnämliga tolkningar. Vi minns verk som Gäst hos verkligheten och Bödeln, för att bara nämna några.

 Om fadern Pär Lagerkvist som ung skrev sonen en rikt nyanserad bok, med titeln Vem spelar i natten, ett citat ur Nobelpristagaren Lagerkvists dikt med samma namn i samlingen I stället för tro.

Själv minns jag dock framför allt Bengt Lagerkvist som en lysande konstpedagog med en sällsynt förmåga att entusiasmera och engagera sin publik. I sina uppskattade tv-program Konstalmanackan, Konstverk berättar och Konstpaus gav Lagerkvist prov på sin förmåga att ställa de rätta frågorna till konsten och konstverken och därmed göra dem angelägna för lyssnaren/tittaren. Att Bengt Lagerkvist själv älskade konst gjorde han ingen hemlighet av, och kanske var det denna kärlek i kombination med en stor kunskap och en ödmjuk attityd till publiken som gjorde honom så unik som konstförmedlare. Lagerkvist ställde frågor där andra påstod. 

I verksamheten som konstkritiker finns även ett konstpedagogiskt inslag, och Bengt Lagerkvist har för mig varit en inspirerande förebild när det gäller att väcka publikens intresse för konsten.

Cristina Karlstam

Det finns åtskilligt av livslust, självkänsla och kompromisslöshet i Västerbottenteaterns föreställning Anna & Berta, som givits i ett gästspel på Boulevardteatern i Stockholm. De bägge konstnärerna Anna Nordlander och Berta Hansson framträder här i fullformat i en föreställning rik på innehåll, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Margaretha Niss som Berta och Bodil Carr Granlid som Anna delar systerligt på utrymmet i Agneta Elers Jarlemans pjäs Anna & Berta. Foto: Patrick Degerman

Scenkonst

Västerbottensteatern med gästspel på Boulevardteatern: Anna & Berta – en annorlunda konstmusikal av Agneta Elers Jarleman och Gunnar Edander. Manus och regi: Agneta Elers Jarleman, musik: Gunnar Edander, sångtexter: Berta Hansson och Edith Södergran, scenografi, kostym, illustrationer: Anders Wirén, mask: Cajsa Jackson, ljus: Johannes Brinck, ljud: Petter Nilsson, animering av projektioner: Ingemar Gasleben, Twice a Man, projektioner: Kin Grenholm. Skådespelare: Bodil Carr Granlid och Margaretha Niss, musiker: Pia-Karin Helsing.

HON, Niki de Saint Phalle

Moderna Museet

Flickan, Monstret & Gudinnan

Niki de Saint Phalle

Tom 1/12

Året var 1966. Moderna Museet på Skeppsholmen i Stockholm befann sig mitt i konstvärldens centrum. Publikrekord, mängder av artiklar i svensk och utländsk press. Orsak: den franska konstnären Niki de Saint Phalles gigantiska skulptur HON – en katedral, en färgglad kvinnogestalt som med särade ben oblygt tog emot besökarna. Entré mitt i medias res, skulle man kunna säga. Därinne, i kroppen, restaurang, utställning av falsk konst, lekhörna för barn och diverse andra aktiviteter. Ett oöverträffat skott mitt i den patriarkala maktelitens hjärta? Ett svåröverträffat feministiskt statement? Ingen kan ifrågasätta dess betydelse i den konsthistoriska utvecklingen, anser Coras konstkritiker Cristina Karlstam.

Hela det lätta teaterregistret kommer till användning i Stockholms stadsteaters uppsättning av Woody Allens pjäs En midsommarnatta sexkomedi. Det skämtas och skojas oavbrutet och sägs knappast ett enda allvarligt ord i denna överdådiga farskarusell, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Pia Johansson och Dan Ekborg i En midsommarnatts sexkomedi på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: En midsommarnatts sexkomedi av Woody Allen i scenbearbetning av Jürgen Fischer. Översättning: Magnus Lindman. Regi: Stina Ancker, scenografi och kostym: Marika Feinsilber, ljus: Patrik Bogårdh, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Maria Lindstedt. I rollerna: Dan Ekborg, Kajsa Ernst, Philip Zandén, Hanna Alström, Niklas Falk och Pia Johansson.

Det var kutter och smek under lummiga grenar, skrev Gustaf Fröding i sin numera till ett örhänge förvandlade dikt Det var dans bort i vägen. Man får den i tankarna i Stockholms stadsteaters uppsättning av Woody Allens En midsommarnatts sexkomedi, pjäsen som bygger på filmen. Alldeles som i dikten befinner sig här allt som går att flytta på i rörelse. Stina Ancker låter i sin regi ett underhållande och lättsamt anslag styra förloppet. Det har smittat av sig på skådespelarnas förhållande både till sig själva och till varandra. Lekfullheten drabbar också teaterns vanligaste konventioner. Den omfattar dessutom Marika Feinsilbers scenografi, som mest liknar gamla tiders målade kulisser, med endimensionella buskar och träd. Bra gömställen när så behövs.

Uppsättningen av Heiner Müllers drama Hamletmaskinen på Stockholms stadsteater rör sig över avgrunder och skickar stötar genom publiken. Det har blivit en föreställning, där skådespelarna bemästrar de starka krafter som är i omlopp med skickligast möjliga handlag och precision, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Rolf Skoglund gör Hamlet och Ann Petrén Ofelia i Stockholms stadsteaters uppsättning av Hamletmaskinen. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Bryggan: Hamletmaskinen av Heiner Müller. Översättning: Lars Bjurman. Regi och videoinslag: Nina Holst, scenografi och kostym: Elin Hallberg, ljus: Tobias Hagström-Ståhl, Sutoda, ljud: Appel. Foto: Sebastian Kihlstrand och Simon Carlgren, Appel, videoredigering: Sebastian Kihlstrand, videoprogrammering: Gustaf Gagge, Sutoda, filmresearch: Jonas Goldman, mask: Ulrika Ritter, koreografi: Tove Sahlin. I rollerna: Rolf Skoglund, Ann Petrén och Lasse Petterson.

När Stockholms stadsteater nu ger Hamletmaskinen är det inte svårt att se hur förlagan ligger som ett raster över scenen. Tiden är ur led, förvirring, vilsenhet, äckel och plåga fyller utrymmet. Rösterna som talar har så gott som helt förlorat orienteringen. Heiner Müllers uppgörelse från 1977 handlar om tillståndet i Tyska Demokratiska Republiken. Men pjäsen omfattar också Europas 1900-talshistoria och de våldsideologier som har gjort människan till monster och världen till ett slakthus. Hamlet är fylld av uppgivenhet, misantropi och leda vid allt och alla och vill inte vara med längre. Rollen han förväntas spela, är för svår och tung. Bara en maskin, utan känslor, förmår gestalta vidrigheterna.

Dramatens mångskiktade uppsättning av Jon Robin Baitz pjäs other Desert Cities – Andra ökenstäder bör ha alla utsikter att ge samhälls- och kulturdebatten nytt bränsle och föra den ett bra stycke framåt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Ingela Olssons förmåga att kombinera närvarande och förfluten tid är mästerlig. Foto: Roger Stenberg

Scenkonst

Dramaten, Stora scenen: Other Desert Cities – Andra ökenstäder av Jon Robin Baitz. Översättning: Lolo Amble. Regi: Stefan Larsson, scenografi och ljus: Jens Sethzman, kostym: Nina Sandström, peruk och mask. Eva Maria Holm, ljud: Jakob Wilhelmson, dramaturg: Sven Hugo Persson. I rollerna: Ingela Olsson, Marie Göranzon, Hans Klinga, Gunilla Nyroos och Reuben Sallmander.